Spanien

Ja, herregud, vi är hemma från Spanien. Bebis var både supermodig och en otrolig mes. Vi börjar med det mesiga: han gråter av skräck så fort någon härlig spansk människa börjar prata med honom och vill bära honom. Hur jobbar man bort denna fobi? KBT? Det fungerar väl inte på folk som inte ens kan säga fler än typ fem ord? (”Vad e de?”, ”mamma”, ”pappa” och ”titta”).

Det modiga bygger på vattenfanatism. Herregud, vad den här bebisen kastade sig i poolen, skrek av skratt och vinglade rakt ut i vågorna i Medelhavet. Om ett par, sju vågor slog över hans huvud, så han hamnade under vattnet, så kunde han inte bry sig om mindre, utan skrattade lika lyckligt som innan. (Om en glad spansk man dock sa hej efteråt så bröt han ihop i tårar).

Sedan sov han hos sina morföräldrar, i grannhuset, några nätter och var mer harmonisk än någonsin när jag gick dit och hälsade på (vad är grejen med det?).

Själv förbannade jag den deppiga sönderpuréade spanska barnmaten och kämpade varje sekund med att få ungen att dricka vatten och smörjas in med solkräm. Man har inte direkt någon semester när man har skaffat barn. Det kom som en smäll i fejan kan vi lugnt säga. Men man vänjer sig efter ett tag, skulle jag tro.

Skärmavbild 2015-08-07 kl. 23.55.50 Skärmavbild 2015-08-07 kl. 23.56.13 Skärmavbild 2015-08-07 kl. 23.56.28 Skärmavbild 2015-08-07 kl. 23.56.48 Skärmavbild 2015-08-07 kl. 23.57.04

Gillar denna sista bild som porträtterar mig på samma strand inom två år. Suck. Ändå skillnad i liv va?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *