Morotshaveri

Skärmavbild 2015-04-30 kl. 14.01.33

Det är en liten en som är magsjuk här hemma. Prisar gudarna att han är världshistoriens största barn så han har något att ta av. Han var ynkligare än någonsin i natt när tårarna sprutade av hög feber och jag kånkade runt på de där 12-13 kilona.

Själv har jag sovit i 20 sekunder i natt. Det gjorde att jag uppförde mig något förvirrat i mataffären precis. På sjukvårdsupplysningen sa de nämligen att jag kunde prova att få i honom morotspuré, så jag skulle i all stress och hast köpa en sådan liten burk.

Sömndrucken och med urkopplad hjärna, kom jag på mig själv att stå framför hyllan med olika fröer för folk som gillar att plantera saker i vårtider. När min hand sträcktes fram mot påsen med morotsfrö, insåg jag att jag helt hade tappat kontrollen över att vara en normal människa. Som att jag skulle hem och bygga något växthus och driva upp morötter för att på sikt svänga ihop en puré till bebisen.

De där gudarna som har sett till att mitt barn är jätteknubbigt, ni kan gärna få återlämna min hjärna också tack.

Från roman till notis

Tänker ofta att jag borde skriva en bok och att det borde ha skett nu under föräldraledigheten. Jag vet flera stycken som har skrivit sina debutromaner under just den perioden. Men än så länge har jag skrivit noll tecken. I stället har jag lagt den tiden på att då och då hinna duscha. En gång sminkade jag mig också. Ungefär så.

Hur gjorde alla andra skickliga föräldralediga författare? Sövde ner sina spädbarn med några droppar theralen i flaskan med ersättning, så de sov i sju timmar på eftermiddagarna? I så fall har jag åtminstone ett hyfsat bra artikeluppslag till när jag kommer tillbaka från föräldraledigheten: ”Vi gjorde författarsuccé men drogade våra barn”.

Nja, jag gissar helt enkelt att det finns folk som är mer effektiva trots svår sömnbrist och hormonpåslag. Själv får jag fortsätta att klappa mig på axeln när jag lyckas komma ut på exkursioner på östra Södermalm (läs: gå till affären och gunga barnet lite på vägen eller äta en lunch på restaurang).

Men jag tänker att jag kanske skulle hinna skriva en novell? Så ifrågasätter jag poängen i det. Vem läser ens noveller nuförtiden förutom det goa prenumerationsgänget som får hem Året runt och Allers i brevlådan (alltid fantastiska noveller som slutar med att någon dumpar en kropp i en ravin)?

Så landar jag till slut i att jag kanske kan få ihop en notis?

En notis är mer än ingen notis. Då har man presterat något under sin föräldraledighet.

Usb-lösningen

Min telefon är full så jag kan inte ta några bilder. Även min dator är full så jag kan inte lägga över några. Jag höll på att radera första månaden i Ossians liv för att få plats med hans sjunde, när det slog mig att någon har uppfunnit usb-stickor. Tänkte ett tag att den personen förtjänar ett Nobelpris. Det blir mitt projekt i morgon – att spara bilder och videoklipp.

Annars har jag gjort vanliga mammagrejer: matat och sövt ett barn tiotusen gånger på en dag, gått till H&M:s tonårsavdelning och köpt ett par jeans-hotpants (lämnade vagnen utan uppsikt i 45 sekunder och när jag återvände stod en okänd, snäll tant och gullade med mitt barn), agerat bitring åt min unge som hugger mot varenda exponerad kroppsdel så fort han kommer åt, skrivit en vers på en låt som tydligen ”påminde om Björn Afzelius”, vilket inte alls var tanken och ätit hemlagad fish and chips med egengjord tartarsås.

För att bildsätta detta lägger jag upp en bild från Gröna Lund-invigningen i helgen från instagram (där heter jag @malincollin). Åkte tyvärr noll attraktioner, men såg en kändis som är med i ”Snabba cash” och något sportankare. Vet inte vad jag ska göra med den upplevelsen, men det var härligt så länge det varade.

Skärmavbild 2015-04-28 kl. 22.47.31

 

Kurt Cobain-effekten

I dag har jag tänkt mycket på Nirvana eftersom ”Kurt Cobain: Montage of Heck” släpptes i Sverige. Allt från att Frances Bean bara var ett när han dog och att hon nu är vuxen och han är för evigt 27 år, till insikten att Ossian inte kommer att ha någon relation till Nirvana alls. Inte för att jag var något stort Nirvana-fan – under tidsperioden innan hans död lyssnade jag mest på indie och The Cure, medan Nirvana låg på en andraplats. Men jag minns fortfarande hur jag stod på Citygross i Hyllinge (mataffären hette något annat då) på min 16-årsdag och såg löpen framme vid kassorna som basunerade ut hans död. Jag fällde någon tår vid lösgodishyllan och minns så tydligt att jag inte kunde ta in det, för det kunde ju inte vara sant.

Men det var det.

I morgon ska jag spela MTV Unplugged-skivan för min unge. Den är lättlyssnad även för någon som är sju månader, tänker jag. Åh, vad jag hoppas att han kommer att bli lillgammal och vetgirig och vilja förstå samband mellan musikhistoria, mode, nutid, dåtid och influenser. Jag kan ta om han får ett kasst betyg i matte, men inte om han står på Globen och lyssnar på Alesso och tycker att det är intressant.

Eller det är väl bara att tugga i sig, förmodar jag.

Har hela dagen känt en brinnande längtan efter att ta på mig trasiga jeansshorts, linne, en knuten rutig skjorta i midjan, Dr. Marten´s och hatt.

Kör på det i morgon.

*mammakläder*

Superlite grunge på den här lilla ungen.

Superlite grunge på den här lilla ungen.

Sedan sist

Blev utbjuden på middag av min kille. MED barnvakt.

Blev utbjuden på middag av min kille. MED barnvakt.

Bebis skaffade slapp vagnstil och slutade sova där.

Bebis skaffade slapp vagnstil och slutade sova där.

Mammalunch med Cissi  (bakom kameran) och Kristin.

Mammalunch med Cissi (bakom kameran) och Kristin.

Jag inledde projektet "färga bort mitt vita hår" och lade en mörkare grund som start.

Jag inledde projektet ”färga bort mitt vita hår” och lade en mörkare grund som start.

Lunch-Wallenbergare.

Lunch-Wallenbergare.

Bebis lever Urban Deli-liv.

Bebis lever Urban Deli-liv.

Bebis har pedagogisk mormor som köper alla Babblare till honom och visar samtidigt på iPad vilken som är vilken.

Bebis har pedagogisk mormor som köper alla Babblare till honom och visar samtidigt på iPad vilken som är vilken.

”Passa på att njuta”

Det finns något så otroligt paradoxalt i att vara föräldraledig. Man ska vara ledig från sitt jobb för att bara vara hemma och ha det härligt med en bebis. Så säljs det in på pappret tillsammans med annan snygg copy som ”unikt i världen med så generös föräldraförsäkring” och ”passa på och njut” och allt det där.

Synd då att jag inte riktigt minns de senaste månaderna. Och synd att det inte kändes så generöst när mitt nya jobb aldrig tar slut. Det pågår ju dygnet runt. Det tog sju månader för mig att få det att ens sjunka in. Under den tiden har jag ungefär sjuttio gånger i minuten ställt mig frågan om jag ens är bra på det här nya jobbet. Strax under medel, hade jag nog satt som betyg på mig själv om jag vore min arbetsledare.

Sedan tusen tankar på om det beror på att jag aldrig får stämpla ut på riktigt fredag eftermiddag och stämpla in igen måndag morgon, eller om jag inte var redo för det eller om jag, gud förbjude, inte ens är lämpad för det.

Sedan förstår man ju såklart att föräldraskap inte handlar om att vara bäst. Det är bara det att hela mitt presterande liv har kunnat mätas i provresultat, betyg, tentor, jobbframgångar. Det enda mätbara här är att barnet verkar harmoniskt och går upp i vikt. Vikten är mitt minsta problem och generellt mår barnet bra.

Men så kommer en sådan här fredagskväll när jag är ensam hemma med honom och har köpt en ledsam fryspizza som jag planerar att äta efter han har somnat. Så tar läggningen två och en halv timme. Det har inte ens hänt på över fyra månader. Så sitter jag här med en tillagad, men tyvärr iskall mozzarellapizza klockan 21.30 och bara uppfinner nya sätt att få barnet att sova och undrar var hon med eyeliner är som står med sina vänner i en bar och pratar om intressanta saker och skriker glatt när det spelas Spice Girls och The War on Drugs.

Borta.

De senaste veckorna har jag visserligen känt en tillförsikt – att BLIR bättre och jag också kommer att få landa i punkten ”passa på att njut”. Sedan kan jag känna mig väldigt ledsen för att jag var i ett sådant svart hål det första halvåret. Nu börjar jag åtminstone kravla mig ur det. Och någonstans där borta i horisonten, blir jag också lycklig.

För det är klart att jag är det när jag har en sådan här liten fin i skinnjacka:

Skärmavbild 2015-04-24 kl. 21.30.20

Sju månader

I dag blev den här lille inka-nissen sju månader. Det firade han med att sitta och prata med sig själv i en timme medan hans föräldrar åt lunch ute på stan. Han är genomsmidig på det sättet, bara pysslar med sitt och jollrar.

Men det har börjat dyka upp tendenser på separationsångest också. Jag har känt mig så ambivalent tidigare till att han är så lätt att lämna bort. Det är ju superskönt, men så hör man att det tydligen kan tyda på trygg anknytning om barnet gråter när man går. Så ska man få någon ångest för att barnet INTE gråter när man sticker hemifrån ett par timmar.

I söndags gled vi hem till en av mina systrar på eftermiddagen där det var en massa folk (det kändes som i någon amerikansk tv-komedi där folk inte har barn och de bara trillar hem till någon i gänget och äter pannkakor och dricker kaffe hela eftermiddagen). Ossian förvandlade dock komedin till ett mörkt drama. Jag råkade nämligen bära honom tre trappor upp, lämna honom till min syrra och stack sedan ner igen för att hämta lite saker i vagnen. När jag kom upp igen så grät han krokodiltårar och fullkomligt kastade sig i min famn och hängde kvar där som en rultig liten gullig apa. Det har han aldrig gjort förut. Men så var det säkert osmart av mig att bara dumpa honom i en ovan miljö.

På fredag ska jag och pappan ut och äta middag. Bordet har varit bokat i flera veckor. Farmor och farfar ska vara barnvakter och nu har jag en klump i magen att vår unge ska sitta och gråta som ett vattenfall så vi får gå hem innan förrätten. På riktigt: detta är det enda jag kan tänka på just nu, att vår utekväll går åt skogen. Har övervägt att spela in mig själv på telefonen så man kan loopa filmsnutten. Kanske dra upp på filmprojektor över en vägg?

Håll tummarna för mig här.

Skärmavbild 2015-04-15 kl. 22.27.41

Som på medeltiden

Jag minns när man låg på BB där i september och barnet var helt nytt och man oroade sig för om det var friskt. Så kom en läkare och drog lite på måfå i ett pyttelitet ben och mumlade något om att ”höfterna ser bra ut” och man tänkte: ”Höfterna???? Vem bryr sig om höfter? Har barnet blod i kroppen? En magsäck? Två lungor? Har han ens nån hjärna??”. Men det sa man ju inte, utan nickade bara inkännande och till och med nickningen gjorde ont i operationsärret.

Så har man gått runt i sex månader och känt panik över att något viktigt kan saknas i den där lilla kroppen. ”Varför gör man inte en helkroppsröntgen på nyfödda så man har koll från början, i stället för att gå och dra i ett ben som att det vore medeltid och man snart ska koppla på fem, tio blodiglar?”, kanske man tänker dagligen till exempel.

Så händer plötsligt saker som tyder på att barnet HAR en hjärna! Han klappar händer om man själv gör det först. Han gör smackljud med tungan för att man själv gör det och allt detta tyder på att han kan tänka!!

Så andas man försiktigt ut för första gången på ett halvår och är tacksam för att även höfterna ser fina ut.

Superbäst ålder

Just nu är det så himla bäst, för Ossian har blivit så stor så han helt plötsligt är någon slags människa. Här har man harvat på i ett halvår med nåt litet kryp som bara behöver omvårdnad och som har bländat av ett och annat leende. Men nu, exakt mellan sex och sju månader, har han äntligen börjat bli en person. Och med person menar jag inte en intressant vuxen som drar snabba referenser och kan en del om Jean-Paul Sartre, men åtminstone någon som interagerar.

Nuförtiden väcker han mig vid niotiden på morgonen genom att ge mig en rak höger i ansiktet och skrattar gott när jag öppnar ögonen i ren fasa. Det är kul och tyder på någon form av beslutsamhet i alla fall.

Han äter olika saker som deppig burkmat, gröt, hummus och nyligen majskrokar (tänkte detta i en millisekund: ”gud vad dyra de var, kan han inte få ostbågar direkt?”).

(Råkade ge honom en premiär-majskrok direkt efter köpet på Coop, när han satt i vagnen och gladdes då över hans positiva reaktion. När jag kom hem läste jag någon text om mat och bebisar och förstod att det tydligen var förenat med livsfara att ge barnet mat i vagnen, för att de kan sätta i halsen och dö. Kände mig superskicklig efter det. Hur ska man kunna allt om barn utan en universitetsutbildning? Det kan ju vara så att jag saknar sunt förnuft också).

Skärmavbild 2015-04-11 kl. 23.25.41

Jag har släpat med honom på några fler gungexkursioner också. Han ÄR ju för liten och jag står med andan i halsen med tanke på att han genom en liten rörelse kan slinka igenom de här hålen på sidorna. Gav upp gungflytet lördag eftermiddag, när jag såg gungkön på Nytorget när det äntligen var fint väder och lite varmt. Det var som Kiviks marknad fast med vuxna i hippa skägg och Beyond Retro-kläder. Vi drog i stället hem och spelade gitarr.

Skärmavbild 2015-04-11 kl. 23.26.04

Är så glad att mitt barn är svintjockt. Det ger nämligen ett lugn de dagar han inte är så matsugen (vilket är rätt sällan). Jag slipper oro kring att ha en tanig liten sak som dessutom vägrar äta. Nu är det bara: ”nähä, du vill inte ha nån lax med potatis och ärter, skit i det då så går vi vidare med livet för du LÄR överleva”).

Skärmavbild 2015-04-11 kl. 23.26.15

Sitter själv

Det blev en fin påskhelg. Allt gick på lågvarv, eftersom vi var krassliga, men det var också välbehövligt. Goda middagar, ”Bloodline” på Netflix och en bebis som börjar bli stor.

Jag har tränat honom i ett par veckor, och nu sitter Ossian plötsligt helt själv. Visserligen far han i golvet efter några minuter, men för bara några dagar sedan klarade han endast några sekunder i sträck. Han är så skicklig. Dessutom somnar han själv. Det räcker med att lägga honom och gå ut ur rummet, så sover han efter kanske tio minuter när man tittar till honom. Inget gråt och inga konstigheter.

Jag gissar att man får äta upp det i framtiden, men han har varit så här smidig rätt länge och vi har inte kört någon sömnmetod överhuvudtaget. Jag är så glad så länge som det funkar, för jag känner en sådan instinktiv aversion mot alla sömnmetoder på marknaden och har vägrat införa någon. Sedan har jag ju uppenbarligen ett himla flyt som fick ett barn som bara ligger och pratar med sig själv, håller i sina fötter och sedan somnar utan att någon ens befinner sig i samma rum (samma mönster sker om man befinner sig i rummet också – inte sällan passar någon av oss på att vila lite när han ska läggas). Jag gissar däremot, att om man har ett barn som aldrig vill somna, så omvärderar man till slut de här läggningmetoderna av ren panik – av förklarliga skäl. Aldrig är det så enkelt att ha bestämda åsikter om saker, när allt funkar som det ska.

I dag fick Ossian gunga för första gången i sitt liv också. Vi bar bara ner honom för trappan till Stora Blecktornsparken, som vi bor granne med, satte honom i en alldeles för stor gunga, tog fart och höll tummarna att han inte skulle glida igenom någon glipa så man blev krönt till ”Värsta föräldern i lekparken”. Det gick fint. Han skrattade och kollade mest in andra barn som gungade bredvid.

Kände mig urduktig som besökte en lekplats (känns lika naturligt som att besöka en sån där inpyrd källarlokal där 15-åringar ”lan:ar”). Är också förundrad över att mitt barn liksom ”fungerar” – att han kan sitta själv, härma saker och leka. Kan knappt förstå att det är en äkta människa vars lilla hjärna kopplar rätt med hans små armar och ben så han kan göra saker. Det är som att jag tror att han alltid skulle vara en sex veckors-bebis som bara ligger platt på rygg och fattar nada. Är mycket chockad över detta mirakel.

Skärmavbild 2015-04-07 kl. 23.09.07Skärmavbild 2015-04-07 kl. 23.09.21Skärmavbild 2015-04-07 kl. 23.09.35