Onsdagkväll är bra kväll

Ikväll blir det fullt upp. Så fullt upp så jag tyvärr måste hoppa över träningen… Jag sörjer djupt.

Jag ska dock börja kvällen på Alcazar – Nalens källare och kolla in Trucker Cleavages spelning. Det ska bli kul. Har bara sett dem en gång innan och det var på Beyond Retro och typ akustiskt. Efter det ska jag vidare till Tranan där jag ska möta upp diverse kompisar för en öl till lite yachtrock. Det känns som en lagom, trevlig och kul onsdag.

Uppgiven

Just nu känner jag bara för att sitta i soffan och äta muffins och kexchoklad tills det blir maj då mina anhöriga får ringa en lyftkransfirma som tillsammans med brandkåren får lyfta ut mig i en presenning och rulla mig till viktväktarna.

Mitt liv som discodrottning

Jag tycker om helger. Det har jag alltid gjort. Det gör mig nog inte på något sätt unik. Det jag gillar bäst med helger är att gå ut. Jag älskar när kvällen ännu inte är så sen, man anländer till stället man ska gå ut på, förväntningarna ligger i luften och bara någon timme senare är allas humör på topp, musiken är hög och man samtalar sig fram med än den ena än den andra.

Min kärlek till disco började på höstterminen i fyran. Då besökte jag mitt första minidisco i den klaustrofobiska fritidslokalen belägen i  källaren på min lantskola. Jag vann danstävlingen, drack sockerdricka med sugrör och mumsade chips. Jag kunde inte ana att något kunde vara så roligt.

Sedan följde en mellanstadieperiod då jag gick klädd i svartvita kläder alternativt superlose jeans, stor skjorta och väst med neongummiband i den permanentade tofsen, uppfann en egen danstil som tog mig till otaliga danstävlingsfinaler (och även gav mig en fanclub av flickor som försökte kopiera dansstegen). Jag fick chans på alla jag ville och tackade nej till chans på många fler.

Vår by började kännas trång och då kom vi på den utmärkta idén att börja besöka matsalsdiscot i grannbyn. Där uppfattades vi som exotiska, okända och mytomspunna då vi kom säkert fem kilometer på landsvägen därifrån. Vi vann även danstävlingarna där, hittade varsin kille och älskade Depeche Modes Personal Jesus. Jag minns också att jag aldrig ställde ifrån mig min sockerdricka bredvid plastpelargonen i matsalens fönsterkarm om jag skulle dansa, för mamma och pappa hade sagt att någon kunde lägga droger i ens dricka om man inte höll den under uppsikt (nu blev jag ju tack och lov inte nerdrogad som tioåring utan det fick jag vänta med tills jag fyllde tjugofem).

I högstadiet var discona det man levde för. I alla fall i sjuan. Resten av högstadietiden tyckte jag att alla i min skola var efterblivna bönder som inte förstod något om vare sig musik eller stil. Det var faktiskt fakta, inte bara en åsikt. De gillade eurodisco, hade bomberjackor och tyckte att de var coola. Jag hade röda Marten’s med silvriga skosnören, svarta kläder och lyssnade på The Cure. De hatade mig och jag hatade dem. Konsensus.

När gymnasiet började visade sig självklart att högstadiebönderna hade haft fel och jag hade rätt. Jag blev en första klassens discostjärna igen, dock i en mer indie/alternativ tappning. Jag älskade känslan av att komma in på de coola indieklubbarna när jag bara var 16 eller 17. Glädjen var obeskrivlig när vi kom in. Vi sprang till toaletterna och bara skrek av lycka. Sedan köpte jag alltid en gin & tonic av två anledningar. Den första var att det var den enda drinken jag hade hört talas om. Den andra var att jag inte hade råd med mer med den miserabla McDonald´s-lönen. Men livet lekte med ett soundtrack av 90-talsindie, teddyshoes, snedluggar i ögonen och mycket kajal.

Jag är alltså fortfarande en discodrottning i mina egna ögon. Dock är det sorgligt nog alltid charmigare med 17-åriga discobabes jämfört med oss som med stormsteg närmar oss trettio.

Min blogg – för privat? för trivial?

