Extreme makeover – med fisk?

Har lagat pizza och gjort en grundlig New York-planering med min syrra Anna under kvällen. 

Hon ska göra någon avancerad nagelbehandling när vi kommer dit. 

Under tiden ska jag också renovera någon kroppsdel. 

Jag: Man borde stoppa ner fötterna i någon sån där balja med småfisk som gnager av hud?

Anna: Fy fan, det måste vara det sjukaste som någon någonsin har kommit på.

Jag: Ett större djurförakt går ju inte att uppbåda. Det är ju mycket mer respektfullt att döda en fisk, steka på den, pressa någon citron över och äta än att tvinga den att tugga i sig medelklasskvinnors förhårdnader.

Anna: Eh, ja!

Jag: Gör väl någon botoxbehandling då? Kommer tillbaka till Stockholm och ser ut som en lyft kvinna i 45-årsåldern?

En lördagskväll där allt matchar

Min katastrofalt superförkylda kväll räddades lyckligtvis upp av lillasyster Mia, Zandra, pilgrimsmusslor, pasta och färska hallon. 

Därefter blev jag väldigt glad över slumpvis klädmatchning.

Här är superreportern Nivette tillsammans med två av Sveriges bästa fotografer Gustav och Jerker som ”inte alls hade planerat sin outfit på telefon”.

jerkergustaf.jpg

Sedan hittar man Victor Johansson (känd från Café) och superstjärnan Zandra i matchande jeansjackor.

De har ”enligt uppgift” inte alls pratat ihop sig kring sin klädstil den här kvällen heller.

zandravictor.jpg

Fredagskvällen – en skör historia

Har varit sjuk sedan i måndags morse, men valt att totalignorera detta faktum. Ringde till och med vårdcentralen i dag, men blev utskälld för att jag hade tagit någon pollenkortisontablett som ”jag inte var under behandling av”.

Herregud, hittade skiten i någon gammal väskficka och var desperat. Började gråta i ett ”tyst rum” på jobbet. 

Man kan säga att jag var lite skör i dag.

Ändå åkte jag till en hårdrocksklubb vid Zinkensdamm (Ulf Lundells Södermalm, som man säger) efter jobbet för att möta Christoffer ”Hårdrockssuperstar” Röstlund och min gullunge Zandra. Christoffer cruisade hem och jag och Zandra stod väl där med någon öl på ett ställe som såg ut som en dokumentärfilm om hårdrockslivet (sänds på SVT2 i vår, exempelvis)?

Vi flydde hem till Zandra vid 23.40 (dåligt gjort med tanke på mitt hälsotillstånd). Där lyssnade vi på en brokig blandning musik, pratade om allt som är viktigt och oviktigt och djupanalyserade vilka vi är. 

Sedan började vi analysera våra framtida karriärer, spåna och lägga grunden till det som kommer att ta oss dit vi har all potential att lyckas inom ett spann av femtiotusen år. Eller misslyckas. Man vet ju inte direkt. 

Alla eventuella 40-graders feberfrossor eller halsflussar i morgon bitti kommer ändå vara värda den här konstruktiva (nåja) kvällen.

z1.jpg

Zandra Lundberg – du vuxenvisa, superbegåvade unga vän!

Om att romantisera taxiresor

Ond Malin: Du ska inte åka så mycket taxi längre, Malin. 

God Malin: Men föreställ dig höger bak i en Taxi Stockhom när du i hög fart når centralbron och sedan rakt in i tunneln. Så är soundtracket Perfect gentleman och du ryser i exakt hela kroppen och det är absolut högsta volym och ni liksom glider genom natten. Riddarfjärden är hänförande, Mariaberget en hägring och Västerbron därborta för tankar till varenda bra låt som har skrivits, plus att himlen färgas rosa. Hela livet känns strömlinjeformat och det är neonljus som passerar er och du känner eufori och livet får någon typ av mening. 

Ond Malin: Men budget osv?

God Malin: Pengar ”rullar väl in”?

Ond Malin: Det är sant, men….

God Malin: Bara släpp det och skapa någon Spotifylista som heter ”drömskt taxiåkande” så kommer du också att ge upp. 

Ond Malin: Okej….. antar jag….?

Mittemot mig sitter…

Mittemot mig sitter Zandra. I dag är hon på ett alldeles katastrofalt dåligt humör. Hela dagen har hon gormat på fönsterputsare som hissats upp i kranar och nu skriker hon något i affekt om Brad Pitt. Aldrig har hon varit roligare. Ska basera en karaktär i min sitcom helt på henne. 

IMG_0612.JPG

För fin för festival?

På ett sätt vill man ju åka på festival i sommar. Tusen band som måste ses osv.

Men samtidigt ser min festivalkravlista ut som J.Lo:s raider:

– Måste sova på hotell med eget rum med dusch, toalett och bufféfrukost.

– Min stil måste se ut som Kate Moss 2005 på Glastonbury, som bonus: gärna flankerad av Pete Doherty pre-knarknedåtspiral.

– Det får inte vara kallare än 21 grader, men heller inte varmare än 25.

– Det får absolut inte regna.

– Alla köer till matstånd, öltält och toaletter måste vara minimala, max en minuts väntan.

– Jag måste kunna ”gå in” någonstans när jag är på området. Tål inte utomhusluft för många timmar i sträck.

– Det får inte vara för långa avstånd mellan scener, bekvämligheter och annat man ska besöka.

– Folk får inte vara så där Lasse Kongo-fulla och liksom ”bröla” eller börja Rage against the machine-dansa spontant.

– Jag vägrar behöva se ”roliga” hattar; tänk jokerhuvudbonad med bjällra, hög sammetshatt eller nån vikingahjälm?

– Det måste vara god mat – inte dyra owokade grönsaker och lite ris som blåser i väg när kastvindarna slår till (ja, exakt det hände mig i somras på Sweden rock – helt plötsligt låg något kycklingspett 25 meter bort och såg ledset ut).

Med andra ord: jag kommer väl bara att åka på festival om jag blir beordrad i jobbet?

Skickar väl mitt horoskop och ett CV då?

Jag har alltid varit besatt av horoskop. Under tidigt 00-tal köpte jag mitt hatmagasin Cosmopolitan bara för att få veta hur min månad skulle te sig. Jag läser alla horoskop jag kommer över; dagstidningarnas, Svensk damtidnings, de glossiga magasinens och ja, nu har jag börjat läsa avancerade analyser av stjärntecken på internet (något som lätt uppstår då internet ”tar slut” en vanlig tisdagsnatt).

Det var då något fruktansvärt slog mig. 

När jag läste den här sammanfattningen av vädurens stjärntecken (mitt), insåg jag att jag har läst exakt det där förut någonstans.

När sanningen kom i kapp mig trodde jag för en sekund att jag skulle avlida av skam.

Det är ju mitt personliga brev som jag skickar in med mitt CV när jag söker jobb. 

Jag upprepar: Jag skickar alltså in ett A4 där jag beskriver mitt stjärntecken till seriösa redaktioner i hopp om att få en anställning.

Jag har med andra ord läst alldeles för många horoskop och stjärnteckenanalyser i mitt liv så vädurens egenskaper undermedvetet hamnar i mina ansökningshandlingar när jag ska beskriva mig själv. 

Det, om något, är fullständigt sjukt.

Får väl bli en ny Saida, eller hon den där ”Sol-Britt ser svaren” som går i Allers eller Året runt eller vad det nu är för någon tidning.

Gud, dags att byta Maud Olofsson-klädstilen mot långa häxkjolar, hennafärgat hår, långa halssmycken med nån silverplatterad alruna som hänger och dinglar på magen och odla ett ohälsosamt intresse för rökelser och kristallanalys.

Typ bli ihop med en yngre man som sysslar med ”performance”?

Ryser.

Livet på…

Livet på nöjesredaktionen nu för tiden ser ut så här. Man går till nyhetschefen som sitter under ett somrigt parasoll, får något jobb utlagt på sig och sedan skålar man i paraplydrinkar och hyr någon sån där banan som fästs bakom en motorbåt. Därefter ringer man några kändisar medan håret fortfarande är saltvått. Jobbar man natt, är det ett så kallat Full moon-party efter midnatt fram till tidningen skickas till tryck. Härlig stämning. 

IMG_0608.JPG

Mitt alterego Suzzie

Skärmavbild 2011-05-17 kl. 16.56.57.png

Anledningen till varför jag plåtades utklädd till gatflicka för någon vecka sedan, beror på att jag är med på ett hörn i vår hårdrockssatsning.

När jag ser bilden ovan blir jag alldeles iskall. Det är som att en annan människa har tagit över allt det som är jag. 

Kvinnan på bilden är någon som heter Suzzie. 

Här kommer lite information om henne:

Namn: Suzzie Nilsson-Karlsson. Ålder: 39. Yrke: Affärsbiträde i livsmedelsbranschen. Familj: Singel och fyra barn: Nikki Sixx, 20, Neo, 14, Nova, 4 och Natascha, 1. Bor: Lägenhet i Teckomatorp. Inkomst: ”Så det räcker, men inte så det blir över, som jag skämtsamt brukar säga”.

Suzzie använder mycket smink för att ta bort fokus från den begynnande 40-årskrisen.

– Jag älskar kajal och sånt där läppglans som irriterar huden och gör att man får plutläppar. Då sparar man in pengar på läppoperationer, säger hon med ett hest skratt.

När hon storhandlar springer ungarna omkring som handgranater bland hyllorna, så pass att det aldrig har hänt att någon inte efterlyser Suzzie i högtalarsystemet för ”att komma och hämta sina barn i informationen”.

– Jag tror på fri uppfostran, säger hon med ett hest skratt.

Sommarens höjdpunkt är besöket på ”Sweden rock festival”.

– Jag brukar slänga in ungarna i husvagnen så kör vi till Blekinge. Det är fest i en vecka i sträck. Småkidsen brukar jag hitta på söndagen i festivalens informationstält. De blir alltid väl omhändertagna där av de trevliga volontärarbetarna, säger hon med ett hest skratt.