Shoutout

I morgon bitti åker vi alltså mot det katalanska landet. Jag kommer att ha superdålig tillgång till internet där, vilket väl är både på gott och ont. Det onda är att jag inte kommer att kunna skriva en massa blogginlägg. Därför uppmuntrar jag de som ens kan ha det ringaste av intresse att följa mig på instagram på @malincollin till dess.

Skärmavbild 2015-07-22 kl. 21.32.30

Brunett

När jag var i Helsingborg förra veckan så lyckades min mamma fixa en frisörtid till mig (det gick inte i Stockholm). Så jag gick dit och kom hem som brunett! Jag har blekt mitt hår sedan kanske 2001, så det var väldigt glatt att lämna den tiden bakom mig. Nu har jag i princip min naturliga hårfärg, som är uppblandad med lite iskalla Britney Spears ”Oops I did it again”-slingor (mina bästa slingor i världen). Känner mig redan mer harmonisk.

Skärmavbild 2015-07-21 kl. 21.21.24

Att resa med en 10-månaders

Jag önskar jag vore en sån där skön människa som bara: det är så enkelt att resa med barn, man bara slänger upp dem i en sån där ”ryggsäck” och knatar runt jorden i praktiska skor och flyger kors och tvärs över datumgränser och ungen är chillad och sen tar man några färjor på natten och åker tusen mil i en tuk-tuk och ungen bara skrattar ”för det är så härligt att resa med barn” och ungen äter någon inhemsk föda själv (??) och somnar harmoniskt mot en solvarm klippa på en grekisk ö (eller hur det nu verkar som att folk reser).

Själv får jag ångest av att släpa ungen på ett X2000 från Skåne. Inte för att han är galen, men för att han är ett barn på 10 månader som inte vill vara still en enda sekund och som inte kan sova i en famn, men ändå måste sova var tredje timme.

På torsdag flyger vi till Spanien. Det är väl tre, fyra timmar på ett plan. Lugnt, skulle väl en barnlös tycka. Men det är några timmar på resande fot innan man ens sätter sig i flyplanssätet. Och där tänker ungen sitta i exakt 23 sekunder innan det blir liv och helvete. Hur matar man ens honom? Ska man be nån flygvärdinna värma en burk mat och sen ska han sitta och kasta spagetti och köttfärssås runt hela Norwegian-flighten? Det var så mycket lättare när han var fyra månader och bara åt ersättning, liksom. När vi väl kommer till Barcelona ska vi hyra bil och åka ett par timmar till. Då är ungen väl heltokig.

Själv googlar jag ”soul asylum + spain”.

Men å andra sidan är det 15 grader och regn här just nu så vad ska man göra?

Kan ångra att jag inte maxade sommaren för två år sedan. Då var jag förvirrad och nyseparerad och satt mest hemma i det spanska huset och ältade saker. Om jag hade vetat att jag skulle vara gravid ett år senare och resa med en 10-månaders året därpå, så hade jag väl ändå släpat mig ut på en och annan spansk fiesta-natt?

Annars är den lilla gulliga något ojämn. Han kryper fortfarande inte, men älskar att gå när man håller honom i händerna. Han kan inte ställa sig upp själv men han säger – på riktigt – ”vad är det?” om allt han ser. Perfekt uttal dessutom. Treordsmeningar ska väl ändå komma efter krypning?

Sedan väger han 14,82 kilo. Jag fick tyvärr boka tid hos vårdcentralen för att få smärtstillande utskrivet för att ryggen pajade efter att jag har lyft honom i några månader. På plussidan: började ”träna” häromdagen och orkade bara springa fyra kilometer, men gjorde 20 armhävningar på tårna som att det var det lättaste som har hänt.

Ossian var i Helsingborg förra veckan och rev ut Rolling Stones-böcker hos mormor och morfar konstant.

Ossian var i Helsingborg förra veckan och rev ut Rolling Stones-böcker hos mormor och morfar konstant.

Utveckling på hög nivå – till hårdrocksstjärna

Det är nu det händer och det går snabbt. Min syster Anna som har träffat Ossian säkert tre gånger den senaste veckan, såg ändå utveckling hos honom när hon kom på middag i kväll. Nu har han plötsligt skaffat sig en egen vilja som är superstark. Inget som inte passar honom, resulterar i gallskrik och irritationsgråt. Om jag lägger ner honom för att byta en blöja så storgråter han. Inte med tårar, men av ilska. Han totalvägrar att sitta. Det enda som fungerar är att stå och ”gå”. All annan aktivitet leder till utbrott. Jag är så FRUKTANSVÄRT trött på att stå bakom honom när han lutar sig mot vinylhyllorna nu. För bara några dagar sedan gick han fortfarande att sätta ner på golvet bland tusen leksaker, så pysslade han med sitt. Nu bara: nej. Häromdagen räknade jag ut att jag hade suttit bakom honom när han stod i över tre timmar. Lägg då till att underlaget under 45 minuter var regnvåt torv på en lekplats. Och där satt jag i nån minikjol och platåskor, som en idiot givetvis.

Man får ju vara glad att ungen har nån egen vilja och kraft att uttrycka den. Men fem dagar hemma själv och knata runt med en pygmé som går EXAKT som i denna ”Dirty dancing”-scen 2.53 minuter in i klippet (fast han är den som är full i ensemblen), så börjar man själv tappa fattningen.

[youtubeplay id=”l9BbUqHrWFI” size=”medium”]

Kan ju känna att jag är i stort behov av semester och mitt jobb är ju att vara med mitt barn. Alltså borde semestern vara utan mitt barn. Men nej. Min semester bygger tydligen på att flyga i timmar med en unge som vägrar sitta ett knä utan att gallskrika, som bara är nöjd om han får stå upp och som bara sover i tysta, mörka rum i en säng. Grattis, ni härliga Barcelonagäng som tar samma flight som oss <3

Som min syrra Anna säger: tur han är gullig.

Så fick han sin hämnd i dag. Jag lade Annas långa hår över hans huvud och stylade om honom till hårdrocksstjärna. Suddig bild på grund av missnöje, men han fastnade i alla fall. Den får jag skratta åt i kväll.

Skärmavbild 2015-07-12 kl. 00.39.44

Något kul måste han väl betala med när man står och håller honom hela dagarna?

Summer street style

Det var kul att vi fick en fyra dagar lång sommar i år. Ossian passade på att klä sig i gulliga små sommarkläder, glida runt Södermalm och beta i gräset. Han åt också upp en blombukett och satte klöver i halsen. Vid ett tillfälle skulle han ta sitt första dopp utanför badbaljan, nämligen i sjön på Hellasgården. Då bröt han ihop och grät för att det var för kallt. Ungefär som jag själv gör varje sommar.

Krypandet är fortfarande inte där. Han backar mest. Däremot står han bra och håller bara i sig med en hand. Så gillar han den enkelt tecknade lilla serien ”Pino” förutom ett avsnitt när Pino åker brandbil. Då bryter Ossian ihop av skräck och gråter med stora tårar. Jag hade ingen aning om att det gjordes skräckfilmer för barn under ett år. Mycket spännande.

Skärmavbild 2015-07-07 kl. 10.35.14 Skärmavbild 2015-07-07 kl. 10.35.30Skärmavbild 2015-07-07 kl. 10.35.47

Frisyrmardrömmen

En av de absolut sämsta grejerna med att föda ett barn är hur ens frisyr blir efter avslutad amning. Jag tappade en peruk om dagen (skänkte det till en dockmakare i Gamla stan). (Nej). Sedan börjar det tappade håret växa ut och då får man en lugg som Helena Bonham Carter i ”Big Fish”. Eller jag är inte ens där ännu. Nu står det rakt upp och jag går och kletar in stubbet med nån herrhårprodukt jag hittade i min killes badrumsskåp. Han beskrev för övrigt min frisyr ”som en keps” och det är faktiskt den mest rättvisa beskrivningen jag kan tänka mig.

Skärmavbild 2015-07-07 kl. 10.30.11

Snövit och Bob Dylan

Sitter och väntar på att min unge ska vakna. Under tiden tittar jag ut genom köksfönstret och ser ett par små kaniner, ett gäng småfåglar och ett knippe ekorrar tumla omkring i grönskan. Tillvaron känns exakt tre påklädda möss ifrån att de ringer på dörren och börjar sy en 90-talsinspirerad klänning som man kan ha på Trädgården i helgen.

Förutom att jag inte ska dit och att jag inte är en modern version av Snövit.

Annars har Ossian lärt sig att säga mamma. Det gjorde han tiotusen gånger i går samtidigt som han pekade med sin tjocka arm mot ett klistermärke med Bob Dylan. Förstår att det bör vara ett tecken på att jag måste göra något åt mitt hår här, men alla framsteg får man ju applådera.

Ossian hatar inte direkt att gunga på Nytorget.

Ossian hatar inte direkt att gunga på Nytorget.

UPPDATERING: Blandade visst ihop Snövit med Askungen. Det blir så av sömnbrist. Blandade just ihop Almedalen med det här ”Ullared” som sänds på tv. Och frukost med lunch. Åt en uppvärmd Carbonara till frukost nämligen. Så glamourös hjärna för tillfället.

