Som på medeltiden

Jag minns när man låg på BB där i september och barnet var helt nytt och man oroade sig för om det var friskt. Så kom en läkare och drog lite på måfå i ett pyttelitet ben och mumlade något om att ”höfterna ser bra ut” och man tänkte: ”Höfterna???? Vem bryr sig om höfter? Har barnet blod i kroppen? En magsäck? Två lungor? Har han ens nån hjärna??”. Men det sa man ju inte, utan nickade bara inkännande och till och med nickningen gjorde ont i operationsärret.

Så har man gått runt i sex månader och känt panik över att något viktigt kan saknas i den där lilla kroppen. ”Varför gör man inte en helkroppsröntgen på nyfödda så man har koll från början, i stället för att gå och dra i ett ben som att det vore medeltid och man snart ska koppla på fem, tio blodiglar?”, kanske man tänker dagligen till exempel.

Så händer plötsligt saker som tyder på att barnet HAR en hjärna! Han klappar händer om man själv gör det först. Han gör smackljud med tungan för att man själv gör det och allt detta tyder på att han kan tänka!!

Så andas man försiktigt ut för första gången på ett halvår och är tacksam för att även höfterna ser fina ut.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *