När femton år känns som en hel livstid

Exakt denna låt spelas för femton år sedan: skrik rakt ut när man hör inledningstakterna, ut på närmaste dansgolv, känna att stjärnorna sitter kvar under ögonen och att ingen trampar på svanfjäderboan. Sedvanlig indiedans med handklapp. Ungefär fyra omgångar för mycket svart eyeliner och porslinsfärgat puder. Spanar på killen borta vid baren som ser ut exakt som sångaren och står bredvid sin kompis som ser ut exakt som gitarristen.

Exakt denna låt spelas idag: vi ställer oss upp i trean och skruvar upp motståndet på spinningcyklarna. Jag, den tjocka tanten till höger om mig och den nypensionerade mannen snett framför. Sedan kör vi.

Två självtorterande barn med en förkärlek till sjunkande skepp

Av någon outgrundlig anledning lyssnade jag just på Mikael Wiehes Titanic(andraklasspassagerarens sista sång). När jag och min syrra Anna var små så brukade vi roa oss med att sitta på heltäckningsmattan i vardagsrummet och lyssna på den gedigna samlingen av LP-skivor som våra föräldrar hade och sjunga med i mer eller mindre politiskt korrekta låtar. När vi var på gråthumör plockade vi fram just denna låt (vi var båda obscent fascinerade av Titanic och dess undergång och blev många år senare självklart hooked på filmen). Vi pillade med grammofonstiftet så det inte förstördes (för då fick vi onda ögat av föräldrarna) och sjöng hela låten. Under de allra sista raderna: ”Vi har förlorat den allra sista gnuttan hopp. Vi går till botten där vi står men flaggan den går i topp” så brast alltid våra barnröster och vi snyftade och tårarna rann. Sedan torkade vi tårarna och satte igång den igen.

Såhär dagen efter

Det blev en lyckad tillställning igår. Trots att systrarna bjöd på sång -och dansuppvisning till både det turkiska och det israeliska eurovisionbidragen från 1989. Mia fortsatte sedan med sitt ess i ärmen – att rappa Lillemans musikalster. Efter det gick alla in i 1990-talskoma och blandade Cats in the Cradle med Tori Amos och Spin Doctors. Kul hade vi i alla fall. Sedan sov min saknade vän Jos över på vår soffa och imorse åt vi frukost med betongkepsar på huvudet och begav oss sedan till Götgatsbacken där vi mötte upp Anna. Vi plöjde klädbutik efter klädbutik och fick i oss lite libanesisk lunch. Sedan drog Jos sig till centralen och jag och Anna fick umgås hemma hos mig – tysta som små möss- eftersom min kille ligger och slaggar efter en natt helt utan sömn (där tydligen mina snarkningar var en bidragande orsak) och timmar av Springsteens-biljetts-köande. Ikväll är det inte omöjligt att jag visar min nuna på Pop Dakar. Härliga universitetets humanistiska förenings endags-popfestival.

När han väl kommer till Stockholm för att spela hoppas jag på att Fredrik Strage vill skriva ett ka

Jag har tyckt att ”alla” hyllar Albert Hammond Jr:s album Yours to Keep till lite väl höga höjder under den senaste månaden. Jag har generellt svårt för saker som hypas för mycket och har således inte engagerat mig alltför mycket i denna Strokes-herres verk. När dagen väl kom då inte ens en gång jag kom undan Mr. Hammond så blev jag fast! Så fast man bara kan bli! Jag älskar Albert Hammond Jr! Han är ett geni! När han väl kommer till Stockholm för att spela ska jag stå längst fram och kasta snobbentrosor på honom och hoppas på att Fredrik Strage vill skriva ett kapitel om mig i en möjlig framtida reviderad upplaga av Fans.

Dagens kyliga lördagsförfestsoundtrack är självklart Scared med Albert Hammond Jr.

När jag blev 16 igen, eller modern life is rubbish

Igår eftermiddag runt kl 16 när jag korsade Medborgarplatsen slänger jag en blick på den stora trappan upp till Debaser Medis. Den är full med svartvita människor. Jag kikar lite närmare och inser att det är ungdomar i tuffa indie-utstyrslar (inte en integrationsprocess som pågick om det nu lät som det) som belägrar trappan. Jag tänkte att det kanske var några skolklasser som gillade samma kläder som åt mellanmål på trappan. Eller ett större gäng indie-kids som inte kommer in på Debaser Medis men gärna ville känna hur det kändes att hänga utanför. Sedan slog det mig: Panic! at the disco skulle ju spela på kvällen med The Sounds som förband. Men vad gjorde alla ungdomar där kl 16? Fick de någon mat? Kunde de gå på någon toalett? Frågorna var många.

 Då kom helt plötsligt mitt minne tillbaka, tankar från en svunnen tid, känslor från för längesedan.

Jag mindes mitt nittiotal. Det enda vi gjorde under tidiga tonåren, då man ändå aldrig kom in på några ställen där den senaste Blursingeln kunde tänkas spelas, var ju att gå på konsert. Vi kuskade runt mellan Lund, Malmö och framför allt Köpenhamn på varenda spelning värt namnet. Och pappa fick skjutsa oss tidigt dit. Vad gjorde vi alla dessa timmar innan de ens släppte in till spelningarna? Jo man pratade med indie-Skåne och Danmark, viskade om Lund-fanzine-gänget, pekade på trummisen i Brainpool som skulle se samma konsert, flirtade med söta 16-åriga Malmögossar och hängde med vårt Malmö-indie-gäng. Och så kul vi hade!

Jag minns en Blurkonsert jag och min syrra skulle på i Köpenhamn. Vår minsta syrra Mia var kanske åtta eller nio år så hon fick inte följa med och var jätteledsen. Min andra syrra, Anna, körde sin supertajta mörkblå sammetskostym, med rosa-och-vitrutig tajt skjorta med historiens längsta kragsnibbar till. Jag tror hon hade lärt sig sin läxa och satt upp sitt midjelånga hår (som under en Suedekonsert var utsläppt och fastnade på fjärde raden i någon snubbes armhåla medan hon stod längst fram). Själv körde jag galen 1960-tals vintageklänning och hade frisyr som Justine i Elastica, lite glitter under ögonen (Anna och jag började med det 1993 och köpte löst glitter och hudlim i hobbybutiker), teddyshoes och svanfjäderboa. Anna synade mig uppifrån och ner och sa elakt: ”det är ju inte du som ska uppträda”. Lika glad var jag. Innan konserten smet jag och en Malmökompis in i baren till Falconerteatern och där satt Blur och blev intervjuade av dansk TV2. Vi dog. Jag minns dock att jag störde mig på att Damon Albarn hade på sig en sån där fotbollskeps med två händer som applåderar om man drar i ett snöre i de danska färgerna. Jag tyckte att det var lite bonnigt. Men shit vilken spelning sen! The Cardigans var förband och Blur gjorde en av sina bästa spelningar någonsin. Jag minns också att vi hittade familjen utanför stället när det var slut och Mia hängde nedanför ett fönster i hotellet där Blur befann sig och roade fansen med att kasta ut toalettpapper. Hon var salig och fick en gigantisk Blurposter. Vi var saliga också.

Jag ville för en sekund igen få vara 16 år och missförstådd sittandes i en trappa tillsammans med alla mina kompisar, väntandes på att se mitt favoritband spela.

En riktig rockstjärna

Molotov Jive! Sveriges nästa stora pophopp. Vilka killar – de är stjärnor redan nu. Vilken energi, vilken stil, vilken utstrålning! Basisten såg visserligen ut att vara för liten för sin bas, men det gjorde ingenting med tanke på hans scennärvaro och stämsång. Sångaren är redan en fullfjädrad stjärna. Vilken kille. Han är den som alla indie-flickor vill hålla i handen genom småstadens shoppinggata och den som alla indie-pojkar vill vara. I Sverige är vi inte särskilt bortskämda med karismatiska sångare, men nu fylldes det tomrummet ordentligt. Avslutningen med en The Cure-cover fick ju mig att smälta totalt. Håll ögonen på dessa killar för jag väntar bara på att landet ska drabbas av en Molotov Jive-feber.