Bortskämda barn

Man snackar så mycket skit innan man får barn. Typ: jag förstår inte hur folk inte kan uppfostra sina barn rätt eller skämma bort dem, eller vad det nu kan vara.

Inget blir som det var tänkt.

I morse gav jag mitt barn kanelbulle till frukost för det är synd om honom som har halsfluss.

Sedan hämtade jag ut en iPad åt honom så han kan titta på polisbilar i lugn och ro på stor skärm.

Ska döpa om honom till kung Joffrey och låta honom fatta alla familjebeslut med start i eftermiddag.

Skärmavbild 2016-04-27 kl. 12.40.43

Ekorrhjulet

Människor som skaffar två barn borde få något slags hederspris.

Jag tänker på det varje dag när jag ser folk med dubbelvagnar som trixar fram som små hjältar i vardagen på förskolan.

Nu har jag visserligen två bonusbarn också så det kanske inte är helt adekvat att jämföra med ett enda barn. Men det lilla barnet kräver sin tid. Jag har lyxen att kunna lägga (alldeles för) mycket tid på att promenera till och från förskola (han vill bara gå bredvid vagnen, aldrig åka i den). Sedan är han konstant sjuk sedan han började på förskolan i början av februari. Åtta öroninflammationer, flera varv med krupp och nässelutslag. Ett tag gick jag till vårdcentralen ett par gånger i veckan. Jag har inte sovit ordentligt på över två år (sov inget under graviditeten). När man tittar på mig ser jag ut att vara nyss fyllda 45 och det är en rejäl sorg, kan jag meddela.

Hela livet är logistik. Mat ska handlas och lagas åt alla, litet barn ska få en hemsk mask med astmamediciner mot krupp fyra gånger om dagen som gör att han får panikångest (är dålig/bra mamma som ger kanelbulle som belöning), läxor ska förhöras, möten ska gås på och däremellan ska man jobba/jobba över??

Känner mig som en heltidsservitris.

Tror däremot inte att en nanny är lösningen. Fatta att ha en (okänd) 20-åring som ska bo hos en och hålla på med Tinder och Instagram hela dagarna som dessutom lagar dålig mat och tvättar kläder på fel gradantal. Skulle svimma av ångest.

Men jag undrar ändå hur folk gör? Är alla så himla duktiga och jag typ sämst som då och då känner mig som någon som har blivit inlåst i ett fängelse där nyckeln blivit bortkastad?

We gonna elope to…

Skärmavbild 2016-04-20 kl. 21.48.24Något himla overkligt är att jag ska bli gift i juni.

Det trodde jag aldrig skulle ske.

Eller jag har väl precis som alla andra föreställt mig att jag en dag ska skrida fram i en kyrka (Arilds kapell), ha en vit klänning (se ut exakt som Carolyn Bessette), tåga ut till musik (”Plainsong” med The Cure) och ha en bröllopsfest (i denna stil).

Men så kom man på att man egentligen inte alls är en person som klarar av den typen av privat uppståndelse.

Därför ska vi elope to Gretna green. Eller okej – eftersom vi inte lever i en Jane Austen-roman fick vi rymma någon annanstans.

Paris kändes klyschigt nog. Jag avgudar Paris och har alltid gjort. Det är något med Le Marais, Ménilmontant, Saint-Germain-des-Prés som får mig att bli nästan gråtfärdig. Jag tänker på Hemingway och Zelda Fitzgerald och ”Come what may” och Doisneau och känner mig full av liv.

Just nu har jag dock fem olika larm i min telefon som piper om ”hindersprövning”, ”brudklänning”, ”ringar” och allt det där som måste ordnas.

Men vi ska åka dit – han som jag vill vara med för alltid – och jag. Vi ska gifta oss mitt på dagen en fredag och sedan härja runt staden resten av dagen och kvällen och bara vara ensamma i ett lyckorus. (Här finns dock en reservation för att det tydligen spelas en ”match” i någon hemsk sport där Sverige är med och den jag ska gifta mig med säger halvt på skämt, halvt på allvar att vi ska se denna på något ställe och menar att vi ”kan ju äta oliver och dricka något härligt” under tiden. Inser att det blir skilsmässa efter drygt två timmar. Då slår jag väl något Hollywood-rekord?)

På plussidan finns dock ett ljuvligt hotell och fyra barnfria dagar.

Och att jag inte kommer hem som civilstånd: ogift.

Återkomsten

Det blev en lång bloggpaus.

Men livet kom emellan.

När man har tagit hand om ett barn i ett år och skulle behöva vila ut i ett kuddrum några veckor, skulle man i stället börja jobba. Avverkade 150 % jobb i några månader samtidigt som renovering och flytt pågick. Det rekommenderar jag ingen.

Sedan (katastrofal) inskolning och ungefär 10 barnsjukdomar i stafett, vilket ledde till dåliga sömnnätter och ren och skär utmattning.

(Det är här man drömmer om att råka bryta ett ben så man får blir inlagd på ett sjukhus eftersom det kan jämföras med ett spa).

Vill åka tillbaka i tiden och skälla ut mitt gamla jag som kunde gnälla på stress och trötthet innan barn. Skämtade jag? Vad gjorde jag ens? Åt långa middagar, jobbade, tittade på dokumentärer och serier, lyssnade på låtar och gick ut? Det låter som en semester.

Så kommer de här första starka strålarna av vår och man börjar långsamt känna – nej, inte hopp för det är ett för starkt ord i denna tillvaro – men viss tillförsikt. Det kanske blir lättare?

(Förutom när strålarna tränger in i sovrummet vid 06.15 och det är dags att stiga upp).