Den lille, stackars prinsen

Jag har råkat missa några föräldragruppsträffar de senaste månaderna. En gång för att jag var i Barcelona och någon gång till för att jag inte vet riktigt hur man förhåller sig till möten som grundas på att man är en mamma till ett barn och ska prata om det (och som extra krydda att jag inte har varit i mitt livs form, om man säger så. Att få ett barn var först overkligt, sedan amning varannan timme dygnet runt i tre månader med kolikbebis och efter det något av en omställningschock och livskris när saker och ting väl började landa).

Men i dag fick jag dåligt samvete, blev handlingskraftig, stoppade ner pojken i leopardpälsoverall och drog vagnen mot BVC. Jag trodde att han skulle vara gnällig för att han inte hade fått sova en ordentlig förmiddagsvila, men det blev helt tvärtom. Han flippade ur av eufori när han såg andra varelser i sin egen storlek (nåja, eftersom han väger över 11 kilo och är mer än 70 centimeter lång, så var hans jämngamla kamrater hälften så stora).

När han skrek av skratt på ett sätt han aldrig har gjort förut i mötet med en liten bebisflicka och inte kunde slita sig i från henne, insåg jag hur jag har uppfostrat honom: som en blivande kung på 1800-talet. Då isolerades väl prinsarna i sina slott och fick en guldskallra och lite vuxna betjänter som lekkamrater? Mitt barn bor visserligen mindre, men hans mesta utbyte av andra barn är när han står och skrattar åt sin egen spegelbild i hallen eller spelar in en video-selfie till sin mormor på Iphonen.

(Infoga en jättedeppig smiley här, tack).

Detta måste brytas omedelbart, eftersom jag annars kommer att ha en Stig-Helmer-liknande avkomma som trevande börjar ta kontakt med jämnåriga i 40-årsåldern, när hans barndoms lekkamrater har dött av ålder.

Skärmavbild 2015-03-03 kl. 22.25.50

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *