”Passa på att njuta”

Det finns något så otroligt paradoxalt i att vara föräldraledig. Man ska vara ledig från sitt jobb för att bara vara hemma och ha det härligt med en bebis. Så säljs det in på pappret tillsammans med annan snygg copy som ”unikt i världen med så generös föräldraförsäkring” och ”passa på och njut” och allt det där.

Synd då att jag inte riktigt minns de senaste månaderna. Och synd att det inte kändes så generöst när mitt nya jobb aldrig tar slut. Det pågår ju dygnet runt. Det tog sju månader för mig att få det att ens sjunka in. Under den tiden har jag ungefär sjuttio gånger i minuten ställt mig frågan om jag ens är bra på det här nya jobbet. Strax under medel, hade jag nog satt som betyg på mig själv om jag vore min arbetsledare.

Sedan tusen tankar på om det beror på att jag aldrig får stämpla ut på riktigt fredag eftermiddag och stämpla in igen måndag morgon, eller om jag inte var redo för det eller om jag, gud förbjude, inte ens är lämpad för det.

Sedan förstår man ju såklart att föräldraskap inte handlar om att vara bäst. Det är bara det att hela mitt presterande liv har kunnat mätas i provresultat, betyg, tentor, jobbframgångar. Det enda mätbara här är att barnet verkar harmoniskt och går upp i vikt. Vikten är mitt minsta problem och generellt mår barnet bra.

Men så kommer en sådan här fredagskväll när jag är ensam hemma med honom och har köpt en ledsam fryspizza som jag planerar att äta efter han har somnat. Så tar läggningen två och en halv timme. Det har inte ens hänt på över fyra månader. Så sitter jag här med en tillagad, men tyvärr iskall mozzarellapizza klockan 21.30 och bara uppfinner nya sätt att få barnet att sova och undrar var hon med eyeliner är som står med sina vänner i en bar och pratar om intressanta saker och skriker glatt när det spelas Spice Girls och The War on Drugs.

Borta.

De senaste veckorna har jag visserligen känt en tillförsikt – att BLIR bättre och jag också kommer att få landa i punkten ”passa på att njut”. Sedan kan jag känna mig väldigt ledsen för att jag var i ett sådant svart hål det första halvåret. Nu börjar jag åtminstone kravla mig ur det. Och någonstans där borta i horisonten, blir jag också lycklig.

För det är klart att jag är det när jag har en sådan här liten fin i skinnjacka:

Skärmavbild 2015-04-24 kl. 21.30.20

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *