Om man är sugen på att förstöra sitt liv så kan man ju alltid fundera på att klippa lugg

Jag tänkte i ungefär en sekund att jag skulle klippa lugg. Sedan slog det mig hur ofta man vill hoppa från Kaknästornet när man väl sitter där med en luggjävel. Inne hos frisören är allt love, puppies och beauty. Efter man har betalat sina sura hundralappar för klippningen så går man ut och efter ungefär ett steg så får man en vind i skallen och luggen står rakt upp som en dålig stubblugg à la 1987. Sedan vaknar man så varje morgon – med luggen från helvetet som bara blommar ut åt tusen olika håll och måste således i panik och agressivitet tvätta håret varje morgon och föna det med hjälp av att trycka ena handflatan på luggen medan man blåser och hälla i produkter. Sedan lämnar man huset med en lugg som ser ut som att det har regnat på en och sedan blivit doppad i smör och känner sig redo för att putta folk ner på tunnelbanerälset i rent hat mot världen. Sedan följer den sedvanliga perioden av hemmasittande, luggsparande, hårnålar och självdestruktiva tankar. Därefter kommer den maniska perioden då luggen har växt ut till hakan och fungerar som en del i ett långt hår. Det är då man för första gången på månader orkar börja ta tag i sitt sociala liv igen och ingen känner igen en för att man under åtta månader har suttit inlåst hemma och gråtit över sin lugg och ätit dammsugare och dubbeljapp blandat med grillchips och återvänder till den sociala scenen som en som skulle tvingas köpa två platser på flyget till USA.

Note to self: klipp inte lugg.

Jag hatar höga ljud

Jag avskyr höga ljud. Det kan få mig att tappa förståndet totalt. Det värsta är trimmade mopeder, tömning av glasåtervinning och dålig musik på hög volym. Just nu kom jag dock på att nummer ett av hemska ljud är de där utomhuslarmen/mistlurarna som testas fyra gånger om året, första måndagen i månaden, klockan 15. Där jag befinner mig nu är det outhärdligt. Till och med värre än på Stockholms universitet där man annars har larmet rakt i hörselgången. Om det skulle bli krig eller annan typ av nationell katastrof så skulle jag hinna dö av ångest på grund av larmljudet innan stridsvagnarna ens hinner över Hallandsåsen. Så ovärt liksom.

Ensam mamma söker får mig att vilja dö

Jag sitter och kollar på Ensam mamma söker på tv 3 och håller på att dö av ångest. Hur har de lyckats casta så många Torsk-på-Tallin-Rolands på en och samma gång? Hur många socialt inkompetenta karlar finns det i Sverige? Jag måste springa ut i köket varannan minut. När någon snubbe började spela Knocking on heavens door på gitarr på picknicken så var jag tvungen att hålla för öronen. Alltså skammen! Eller när tio tjocka karlar dansar sexigt till dansband så var jag tvungen att ställa mig upp och hoppa av panik. Alltså är det här på riktigt? Finns sådana människor på allvar? Jag vill bara dö.

Det fick mig att gråta i 40 minuter

Om drygt en vecka fyller min kille 30 år. Jag har i månader försökt komma fram till en bra present. Det har varit ett näst intill omöjligt projekt fram tills den där dagen i april då det slog mig att vi har pratat mycket om Victor & Rolf-parfymen Antidote som inte har varit helt lätt att få tag i här i Sverige. Hela sommaren har jag myst över att presentångesten är ur världen och när jag kom till Barcelona i början av augusti hittade jag dessutom parfymen till ett bra pris. Jag bestämde mig för att köpa den under de sex dagarna i Barcelona som jag skulle avsluta semestern med tillsammans med min kille. Jag ringde från min spanska by och sa att han hade shoppingförbud fram till sin födelsedag – ingenting över 200 kronor fick han köpa. När vi förra onsdagen skulle mötas på vårt hotell i Barcelona efter tre veckor i olika länder så langar han upp det han har inhandlat på Arlanda och visar stolt upp sin nya parfym – Antidote. Jag började gråta. Sedan grät jag i 40 minuter för att det var min enda presentidé och för att jag nu står på noll igen. Så började vår romantiska semester.

Den där jävla parfymen