Sitter själv

Det blev en fin påskhelg. Allt gick på lågvarv, eftersom vi var krassliga, men det var också välbehövligt. Goda middagar, ”Bloodline” på Netflix och en bebis som börjar bli stor.

Jag har tränat honom i ett par veckor, och nu sitter Ossian plötsligt helt själv. Visserligen far han i golvet efter några minuter, men för bara några dagar sedan klarade han endast några sekunder i sträck. Han är så skicklig. Dessutom somnar han själv. Det räcker med att lägga honom och gå ut ur rummet, så sover han efter kanske tio minuter när man tittar till honom. Inget gråt och inga konstigheter.

Jag gissar att man får äta upp det i framtiden, men han har varit så här smidig rätt länge och vi har inte kört någon sömnmetod överhuvudtaget. Jag är så glad så länge som det funkar, för jag känner en sådan instinktiv aversion mot alla sömnmetoder på marknaden och har vägrat införa någon. Sedan har jag ju uppenbarligen ett himla flyt som fick ett barn som bara ligger och pratar med sig själv, håller i sina fötter och sedan somnar utan att någon ens befinner sig i samma rum (samma mönster sker om man befinner sig i rummet också – inte sällan passar någon av oss på att vila lite när han ska läggas). Jag gissar däremot, att om man har ett barn som aldrig vill somna, så omvärderar man till slut de här läggningmetoderna av ren panik – av förklarliga skäl. Aldrig är det så enkelt att ha bestämda åsikter om saker, när allt funkar som det ska.

I dag fick Ossian gunga för första gången i sitt liv också. Vi bar bara ner honom för trappan till Stora Blecktornsparken, som vi bor granne med, satte honom i en alldeles för stor gunga, tog fart och höll tummarna att han inte skulle glida igenom någon glipa så man blev krönt till ”Värsta föräldern i lekparken”. Det gick fint. Han skrattade och kollade mest in andra barn som gungade bredvid.

Kände mig urduktig som besökte en lekplats (känns lika naturligt som att besöka en sån där inpyrd källarlokal där 15-åringar ”lan:ar”). Är också förundrad över att mitt barn liksom ”fungerar” – att han kan sitta själv, härma saker och leka. Kan knappt förstå att det är en äkta människa vars lilla hjärna kopplar rätt med hans små armar och ben så han kan göra saker. Det är som att jag tror att han alltid skulle vara en sex veckors-bebis som bara ligger platt på rygg och fattar nada. Är mycket chockad över detta mirakel.

Skärmavbild 2015-04-07 kl. 23.09.07Skärmavbild 2015-04-07 kl. 23.09.21Skärmavbild 2015-04-07 kl. 23.09.35

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *