Mors dag

Skärmavbild 2015-05-31 kl. 20.17.20

Det blev mitt livs första mors dag till slut. Känns ju sjukt att vara en del av det gänget helt plötsligt, men så är det. Jag hyllades inte särskilt mycket av ett halvgnälligt barn, men desto mer av hans pappa. Fick ett så fint skrivet kort och lyxig bodylotion och ett mobilskal som jag var bortom behov av. Så åt vi långkokt ragú och skålade i ett glas rött. Fint ändå, trots att barnet i fråga förstod exakt noll av vad som pågick.

Krypkoden

Denna bebis kan fortfarande inte krypa. Han försöker, men han kommer ingenstans förutom att han snurrar 360 grader och landar på utgångsplatsen. Det gör honom otroligt irriterad.

Skärmavbild 2015-05-31 kl. 13.10.27

Sedan tillkommer problematiken när han sitter ner och leker och en leksak rullar i väg. Då kämpar han med att nå den, och trillar på huvudet. Fram tills i går blev han ledsen. Nu har han liksom gett upp. Han trillar och ligger sedan kvar på golvet och fortsätter leka där. Helt uppgiven. Haha, stackaren. Man kan säga att han har en liten dipp i sin utvecklingskurva.

Skärmavbild 2015-05-31 kl. 13.10.08

Min kamp

Just saknar jag all form av föräldrasjälvförtroende. Min unge är himla missnöjd och tar plötsligt uppemot en timme på sig att somna (både på kvällen och på dagvilorna). Jag är mör och trött på att leka tittut och jonglera bilar och bråte som rullar utom hans svängradie.

Så insåg jag att jag har umgåtts med honom konstant i över en vecka.

Jag har inte satt mig i en bil (friheten i det!!!) och åkt och handlat ens. Ännu mindre gett mig i väg på någon fritidsaktivitet (måste man börja med ”träning” för att ha det? För det är min värsta syssla).

Jag är så mör, slut och hjärndöd vid det här laget. Jag förstår att jag måste börja planera in att träffa kompisar så det inte slår till en fredagskväll när varenda människa givetvis redan har planer. Jag måste bli proaktiv.

Men jag lever ett liv som på många sätt påminner om mindfulness på det sättet att jag inte hinner tänka i länge tidssjok än när mitt barn eventuellt tar en tupplur nästa gång, så jag kan andas lite, men på alla andra sätt inte känns som mindfulness för jag har aldrig sett någon harmonisk guru sitta och mata ett barn med slottstekspuré och plocka upp små färggranna gubbar i plast från golvet varje sekund.

Poängen är att jag inte hinner tänka så långt som ”till nästa helg” och boka in saker. Det blir i stunden ännu ett stressmoment.

Just nu känns det som att nannykulturen i ett ålderdomligt England inte var en så himla dålig idé ändå.

Matkrigaren

För någon månad sedan slängde min kille ur sig något så ofattbart störigt: ”det är så tråkigt att du inte tycker om fler maträtter”. ÅH h e r r e g u d vad jag kokade av indignation efter det. Samtalet byggde på att vi pratade om småfisk (typ sardiner) och spanska korvar. Det är två av de få saker jag inte tycker är så gott. Men å andra sidan äter jag allt från råbiffar till ostron via knivmusslor, sjöborrar, tjocka bitar fett på en fin jamon iberico, alla grönsaker i världen, kanin, all rå fisk som finns (utom småfisk och neontetror) och fruktansvärt stark mat.

Jag gick och kokade i några veckor och i stället för att bara släppa det, är jag så patetiskt så att jag ska motbevisa den här slarvigt utslängda kommentaren. Så i dag stod jag och lagade en pastarätt på tryffelsalsiccia med tomater, rödvin och chili. Mådde illa när jag gröpte ur de mixade köttet (har så svårt för mixat kött. Kan till och med föredra den trista kusinen från landet; bresaolan framför en salamiskiva). Kokade linguini och satte mig till bords och tuggade målmedvetet i mig maten mittemot min kille bara för att trotsa. Har aldrig ätit så lite. En portion i stället för tre. Men jag gjorde det. I morgon går jag till någon djuraffär med akvarium och köper en påse småfisk som jag väl får fritera och servera med en citronklyfta och så landar det i att jag hade rätt och han hade fel och jag kräktes och ångrar att jag ska vara en så himla jobbig person.

Annars har jag mest hängt med min unge som fortfarande inte har lärt sig krypa, men som har fått fyra tänder och bits. I går var han missnöjd hela dagen och i dag var han glad och satt helt världsvant i skinnjacka på Urban delis uteservering och pep inte ens. Lite olika dagar här på grund av dagsform.

Ossian intar krypposition på vår gård.

Ossian intar krypposition på vår gård.

Men väljer att hellre äta grus.

Men väljer att hellre äta grus.

Så skönt att man kan börja ge Coca Cola nu, så han får upp energin med koffein nu.

Så skönt att man kan börja ge Coca Cola, så han får upp energin med koffein nu.

Fint kastanjeträd i vårt kvarter.

Fint kastanjeträd i vårt kvarter.

Hänger på Urban delis uteservering.

Hänger på Urban delis uteservering.

”Sjätte sinnet”-barnet

Kalla mig galen (ja, med all rätt lär det framkomma), men jag är spökrädd. Jag tror på riktigt att vi lever i en ”Sjätte sinnet”-värld och vissa har gåvan att se folk hänga i snaror i gamla hus och sådant där. Det upptar kanske inte hela min tankeverksamhet, men jag TROR. Jag har till och med haft någon slags ”Det okända”-aura över mig i bekantskapskretsen och folk har använt mig som pejlinggubbe när de har flyttat till lite för gamla hus. Typ: ”Malin, kan du känna av om det finns någon närvaro här?”. Och så ska jag stå där vettskrämd i något vardagsrum med lutande golv och förnimma andar. (Min topp tre värsta aktivitet förutom att bära praktiska kläder med ryggsäck och flytta).

Tyvärr är jag livrädd för min eventuella gåva så jag kan inte slå mynt av den. Och min kille hjälper inte direkt till. Vi var uppe på vinden för några veckor sedan och gick igenom några lådor. Ossian fick följa med och han var konstant orolig och flackade med blicken under tiden vi var där. Min kille bara: ”Det sägs ju att barn kan förnimma saker som vi inte kan. Han kanske ser döda människor”.

Jaha. Där började jag gråta av skräck och sprang ner med barnet till lägenhetens trygghet och bestämde mig för att aldrig mer sätta min fot på vinden.

Sedan blev det värre. Häromdagen när jag matade Ossian med gröt i köket så fäste han blicken mot hyllorna som innehåller kokböcker och kryddor. De har aldrig intresserat honom förut. Han log mot hyllan, jollrade och släppte inte blicken. Så fort han fick en ny tugga mat, återvände han till att le mot hyllan. Jag fick kalla kårar. Min kille bara: ”Det var nog ett dött barn som stod där. Bebisar ler ju alltid mot små barn”.

Så nu kan jag inte vara i köket heller längre.

Snart sitter jag väl i fosterställning och vaggar i ett hörn av vardagsrummet och vågar inte ta mig någonstans.

Himla lyckat det här, att skaffa ett ”Sjätte sinnet”-barn.

Inser att vi bor i ett för gammalt hus. Måste nu leta nybyggen som inte är byggda på någon gammal gravplats eller galgbacke.

Inser att vi bor i ett för gammalt hus. Måste nu leta nybyggen som inte är byggda på någon gammal gravplats eller galgbacke.

Bara för folk med 8-månadersbarn

De senaste veckorna har Ossian sovit sämre, vaknat och gnällt på natten och vaknat tidigare än vanligt (alltså runt klockan sju). Jag har gått den vanliga rundan: det är tanden, det är magen, det är utvecklingsfas. Men så funderade jag, gick back to basics, konfererade med BVC-sköterskan och kom fram till att han antagligen inte får tillräckligt med mat på kvällarna och är hungrig på natten.

(Det var precis det som gjorde att jag förlorade besinningen i december när han bara skrek, viktkurvan gick uppåt och jag inte förstod att han bara var hungrig. Jag slängde ut amningen och kastade in ersättning för känsliga magar (NAN sensitive), för han hade ju någon kolik och plötsligt fick vi ett nytt barn som sov på nätterna och skrattade på dagarna).

Nu har jag börjat mata mer på kvällarna och flyttat ett grötmål som ersatts med lagad mat. Nu får han alltså sex måltider per dygn, varav två är ersättning, två är gröt (och där får han en portion till om han inte verkar mätt) och två är lagad mat.

Och plötsligt sover han från 20.30 till 08.30 igen.

Hehehe, så väger han också 13,3 kilo, men det är tydligen helt rimligt enligt BVC.

Regn hos mig

Det var mig en lågmäld helg som passerade. Jag kämpade på lite i början och lagade en långkokt bolognese på gotländsk märgpipa på fredagen. När solen sken i lördags morse, fortsatte jag att hålla modet uppe och tvingade min minsta syster Mia till mitt hem. Vi gick en promenad runt Nytorget och hon var på uselt humör och gick och gnällde på allt, vilket hon bad om ursäkt för. Jag bara: ”alltså Adolf Hitler hade varit roligare sällskap. Han må ha varit vidrig på jobbet, men han kunde säkert konversera bättre med sina vänner än du”. Man kan säga att det inte lyfte humöret direkt. Skrattade mycket åt henne. Men vi såg tacomannen Jonas Cramby grilla på Södermannagatan och hon köpte kaffe till oss som vi drack på en bänk på Nytorget. Allt med en gnällig kuliss. Hahaha, hon är en av de få människor jag orkar umgås med när hon är på det humöret.

Bebis bryr sig inte om hipstertacos. Inte ens om de kallas al pastor.

Bebis bryr sig inte om hipstertacos. Inte ens om de kallas al pastor.

Min sura syrra Mia skulle ta bild men tyckte tydligen inte det var så viktigt att Ossian inte kom med. Hahaha!!

Min sura syrra Mia skulle ta bild men tyckte tydligen inte det var så viktigt att Ossian kom med. Hahaha!!

Ossian ser ut som en dörrvakt i konstgräset på Nytorget.

Ossian ser ut som en dörrvakt i konstgräset på Nytorget.

På kvällen kämpade jag med smörstekt torskrygg, färskpotatis och en röra på räkor, dill, kokt hackat ägg och riven pepparrot. Till det: skirat smör. Så lysande idé!

Sedan kom en regnig söndag efter en usel natts sömn. Har nog aldrig känt mig så klaustrofobisk. Det gick inte att gå ut för skyarna hade öppnat sig ungefär hela dagen. Min kille jobbade. Jag lekte med ett barn som hällde ut en låda med leksaker hela eftermiddagen. Längtade till New York, Paris, middagar, eyeliner, skräniga rockklubbar i Meatpackning, frihet och ostörd sömn. Inser att det tar mer än åtta månader att ställa om från ett slags liv till ett annat. Det får vara okej att få klaustrofobisk panik av sitt liv då och då. Det är ju fint också, det här livet.

Sedan slutade kvällen i take away och de sista ”Downton Abbey”-avsnitten på Netflix. Överväger att introducera BBC:s miniserie ”Stolthet och fördom” från 1995 för min kille. Han kanske är mogen för det nu. Om han hatar det får jag helt enkelt flytta ut. Det går ju inte att leva ihop om man är så olika. *nervös*

Musikbarnet

Det finns en sak som både tyder på att Ossian har en fungerande hjärna (jag är som sagt fascinerad varje gång jag inser att han fungerar som han ska!) och som gör mig mycket munter. Det är nämligen när det spelas musik. Om jag går fram mot gitarren och tar den, så börjar han skrika av glädje innan jag ens har hunnit ta ett enda litet ackord. Min favoritgrej är när det sätts på en vinylskiva och han tittar misstänksamt mot högtalarna och vänder sedan blicken mot gitarren och så mot högtalarna igen och gitarren igen – som att han inte KAN förstå att det kan komma musik från ett annat ställe än instrumentet.

Det är också gulligt att tänka att han tror att den musik som kommer från vinylskivorna är i samma klass som de deppiga låtar jag spelar. Hahaha!

(Det är också här man börjar tvivla på om hjärnan verkligen funkar som den ska).

Mitt i gröten.

Mitt i gröten.

8 månader

I dag blev min bebis åtta månader gammal. Bara det är ju overkligt. Han föddes ju just och jag har fortfarande inte ens någon rutin på att slänga mig med termer som ”min son” eller ”det är viktigt med duktiga pedagoger på förskolan”. Hahaha, alltså det känns hela tiden som att jag är med i dolda kameran och snart kommer någon inslagsproducent med Nudie-jeans och säger ”bryt”.

Men vi kämpar på. Ossian kan tack och lov (eller ska man säga tyvärr?) inte krypa ännu. Jag är ju glad varje sekund som jag slipper barnsäkra något hem. Insåg i dag, när han kämpade som en skalbagge på rygg att ta sig fram, att jag måste lyfta min gitarr upp i luften på något sätt så han inte kommer åt den. Sedan är det vinylhyllorna och de lägsta våningarna av bokhylleväggen. Detta kommer att bli terror på Blecktornsstigen, men det vore ju också vidrigt om man inte peppade hans miniframsteg när det gäller att ta sig fram. Ingen vill ju ha en 15-åring som inte har lärt sig att krypa, så att säga.

Annars trallar han på med sina få konsonanter och har allvarliga samtal med sin nappflaska som lyder: ”dadada”, med rynkad panna. Tre tänder har kommit och en fjärde är här när som helst. Han väger ungefär 52 kilo och är 134 lång. Nåja. Vi ska till BVC på måndag för första gången på två månader, men jag tippar en vikt på 13.4 kilo och längd på 78 cm. Vi får se. Det är utan tvekan en av Sveriges största åttamånadersungar i alla fall. Tur är det. Någon gren ska man väl vara bäst i.

Det går inte längre att sova i samma säng som honom för han sparkar på en hela natten och härommorgonen gav han mig en rak höger över näsan. Skrek rakt ut. Hans pappa flydde fältet till ett annat rum efter flera sparkar i i solar plexus i natt. Jag drömmer hela tiden att några onda står och slår en hammare på min rygg, men det är bara mitt barn som sover oroligt. Snart sover barnet i dubbelsängen själv och vi rullar ut liggunderlag i vardagsrummet. Orkar ej det.

Annars är han en skön människa som håller på mycket med sitt. Typ pysslar med små leksaker och då och då vill han ha någon bekräftelse. Det bästa han vet är att se videoklipp på sig själv, vilket givetvis bådar för ondska. Om han blir en dokusåpadeltagare får jag väl hota med något uteblivet arv. Men det lutar åt det, så jag börjar redan landa i vår tuffa framtid (ska lokaltidningen göra vinkeln ”föräldrarna om Paradise hotel-Ossian?).

Ossian kollar Babblarna på youtube och har sina Babblare bredvid så att föräldrarna kan äta ett långkok i lugn och ro. *barnvakt*

Ossian kollar Babblarna på youtube och har sina Babblare bredvid så att föräldrarna kan äta ett långkok i lugn och ro. *barnvakt*

Downton Abbey-kuppen

Vi har haft diskussioner kring vilka gemensamma tv-serier vi ser här hemma. Jag anser att jag är öppen för otroligt mycket, men min kille tror att han är lika samarbetsvillig. Jag har kommit fram till detta: jag tycker väldigt ofta om klassiskt manliga tv-serier. Men då ser han det som att vi bara har gemensam smak. Men de få typiskt ”kvinnliga” serier som jag vill se, ratar han. Jag må älska allt från ”24” till ”House of cards” via ”Sons of anarchy”, men give me a kostymdrama-break, snälla.

Så slutade diskussionen med att han skulle motbevisa mig och se ”Downton Abbey” utan att gnälla. Jag hade redan sett de två första säsongerna för längesedan, men nu jobbade han sig metodiskt i kapp. Först sa han inget, utan matade bara på ännu ett avsnitt. Sedan började han mumla ”det här är ju fruktansvärt bra” efter varje nytt avsnitt.

Nu är vi helt förlorade i vår brittiska upstairs/downstairs-värld och pratar sällan om något annat. Vi försöker komma fram till ”vem vi är i Downton Abbey”. (Jag anser att han är Rose på grund av fladdrig, impulsstyrd och musikintresserad). Han tycker mer att han är Mr. Carson. Jag är nog Daisy som kämpar i ett kök och mest går runt och är halvsur på det mesta, men vill ju vara Mary.

Vilken glädje att han ville motbevisa min feministiska tes i tv-sammanhang!

(För övrigt kom jag på i går att jag klär mig exakt som husan Anna. Så deppigt att jag har en tjänar-outfit till vardags).

Downton Abbey-Rose bär ett blundande barn på axlarna.

Downton Abbey-Rose bär ett blundande barn på axlarna.