Nådde ett lågvattenmärke i föräldraskapet här i dag. Ossian har nämligen blivit sjuk. En helt vanlig förkylning, var min diagnos. Men sedan blev han inte bättre. Efter åtta dagar då han bara har blivit sämre, ledsnare, rosslar som en nån gammal Lada i Rumänien 1988 och kräks vid varannan hostattack så fick jag nog. (Eller jag fick nog när han smittade ner mig och jag också blev sjuk).
I dag packade jag ner snormaskinen i vagnen och åkte till barnakuten för att åtminstone utesluta RS-virus och lunginflammation och allt annat jag kunde komma på.
Det var då det hände.
Jag stod och skulle betala i en kassa i väntrummet. På ena armen hade jag en 12-kilos bebis och i andra handen en chic men jättestor väska som borde innehålla en Macbook Air och svarta solglasögon, men i detta sammanhang var sprängfylld med leksaker, nappflaskor och blöjor. Just när bebisarmen domnade av helt och han gled längre och längre ner på höften, frågade jag om det fanns någonstans jag kunde ”ställa av” bebisen för att kunna få upp plånboken. Det fanns inte. Eftersom han inte kan sitta, men däremot kasta sig överbord, vågade jag inte placera honom i en soffa. Medan svetten lackade fattade jag ett beslut. Jag lade ungen på rygg på sjukhusgolvet. Sedan betalade jag. Resten av väntrummet bara: 0_0 och när jag mentalt försökte backa ur scenen så förstod jag att det såg ut som att jag var helt sinnessjuk. Vilken ansvarsfull förälder lägger sin (sjuka) lilla bebis rakt på golvet?
Betalade 120 kronor och borstade bort det mesta av skräpet på honom och satte mig sedan tyst och skamfylld i väntrummet och förbannade landstinget som inte kan sätta ut nån liten kärra för tjocka bebisar som inte kan sitta själv.
(Ossian hade inte RS-virus, men fick andas lite ångor för att få upp slemmet).