Det blir ibland svårt att stå fast vid sina principer. När jag startade den här bloggen hade jag som ambition att skriva triviala saker. Bloggen skulle spegla en del av mig – den delen som är ytlig, glad, hittar på roliga saker och pratar om obetydliga saker. Resten av mig själv skulle jag hålla utanför. Jag tänkte att bloggen skulle vara ett sätt att lyfta fram de positiva sakerna i mitt liv – ett sätt att fokusera på det som är kul. Jag tycker nog att jag har lyckats ganska bra med det, men på senare tid är det som om jag inte har så många dråpliga historier kvar. Jag märker att jag censuerar mer och mer och undviker att skriva när jag inte är på topp. Jag vet inte varför jag skriver det här. Jag antar att alla som inte skriver anonymt upplever samma balansgång. Vad är alltför privat? Vill jag att andra människor ska få veta detta om mig? Och så vidare. Det slår mig att jag låter som historiens ytligaste människa när jag läser gamla inlägg i min blogg. Men samtidigt kan jag komma på mig själv att fnittra till när jag läser vissa saker som påminner om något kul som har hänt. Det är då jag inser att min blogg har uppfyllt sitt syfte för mig i alla fall. Den ger mig faktiskt då och då glädje.

Dessutom ser han mystisk och stilig ut

Jonas Hassen Khemiri har blivit nominerad till Augustpriset. Hoppas han får det. Jag tycker att han är genial och jag kände att hela min syn på svensk litteratur vändes upp och ner efter att jag hade läst Ett öga rött. Okej, jag måste erkänna, språkpolis som jag är kliade det i hela  min kropp under de första trettio sidorna. Sedan bara njöt jag av hans sätt att nå fram till en problematik som aldrig hade kunnat nås genom grammatiskt korrekt svenska. Jonas Hassen Khemiri trollar med vårt lilla svenska språk och jag älskar det. Dessutom ser han mystisk och stilig ut. Precis som en svårmodig författare ska göra.

Gratis är guld

Ska möta upp N snart och fixa med några biljetter till någon spelning. Jag älskar att gå på spelningar. Jag älskar saker som är gratis ännu mer. Därför är kombinationen gratis och spelning nästan oslagbar. Ok, jag medger, jag älskar goodie-bags också. Om jag inte tar fel tror jag att N skulle fixa mig på listan till Sparklehorse också. Ibland är livet snällt mot en.

Kan lukten komma från ett lik?

Hemska tanke, hemska tanke. Det har, i ungefär en vecka, luktat ohyggligt illa i trappuppgången. Vi har alla skyllt på soprummet som av logiska skäl fått skulden för stanken. Nu fick jag just reda på att det tydligen inte alls var något problem med soprummet utan stanken kommer från en än så länge oförklarlig källa. Min första tanke är ju självklart att en granne har kolat vippen och ligger och självkomposteras som bäst på våning ett. I det här huset bor det nästan bara singlar så det kan ju vara så att ingen har saknat denna person på en vecka. En kompis berättade en vidrig historia om någon som var tvungen att använda en spade för att skyffla bort resterna av en död person som liksom hade smält in i golvet efter att ha legat död någon månad i sin lägenhet.

Älskade systrar

Helgen avslutades igår med middag hemma hos lillasyster Anna. Hon hade fixat en fantastisk mexikansk festmåltid. Hennes potatis, ost och purjo-quesadillas är outstanding. Drack ett glas rött och åt desto mer i gott sällskap av Mia, Niklas, Affe och Anna. Avslutade med att attackera en exklusiv chokladask. Sedan stack jag och N hem och kollade på ett avsnitt av Big Love innan vi somnade.

Jag är så glad att jag har mina systrar. Speciellt nu när båda bor i samma stad som jag. Det finns inga bättre, pålitligare, lojalare eller roligare tjejer. Istället för konkurrens så unnar vi varandra allt bra som händer. Om någon inte är på topp så finns vi där för varandra till sista blodsdroppen. Vi skulle aldrig baktala någon eller ljuga för varandra. Bättre pepping-människor finns inte. Vi inser hur värdefull vår relation är och skulle därför aldrig sätta den på spel i något sammanhang. Inget är viktigt nog om det riskerar att rubba vänskapen. Däremot är har vi en kanske ovanligt hög smärttröskel och flippar inte av småsaker som många andra tjejer gör. Vi har viktigare saker att prata om än skitsaker.

Minsta lillasyster Mia var här förra vecka och sa fundersamt: ”är det inte konstigt att med tanke på hur lika vi ändå är att ingen har blivit intresserad av samma kille, eller gillat någons pojkvän lite för mycket?”. Jag tyckte inte att det var konstigt alls. Om vi träffar en snygg och trevlig kille och någon av oss systrar får bra kontakt med honom så backar vi andra och är enbart glada för vår systers skull. Om någon redan har träffat en kille så får han genast rollen som asexuell släkting för oss andra. Vi surar inte. Vi gnäller inte. Vi tänker inte på oss själva först för det gör de andra två systrarna. Vi är lojala. Och vi är bäst.