We gonna elope to…

Skärmavbild 2016-04-20 kl. 21.48.24Något himla overkligt är att jag ska bli gift i juni.

Det trodde jag aldrig skulle ske.

Eller jag har väl precis som alla andra föreställt mig att jag en dag ska skrida fram i en kyrka (Arilds kapell), ha en vit klänning (se ut exakt som Carolyn Bessette), tåga ut till musik (”Plainsong” med The Cure) och ha en bröllopsfest (i denna stil).

Men så kom man på att man egentligen inte alls är en person som klarar av den typen av privat uppståndelse.

Därför ska vi elope to Gretna green. Eller okej – eftersom vi inte lever i en Jane Austen-roman fick vi rymma någon annanstans.

Paris kändes klyschigt nog. Jag avgudar Paris och har alltid gjort. Det är något med Le Marais, Ménilmontant, Saint-Germain-des-Prés som får mig att bli nästan gråtfärdig. Jag tänker på Hemingway och Zelda Fitzgerald och ”Come what may” och Doisneau och känner mig full av liv.

Just nu har jag dock fem olika larm i min telefon som piper om ”hindersprövning”, ”brudklänning”, ”ringar” och allt det där som måste ordnas.

Men vi ska åka dit – han som jag vill vara med för alltid – och jag. Vi ska gifta oss mitt på dagen en fredag och sedan härja runt staden resten av dagen och kvällen och bara vara ensamma i ett lyckorus. (Här finns dock en reservation för att det tydligen spelas en ”match” i någon hemsk sport där Sverige är med och den jag ska gifta mig med säger halvt på skämt, halvt på allvar att vi ska se denna på något ställe och menar att vi ”kan ju äta oliver och dricka något härligt” under tiden. Inser att det blir skilsmässa efter drygt två timmar. Då slår jag väl något Hollywood-rekord?)

På plussidan finns dock ett ljuvligt hotell och fyra barnfria dagar.

Och att jag inte kommer hem som civilstånd: ogift.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *