Midsommar

Vi hade en härlig midsommarhelg på landet på Skånes ostkust tillsammans hos Ossians farmor och farfar. Lagom till själva midsommarafton anslöt även Ossians mormor och morfar så vi kan lugnt säga att det var fullt hus. Vi blev bortskämda med god mat, barnvakt och vin. Så himla härligt.

Min mamma bakade midsommartårtan.

Min mamma bakade midsommartårtan.

... som såg ut så här när man skar upp den!

… som såg ut så här när man skar upp den!

Sedan upptäckte vi att Ossian tydligen är en kopia av sin pappa (bilden ovan).  Haha, overkligt lika.

Sedan upptäckte vi att Ossian tydligen är en kopia av sin pappa (bilden ovan). Haha, overkligt lika.

Sommarbebis

Det har varit så somrigt och härligt här i stan och Ossian fick testa sin sommargarderob. Jag passade även på att montera bort åkpåsen ur vagnen eftersom det stod 26 grader på termometern. Tänkte att det var lagom där. Gav även mitt barn en första smakbit av gelato. Han älskade det och rös av kylan i magen. Antagligen ska man inte ge barn glass förrän de är större, men jag tänker inte vara rigid när det gäller sånt. All mat är härlig och vissa saker får man äta oftare än andra (jämför morötter med choklad som exempel). Jag tänker inte ladda vissa saker som mer åtråvärda för att de är förbjudna och så vidare.

Är helt blasé inför att hänga på uteservering.

Är helt blasé inför att hänga på uteservering.

Ossian har sin fina nya keps som han fick av mina briljanta kollegor Malin Roos och Anna Friberg.

Ossian har sin fina nya keps som han fick av mina briljanta kollegor Malin Roos och Anna Friberg.

Här är precis innan Ossian började beta klöver från marken. Rensade hans mun i tre timmar efteråt.

Här är precis innan Ossian började beta klöver från marken. Rensade hans mun i tre timmar efteråt.

Sömn = livsfara

Skärmavbild 2015-06-09 kl. 21.33.57

Den här marodören har lärt sig att åla sig ”fram” baklänges nu. Men det är inte nog. Nu har han också insett att han kan rulla sig framåt i sängen. Det är förenat med viss livsfara, eftersom jag hittade honom i dubbelsängen efter förmiddagsvilan på mage, precis vid sängkanten – redo att krypa, eller åtminstone rulla, rakt ut i tomma intet.

Återkommer när jag har byggt en härlig träbur som för tankarna till snickarglädje från förra sekelskiftet runt vår säng???

Vårkänslorna

Den här veckan har Ossian maxat vädret och varit och gungat – iklädd skor för första gången i sitt liv. Det blev en succé när han insåg hur stabilt han stod på marken så vi fick stå i hundra år på Bjurholmsplan efter det.

Skärmavbild 2015-06-06 kl. 13.22.35

När han hade stått klart, satte han sig och åt en imponerande mängd gräs. Är rädd att han inte har supersofistikerade smaklökar. Skulle väl lika gärna kunna servera honom nån burk hundmat och han skulle tugga och svälja det också. Suck. Jag som hade hoppats på att få ett barn med matlagningsintresse.

Skärmavbild 2015-06-06 kl. 13.22.50

Hans föräldrar är däremot matintresserade så vi passade på att gå ut och äta i torsdags. Jag hade bokat ett bord på hyllade och hajpade Woodstockholm för några veckor sedan och nu kom kvällen vi skulle äta där. Det var Dalí-tema och vi tog hela menyn. Åt fantastiska ostron, råbiff, buljong med pocherat ägg och märg, samt lammlägg och potatismos med kronärtskocka. Drack ett spännande vin till förrätterna, superekigt vitt som med ögonbindel hade kunnat passera som rött. Njöt varje sekund.

Skärmavbild 2015-06-06 kl. 16.21.46

Sedan promenerade vi genom hela Söder som var så bedövande vackert i kvällssol och klorofylltunga träd, tog en öl och gick hem och löste av min syrra Mia som var barnvakt. Var så uppåt av den här kvällen.

Skärmavbild 2015-06-06 kl. 13.22.10

Slöseri-bebis

Skärmavbild 2015-06-01 kl. 21.45.03

Man kan säga att mitt barn är slutstationen för de stackars gurkor som har vuxit och kämpat hela sina små liv, för att sedan förhoppningsvis få tillredas som chilipicklade sådana eller åtminstone i en halvtrist tzatziki, men som avslutar liven som avtuggade i en hakklapp.

Tycker så synd om dem :(

Mors dag

Skärmavbild 2015-05-31 kl. 20.17.20

Det blev mitt livs första mors dag till slut. Känns ju sjukt att vara en del av det gänget helt plötsligt, men så är det. Jag hyllades inte särskilt mycket av ett halvgnälligt barn, men desto mer av hans pappa. Fick ett så fint skrivet kort och lyxig bodylotion och ett mobilskal som jag var bortom behov av. Så åt vi långkokt ragú och skålade i ett glas rött. Fint ändå, trots att barnet i fråga förstod exakt noll av vad som pågick.

Krypkoden

Denna bebis kan fortfarande inte krypa. Han försöker, men han kommer ingenstans förutom att han snurrar 360 grader och landar på utgångsplatsen. Det gör honom otroligt irriterad.

Skärmavbild 2015-05-31 kl. 13.10.27

Sedan tillkommer problematiken när han sitter ner och leker och en leksak rullar i väg. Då kämpar han med att nå den, och trillar på huvudet. Fram tills i går blev han ledsen. Nu har han liksom gett upp. Han trillar och ligger sedan kvar på golvet och fortsätter leka där. Helt uppgiven. Haha, stackaren. Man kan säga att han har en liten dipp i sin utvecklingskurva.

Skärmavbild 2015-05-31 kl. 13.10.08

Min kamp

Just saknar jag all form av föräldrasjälvförtroende. Min unge är himla missnöjd och tar plötsligt uppemot en timme på sig att somna (både på kvällen och på dagvilorna). Jag är mör och trött på att leka tittut och jonglera bilar och bråte som rullar utom hans svängradie.

Så insåg jag att jag har umgåtts med honom konstant i över en vecka.

Jag har inte satt mig i en bil (friheten i det!!!) och åkt och handlat ens. Ännu mindre gett mig i väg på någon fritidsaktivitet (måste man börja med ”träning” för att ha det? För det är min värsta syssla).

Jag är så mör, slut och hjärndöd vid det här laget. Jag förstår att jag måste börja planera in att träffa kompisar så det inte slår till en fredagskväll när varenda människa givetvis redan har planer. Jag måste bli proaktiv.

Men jag lever ett liv som på många sätt påminner om mindfulness på det sättet att jag inte hinner tänka i länge tidssjok än när mitt barn eventuellt tar en tupplur nästa gång, så jag kan andas lite, men på alla andra sätt inte känns som mindfulness för jag har aldrig sett någon harmonisk guru sitta och mata ett barn med slottstekspuré och plocka upp små färggranna gubbar i plast från golvet varje sekund.

Poängen är att jag inte hinner tänka så långt som ”till nästa helg” och boka in saker. Det blir i stunden ännu ett stressmoment.

Just nu känns det som att nannykulturen i ett ålderdomligt England inte var en så himla dålig idé ändå.

Matkrigaren

För någon månad sedan slängde min kille ur sig något så ofattbart störigt: ”det är så tråkigt att du inte tycker om fler maträtter”. ÅH h e r r e g u d vad jag kokade av indignation efter det. Samtalet byggde på att vi pratade om småfisk (typ sardiner) och spanska korvar. Det är två av de få saker jag inte tycker är så gott. Men å andra sidan äter jag allt från råbiffar till ostron via knivmusslor, sjöborrar, tjocka bitar fett på en fin jamon iberico, alla grönsaker i världen, kanin, all rå fisk som finns (utom småfisk och neontetror) och fruktansvärt stark mat.

Jag gick och kokade i några veckor och i stället för att bara släppa det, är jag så patetiskt så att jag ska motbevisa den här slarvigt utslängda kommentaren. Så i dag stod jag och lagade en pastarätt på tryffelsalsiccia med tomater, rödvin och chili. Mådde illa när jag gröpte ur de mixade köttet (har så svårt för mixat kött. Kan till och med föredra den trista kusinen från landet; bresaolan framför en salamiskiva). Kokade linguini och satte mig till bords och tuggade målmedvetet i mig maten mittemot min kille bara för att trotsa. Har aldrig ätit så lite. En portion i stället för tre. Men jag gjorde det. I morgon går jag till någon djuraffär med akvarium och köper en påse småfisk som jag väl får fritera och servera med en citronklyfta och så landar det i att jag hade rätt och han hade fel och jag kräktes och ångrar att jag ska vara en så himla jobbig person.

Annars har jag mest hängt med min unge som fortfarande inte har lärt sig krypa, men som har fått fyra tänder och bits. I går var han missnöjd hela dagen och i dag var han glad och satt helt världsvant i skinnjacka på Urban delis uteservering och pep inte ens. Lite olika dagar här på grund av dagsform.

Ossian intar krypposition på vår gård.

Ossian intar krypposition på vår gård.

Men väljer att hellre äta grus.

Men väljer att hellre äta grus.

Så skönt att man kan börja ge Coca Cola nu, så han får upp energin med koffein nu.

Så skönt att man kan börja ge Coca Cola, så han får upp energin med koffein nu.

Fint kastanjeträd i vårt kvarter.

Fint kastanjeträd i vårt kvarter.

Hänger på Urban delis uteservering.

Hänger på Urban delis uteservering.

”Sjätte sinnet”-barnet

Kalla mig galen (ja, med all rätt lär det framkomma), men jag är spökrädd. Jag tror på riktigt att vi lever i en ”Sjätte sinnet”-värld och vissa har gåvan att se folk hänga i snaror i gamla hus och sådant där. Det upptar kanske inte hela min tankeverksamhet, men jag TROR. Jag har till och med haft någon slags ”Det okända”-aura över mig i bekantskapskretsen och folk har använt mig som pejlinggubbe när de har flyttat till lite för gamla hus. Typ: ”Malin, kan du känna av om det finns någon närvaro här?”. Och så ska jag stå där vettskrämd i något vardagsrum med lutande golv och förnimma andar. (Min topp tre värsta aktivitet förutom att bära praktiska kläder med ryggsäck och flytta).

Tyvärr är jag livrädd för min eventuella gåva så jag kan inte slå mynt av den. Och min kille hjälper inte direkt till. Vi var uppe på vinden för några veckor sedan och gick igenom några lådor. Ossian fick följa med och han var konstant orolig och flackade med blicken under tiden vi var där. Min kille bara: ”Det sägs ju att barn kan förnimma saker som vi inte kan. Han kanske ser döda människor”.

Jaha. Där började jag gråta av skräck och sprang ner med barnet till lägenhetens trygghet och bestämde mig för att aldrig mer sätta min fot på vinden.

Sedan blev det värre. Häromdagen när jag matade Ossian med gröt i köket så fäste han blicken mot hyllorna som innehåller kokböcker och kryddor. De har aldrig intresserat honom förut. Han log mot hyllan, jollrade och släppte inte blicken. Så fort han fick en ny tugga mat, återvände han till att le mot hyllan. Jag fick kalla kårar. Min kille bara: ”Det var nog ett dött barn som stod där. Bebisar ler ju alltid mot små barn”.

Så nu kan jag inte vara i köket heller längre.

Snart sitter jag väl i fosterställning och vaggar i ett hörn av vardagsrummet och vågar inte ta mig någonstans.

Himla lyckat det här, att skaffa ett ”Sjätte sinnet”-barn.

Inser att vi bor i ett för gammalt hus. Måste nu leta nybyggen som inte är byggda på någon gammal gravplats eller galgbacke.

Inser att vi bor i ett för gammalt hus. Måste nu leta nybyggen som inte är byggda på någon gammal gravplats eller galgbacke.