Tacksamhet

Det har varit tuffa tider den här vintern och våren. Vaknar upp i solljus som en medelålders zombie och bara drar nån vagn till och från en förskola när man inte vabbar.

Men det finns ljusningar. I fredags opererades lilla knatte och fick rör i öronen. Det innebär att han i bästa fall halverar antalet öroninflammationer och när de väl kommer, blir de inte lika illa. Det var som att vårdapparaten gav mig en innerlig kram och klapp på axeln.

Sedan har min kille lagat ceviche som vi ska äta så fort den lille har somnat. Och jag lämnade tillbaka den klänningen jag skulle gifta mig i och beställde en ny. En jag hade tänkt på jättelänge och inte kunde släppa. Hade egentligen tänkt något superenkelt. Kort, 60-tal, icke-brudigt. Men det blev tvärtom. Tänker bara gifta mig en gång. Eller det vet man ju aldrig, men har svårt att ta in att jag ska hitta någon gubbe när jag är i 60-årsåldern och stå brud då igen liksom. Då kommer jag ändå inte att kunna komma undan med något coolt. Detta är en gång i livet. Åtminstone för mig. Så är det ringar. Vi har kollat men inte köpt. Och så är det en massa blanketter som ska kopieras och skickas till ambassaden i Paris, men det tror jag att min kille har glömt. Ungefär som att jag glömde att flytta bilen från städgata i dag. Om vi ska vara (eller ens bli) gifta, behöver vi en assistent i livet. Fåglarna sjunger fast det är kväll. Och en lika stor lägenhet mittemot går ut för nio miljoner, vilket får en att tänka att man gjorde en bra investering och renovering. Och mitt barn bygger klosstorn och placerar en Babblare högst upp. Det ska man inte kunna förrän man är nästan ett år äldre. Det är tur att han kan något eftersom han vägrar prata. Han gillar bollar, fordon och ingenjörssaker. Alltså har vi inget alls gemensamt men har kul ändå.

Det gäller att vara tacksam också.

Min brudklänning.

Min brudklänning.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *