Ekorrhjulet

Människor som skaffar två barn borde få något slags hederspris.

Jag tänker på det varje dag när jag ser folk med dubbelvagnar som trixar fram som små hjältar i vardagen på förskolan.

Nu har jag visserligen två bonusbarn också så det kanske inte är helt adekvat att jämföra med ett enda barn. Men det lilla barnet kräver sin tid. Jag har lyxen att kunna lägga (alldeles för) mycket tid på att promenera till och från förskola (han vill bara gå bredvid vagnen, aldrig åka i den). Sedan är han konstant sjuk sedan han började på förskolan i början av februari. Åtta öroninflammationer, flera varv med krupp och nässelutslag. Ett tag gick jag till vårdcentralen ett par gånger i veckan. Jag har inte sovit ordentligt på över två år (sov inget under graviditeten). När man tittar på mig ser jag ut att vara nyss fyllda 45 och det är en rejäl sorg, kan jag meddela.

Hela livet är logistik. Mat ska handlas och lagas åt alla, litet barn ska få en hemsk mask med astmamediciner mot krupp fyra gånger om dagen som gör att han får panikångest (är dålig/bra mamma som ger kanelbulle som belöning), läxor ska förhöras, möten ska gås på och däremellan ska man jobba/jobba över??

Känner mig som en heltidsservitris.

Tror däremot inte att en nanny är lösningen. Fatta att ha en (okänd) 20-åring som ska bo hos en och hålla på med Tinder och Instagram hela dagarna som dessutom lagar dålig mat och tvättar kläder på fel gradantal. Skulle svimma av ångest.

Men jag undrar ändå hur folk gör? Är alla så himla duktiga och jag typ sämst som då och då känner mig som någon som har blivit inlåst i ett fängelse där nyckeln blivit bortkastad?

2 reaktion på “Ekorrhjulet

  1. Tycker SERIÖST att det är lättare med två barn än ett. Pga de underhåller varann, orkar inte falla ut i lika stora dramatiska gester för jag kanske ändå håller på att sätta på det andra barnet stövlar och ser inte ens osv. Men fattar såklart ändå folk som vill ha ett barn och ej fler.

  2. Oh no. Du är inte ensam om den känslan.
    Samt håller med Hanna om ovan. Vi har ju dessutom fem års mellanrum på barnen så de två stora är enbart till hjälp. Hade vi däremot haft en 2.5-åring i trotsåldern samtidigt som vi fick Sammie hade jag nog avgått som förälder. Blivit en skön varannan-helg-pappa eller nåt i den stilen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *