Min brottsliga bana i Spanien

Jag tänker på det här med mygg som man gärna gör när solen går ner vid sjön, bredvid en skog. Mygg känns sällan så aktuellt som då. Förutom i vår by i Spanien som ligger precis vid Ebroflodens delta vilket inte bara innebär konstigt ökenliknande landskap mitt i Medelhavet utan också myggor lika stora som småhelikoptrar. Första sommaren vi var där och jag och min syrra var pyttesmå trodde våra föräldrar att vi hade fått vattkoppor och gick till doktorn. Han skrattade och förklarade att de 73 utslag jag hade och de 56 som Mini-Anna var täckt av i själva verket var myggbett. Sedan tipsade han om de mest miljöfarliga men effektiva myggmedlen som existerade.

Ett knep som många restauranger med uteservering använder sig av i den spanska byn är en stor kruka full av planterad basilika. Det ska tydligen hålla myggen borta. Själv drar jag alltid handen i krukan och river av så mycket jag kan till nästa dags pastalunch då Spanien inte direkt är landet med bra utbud av italienska örtkryddor. Här nedan ser ni exempelvis mig i somras när jag vid fyratiden på morgonen tar en paus från dansen och snattar rosmarin i uteställets dekorativa rabatt. Det smakade bra till potatisen dagen efter.

rosmarin.jpg

Flygbiljetter inom Sverige är inte särskilt billigt

Nu har jag inom loppet av två dagar köpt flygbiljett till både Spanien och Helsingborg. Är det inte härligt så säg att det kostar nästan lika mycket för de två resorna? Ett dassigt propellerplan med 1.20 m i takhöjd till den skånska myllan och mitt (numera) favoritflygbolag från Tjeckien som flyger mig ända till Cava-nätter, sandstränder och jätteräkor i fräsande olivolja.

Så hamnar jag tyvärr i Prag också

Det är inte förrän nu jag får dras med sviterna av Sterings konkurs i höstas. Jag bokade nämligen precis flygbiljett till Barcelona i augusti. Under många fina år har jag alltid kommit över prisvänliga direktbiljetter Stockholm-Barcelona. Flyg med byten känns som det hör till nittiotalet. Men nu ska jag alltså flyga över Prag både dit och hem. Dubbelt så lång restid på nervägen och tre gånger så lång tid tillbaka. Det hade varit okej om min slutdestination vore Barcelona – men nej, jag ska åka snigeltåg till byn som går typ en gång om året i rusning. Det här kommer att bli en mycket lång resa, känner jag. Men samtidigt: urskönt att ha fått det gjort.

Face Control – metoden dörrvakterna i Moskva använder för att släppa in folk på nattklubb

Det finns oändligt många saker jag tycker är skrämmande/fascinerande med Ryssland. Det är liksom det land i världen jag är mest rädd för. Jag vet inte riktigt varför men så fort jag ser en ryss med dålig smak och mycket pengar på semestern i Spanien så springer jag. Tänker liksom att de bär en kalshnikov i väskan och jobbar för maffian.

Det som har fascinerat mig mest de senaste dagarna är systemet som används på hippa nattklubbar i Moskva – nämligen Face Control. Det innebär att vakterna kollar in hela din uppenbarelse inklusive ansiktet innan de bestämmer sig om du får komma in eller gå hem. Om du har omoderna kläder, fel märke på handväskan eller oregelbundna drag så är det bara tack och hej.

I Sverige fungerar det ju i princip på samma sätt fast då förkläds företeelsen med ”det är fullt” eller ”bara gästlista”. Det är inte en lika explicit förnedring helt enkelt.

För hur peppad skulle man känna sig om man sätter på sina bästa kläder, förfestar på lite vodka med sina ryska vänner, hoppar i klackskorna och drar till det där nya stället i Moskva. Så tar en vakt tag i ens haka, inspekterar noga med rynkade ögonbryn och skakar sedan på huvudet och skickar bort en från dörren med ett ”njet”. Inte så man känner för att testa nästa ställe längre ner på gatan precis.

Fördelen är väl att om man väl kommer in så vimlar det av snyggingar. Om man nu gillar ryska snyggingar. Själv är jag ju som sagt rädd för dem.

Missförstånd på ett torg i Rom

Jag kom att tänka på förra lördagen då jag och min kille gick runt på Campo dei Fioris charmiga marknad i Rom lite oengagerat. Då stod vi och tittade på någon ost eller speciell lök eller liknande och Niklas säger till mig (på svenska givetvis): ”den här verkar kosta åtta dollars” (det är hans sätt att kalla alla valutor förutom svenska kronan när vi talar med varandra. Kanske för att vara lite rolig. Speciellt med den självkontruerade pluraländelsen). Jag sa något i stil med: ”*fnizz, fnizz*” och började sedan spana in någon tryffelolja, alternativt torkad rosa pasta i rosettform. Då dyker en italienare upp (som uppenbarligen sålde det vi tittade på) som gubben i lådan framför oss och säger: ”Signor, it is Euro we use here” (tänk med italiensk accent). Vi bara: ”Okej, si si”. Sedan var det ingenting mer med det. Men ändå sitter jag just nu och fnissar åt det. *fnizz fnizz* alltså. Som att vi var två bortkomna amerikanska turister som italienarstackarn behövde utbilda.

En liten semester till Leningrad

Imorgon invaderar min släkt Stockholm för att på fredag fira att min minsta lillasyster tar examen. Mormor och Morfar ska även göra en avstickare i form av en liten lyxkryss på gigantisk båt full med rika amerikaner. Jag frågade var kryssningen gick. ”Till Leningrad”, sa de i kör. Och helt plötsligt uppgraderades den där lyxkryssaren till en tidsmaskin också.

Mina möten med den italienska militärpolisen

När vi kom till Rom berättade kvinnan som ägde hotellet att det även pågick ett G8-möte (och något som jag och Niklas uppfattade som ”arméns tatueringsmässa” (?)). Detta innebar att staden kryllade av poliser. Det var lokalpoliser, militärpoliser med röda revärer på byxorna och stora maskingevär och det var stidsvagnsliknande fordon som körde omkring.

Vid ett par tillfällen fick jag förmånen att skymta italienska civilspanare. De uppfyllde alla mina fördomar med råge och lite därtill. I en polisbil såg jag två äldre herrar klädda som de skulle på ett bättre bröllop med mörka kostymer, stärkta vita skjortor, mörka slipsar och stora Armani-solglasögon. Hade jag vågat skulle jag ha knäppt ett foto. Några timmar senare såg jag en karl som blev skjutsad runt Piazza Navona av en vanlig poliskonstapel. Karln i förarsätet bar ljus sommarkostym, vit skjorta och en bjärt turkosfärgad slips. Håret på hans överkammade flint vajade i vinden och i munnen satt en gigantisk cigarr. Jag var hänförd av den filmiska stämningen.

Om man hade varit en kvinna i fyrtioårsåldern som gillar polis/brandmän-killtypen så hade man blivit helt tokig av de stiliga militärpoliserna som i skottsäkra västar, grova kängor, baskern på sniskan och perfekt utmejslade ansiktsdrag som tog en kaffe på stående fot med ett öga på Giro D’Italia.

Själv är jag kanske inte så mycket för polistypen (trots det jag just har skrivit) men om ni vill läsa en historia om hur jag och min syrra hamnade på dejt med spanska poliser tycker jag att ni ska läsa det här blogginlägget.

Mina sista matbilder från Rom

Här kommer några foton från Rom. Det är tre rätter mat men i sanningens namn kommer efterrätten från en annan kväll. Efter en boll mozzarella är man inte jättesugen på exempelvis Tiramisu (pastan är en slags napolitansk ragú med ricotta). I lördags kväll avslutade jag och Niklas med några Corona på takterrassen med Santa Maria della Vittoria (Änglar och demoner-kyrkan) i bakgrunden efter en supermiddag på mysig, slingrande gata.

S6302099.JPGpasta2.jpgS6302079.JPGS6302085.JPGS6302098.JPG

Nu har jag landat på svensk mark med italienska varor i väskan

Nu kom jag just innanför dörren efter en lång resa från Rom. Idag vräkte regnet ner när vi vaknade så efter en frukost på rummet och lite slappande checkade vi ut och begav oss mot Termini för att leta upp ett tåg till Parco Leonardo som är ett stort köpcentrum nära flygplatsen. Efter lite hjälp av en liten italiensk gubbe som verkade jobba lite ideellt på stationen (man kan tänka sig att han jobbade i tågbranschen förr men efter pensionen längtar tillbaka och går dit och hjälper turister på egen hand) så hittade vi ett tåg som tog oss till Trastevere var vi sedan kunde byta till nästa tåg. På Parco Leonardo åt jag en pizzaslice och shoppade sedan mat: en stor parmesanost, en provolone som såg ut som en kalebass, karl johansvampsbuljong, min favoritpasta bucatini, lite pesto, dyra körsbärstomater i burk och annat smått och gott. Sedan följde flygplatsköande från sin värsta sida och slutligen Stockholm och hem. Nu är det jag som ska sova.

Giro D’Italia live i Rom

Just nu kollar vi på sista etappen av Giro d’Italia live här i Rom. Vi har en perfekt plats (när en brant backe just tar slut och går över till sväng – detta enligt min kille som är proffs) precis utanför hotellet. Niklas står med sin kamera med objektiv lika långt som min arm och fotar närbilder på alla världscyklister medan jag applåderar och skriker lite uppmuntrande ord på olika språk och agerar sidekick. Just nu är sidekicken på hotellet för kisspaus och karthämtning. Innan gick sidekicken i värmen och köpte en burgare till fotografen. Just det: inte en droppe regn sedan vi kom trots att det utlovades ”heavy showers” sedan i fredags kväll. *har bränt vänstra axeln*