Om man är sugen på att förstöra sitt liv så kan man ju alltid fundera på att klippa lugg

Jag tänkte i ungefär en sekund att jag skulle klippa lugg. Sedan slog det mig hur ofta man vill hoppa från Kaknästornet när man väl sitter där med en luggjävel. Inne hos frisören är allt love, puppies och beauty. Efter man har betalat sina sura hundralappar för klippningen så går man ut och efter ungefär ett steg så får man en vind i skallen och luggen står rakt upp som en dålig stubblugg à la 1987. Sedan vaknar man så varje morgon – med luggen från helvetet som bara blommar ut åt tusen olika håll och måste således i panik och agressivitet tvätta håret varje morgon och föna det med hjälp av att trycka ena handflatan på luggen medan man blåser och hälla i produkter. Sedan lämnar man huset med en lugg som ser ut som att det har regnat på en och sedan blivit doppad i smör och känner sig redo för att putta folk ner på tunnelbanerälset i rent hat mot världen. Sedan följer den sedvanliga perioden av hemmasittande, luggsparande, hårnålar och självdestruktiva tankar. Därefter kommer den maniska perioden då luggen har växt ut till hakan och fungerar som en del i ett långt hår. Det är då man för första gången på månader orkar börja ta tag i sitt sociala liv igen och ingen känner igen en för att man under åtta månader har suttit inlåst hemma och gråtit över sin lugg och ätit dammsugare och dubbeljapp blandat med grillchips och återvänder till den sociala scenen som en som skulle tvingas köpa två platser på flyget till USA.

Note to self: klipp inte lugg.