Sökes: indielekplats

Det är något med sommaren som får en att förlora sin identitet på allvar. Om allt hade varit som vanligt, hade jag lyssnat på Little Jinders ”Sommarnatt” och Håkan Hellströmskt, så att säga, ramlat den dåliga gatan fram. Det hade varit uteserveringar och platåskor och bara ben och nån stor väska som man hade släpat runt på genom tunnelbanor och i taxibilar.

Nu är det verkligen inte så. I bästa fall är det Teletubbies och en lekpark. Det går väl an. Men det är ju en identitet som inte ens påminner om den jag var. Det är något jag gör för att göra min gulliga och fina unge så glad det bara går.

Just nu söker jag febrilt efter formeln som gör att man kan fortsätta känna sig som sig själv trots att man har ett barn. Jag vet att det finns indie-körer och en gång i tiden fanns det indie-gympa (dock är gympa ej så indie för mig), men finns det indie-lekparker där man pratar musik och gungar ett barn samtidigt?

I så fall vill jag ha adressen dit, tack.

Söker indievän till min mamma.

Söker indievän till min mamma.

Ändå en genomhärlig människa

Gud, vad min kille verkar hemsk i förra inlägget. Han må vara en av de rörigaste personer jag har träffat i mitt liv, men han är ju också underbart såklart.

I måndags drog han ut mig på dejt till exempel. Men jag får inte kalla det ”dejt” för det är ett så deppigt uttryck tycker han. Vad ska man säga då? Jag säger givetvis dejt, dejt, dejt hela tiden för att irritera honom. ”Åh, vad härligt att vi har den här dejten”. ”Så mysigt att du tar ut mig på dejt”. I all oändlighet.

Vi åt i alla fall på stället vi ungefär alltid går på – Nytorget 6 – och sedan tog vi en öl på stället vi verkligen alltid hamnar på – Harvest Home. Det var genomglatt och jag hade hotpants och jättehöga, klumpiga klackskor och vi gick hem längs Renstiernas gata i sommarkvällen och slank inom det nyöppnade lilla stället i Lilla Blecktornsparken en snabbis innan vi kom hem.

Vi hade farmor här som passade lilla Ossian och jag kom på mig själv att avundas stockholmare som har alla föräldrar i stan som kan rycka in och ta ett bebispass lite då och då. Här krävs det lite mer Skåne-logistik.

Men desto härligare när det väl sker.

Men for the record: min kille må vara slarvig på vissa plan, men han är genomhärlig på de flesta.

(Känner mig tvungen att kompensera efter att jag gjorde av med tanklocket efter förra inlägget…)

Skärmavbild 2015-06-24 kl. 21.44.49

När det var nära att ta slut

Det var så nära att jag gjorde slut med barnets far i dag.

Han har nämligen någon slags grej kring att köra bilen tills tanken i princip är heltom. Det stör mig något enormt. Veckan innan Ossian föddes drog han ut på tankningen tills jag tappade det och åkte och tankade mitt i natten för femhundra kronor. Jag tänkte att, om han nu hade haft ett konsekvenstänk, så skulle han inte uppskatta att förlösa ett barn mitt på centralbron på grund av soppatorsk.

Precis innan midsommar så kör han slut på hela tanken. Han står parkerad vid vårt hus och där är det städgata under helgen då vi ska åka bort. Lyckligtvis kunde han tydligen ”rulla ner på Katarina Bangata utan bensin” och ställa sig där för att slippa böter. Men så är det städgata där i natt. Och han jobbade över. Och jag tappade besinningen för jag orkade inte vänta ut det som måste ske.

Därför gick jag ner i källaren, letade fram en bensindunk, gick till busshållplatsen och väntade 20 minuter (!!) i ösregn på en buss till Slussen. Därefter traskade jag in på OKQ8 i en lång svepande svart rock och ställde mig utan bil och började tanka min bensindunk, som någon förvirrad, överårig indie-människa som köper drivmedel utan fordon. Skrek inombords av ilska.

När jag sedan står i ösregnet igen, väntar på en ny buss och får gå på i rusningstrafik med en stinkande, tung dunk bensin och alla glor på mig, kliade det i fingrarna att ringa upp och bara snabbt göra slut på relationen.

Men nej, i stället får jag promenera med min dunk från busshållplatsen, leta efter bilen på Katarina Bangata och tanka den helt manuellt, som någon idiot.

Svimmade i princip av ilska.

Om den där bensintanken går under 50 kilometer någonsin igen så är det jag som ringer en flyttfirma och delar upp porslinet.

Min killes kommentar: ”Åh, herreguuuuud vad jag hade velat se dig göra allt detta” (Obs! Skrattandes).

Han gör mig galen.

Han gör mig galen.

UPPDATERING: Jag fick just veta att jag var den som glömde skruva på tanklocket efter kalabaliken så nu är det helt borta och vi börjar närma oss 1-1 i klantighet. Bra med en jämställd relation etc..