Nådde ett lågvattenmärke i föräldraskapet här i dag. Ossian har nämligen blivit sjuk. En helt vanlig förkylning, var min diagnos. Men sedan blev han inte bättre. Efter åtta dagar då han bara har blivit sämre, ledsnare, rosslar som en nån gammal Lada i Rumänien 1988 och kräks vid varannan hostattack så fick jag nog. (Eller jag fick nog när han smittade ner mig och jag också blev sjuk).

I dag packade jag ner snormaskinen i vagnen och åkte till barnakuten för att åtminstone utesluta RS-virus och lunginflammation och allt annat jag kunde komma på.

Det var då det hände.

Jag stod och skulle betala i en kassa i väntrummet. På ena armen hade jag en 12-kilos bebis och i andra handen en chic men jättestor väska som borde innehålla en Macbook Air och svarta solglasögon, men i detta sammanhang var sprängfylld med leksaker, nappflaskor och blöjor. Just när bebisarmen domnade av helt och han gled längre och längre ner på höften, frågade jag om det fanns någonstans jag kunde ”ställa av” bebisen för att kunna få upp plånboken. Det fanns inte. Eftersom han inte kan sitta, men däremot kasta sig överbord, vågade jag inte placera honom i en soffa. Medan svetten lackade fattade jag ett beslut. Jag lade ungen på rygg på sjukhusgolvet. Sedan betalade jag. Resten av väntrummet bara: 0_0 och när jag mentalt försökte backa ur scenen så förstod jag att det såg ut som att jag var helt sinnessjuk. Vilken ansvarsfull förälder lägger sin (sjuka) lilla bebis rakt på golvet?

Betalade 120 kronor och borstade bort det mesta av skräpet på honom och satte mig sedan tyst och skamfylld i väntrummet och förbannade landstinget som inte kan sätta ut nån liten kärra för tjocka bebisar som inte kan sitta själv.

(Ossian hade inte RS-virus, men fick andas lite ångor för att få upp slemmet).

Jag googlar maxdos per dygn när det gäller omeprazol. Drabbades av ofattbar magkatarr med halsbränna i natt och tänkte framåt tretiden motsatsen till vad Håkan Hellström skulle sagt: Det är över för mig. Inser att jag har redan har stoppat i mig dubbelt så mycket som jag borde. Fick magkatarr för att jag tar superstark antibiotika mot en hudåkomma. The circle of life på ett värdelöst sätt. Väntar på att få åka till akuten för överdos omeprazol, vilket gör att jag får nån ny medicin som gör att jag får en hudåkomma och då är vi tillbaka där vi började.

Funderar på ”The Jinx” och Bobby Durst. Eller mest tänker jag på när jag kan se nästa avsnitt eftersom jag ser den med min kille som brukar somna mitt i, så nu väntar jag på ett tillfälle när han är: utvilad, har en hyfsad blodsockernivå, det är dagsljus och han eventuellt får stå upp för att inte bli alltför bekväm så han faller i sömn. I ekvationen ingår också att en bebis måste sova middag. Inser att det verkar betydligt lättare att komma undan med mord som Bobby Durst, än att se dokumentärserien om hans liv.

Är så sugen på att läsa Hilary Mantels bokserie om Thomas Cromwell. Jag har sedan barnsben ett osunt förhållande till Tudor-England och gillar generellt böcker som är på 600 sidor. Funderar på om det finns historiker på dammiga universitet som blir kära i personer som levde för några hundra år sedan. Det måste vara den deppigaste av kärleksrelationer. Typ nån 40-åring i slipover som vill köpa en bukett blommor på alla hjärtans dag till Mary Stuart, så dog hon 1587 och gillade inte ens en gång nejlikor. Om man kollar hans sökhistorik på Google så ser man det hoppfulla och desperata ordet ”tidsmaskin”. När jag får tid över om 20 år kanske jag skriver den romanen.

Kan inte släppa Monica Lewinskys TED-talk heller. Jag kom på mig själv att börja gråta när hon själv darrade på rösten när hon pratade om 1998. Lät mitt barn sova middag alldeles för länge för att hinna se klart det (och samla mig efteråt när det börjar landa vad hon faktiskt utsattes för av medier, allmänheten, presidenten och så vidare). Är så arg på Bill just nu.

Annars plankar jag mest ett Kentucky Fried Chicken-recept på kyckling och slevar upp creamed corn som en annan sydstatare. Jag verkar ha lagt all världens kök bakom mig för det enda jag är sugen på att laga nuförtiden är amerikansk comfort food. Det är som att side dishes är en ärligare form av tapas. Man kan göra hur många som helst, men ändå får man en huvudrätt.

Jag är så glad att mitt barn äter så strålande dessutom. Han säger ”mmm” efter varje tugga och slår med hela handflatan i bordet om skeden kommer för långsamt. Det enda han har ratat är banan och välling. Men jag är slug och planerar att blanda välling med ersättning och grundlura honom nu i dagarna. Banan är ändå ett deppigt livsmedel i mina ögon, så det gör inte mig något.

Den här helgen gjorde jag detta: lämnade bort mitt barn över natten för första gången.

Förutom att det kändes som jag hade glömt något viktigt hela dygnet jag var borta, var det en ganska välbehövlig paus.

Vi åkte nämligen på fest i Malmö, tog in på ett härligt hotell och levde som jag gjorde fram till för ett halvår sedan.

Ossian var hos sin mormor och morfar och var glad och nöjd. Och min puls gick ner några snäpp av att på 24 timmar slippa tänka tankar som ”när åt han senast?”, ”när sov han senast?” och så vidare. Det är ganska ofattbart när man inser att man inte har kunnat tänka klart en tanke på ett halvår. Och att man har ett (kasst betalt) jobb som pågår dygnet runt. Men så är den tydligen, biologin.

Ossian i taxi på väg till Bromma flygplats.

Jag hoppade i en jumpsuit. Annars ett plagg som inte används svinmycket i hemmajobbet.

I går åt vi en enorm hotellfrukost innan vi återförenades med vårt gulliga barn och i dag sitter man i Stockholm igen och lyssnar på passande soundtrack till sitt liv, hehehehe:

Mitt barn klarar inte av solen. Det är helt klart. Han reagerar värre på den än vad han gjorde när han klev ur livmodern och mötte lysrörsbelysning i en operationssal. Han fnyser av förakt när man försöker hitta förebilder (förebilder gör ju att man lättare tar sig igenom egna personliga problem, tänker jag) och kan inte bry sig mindre om folk som Edward Cullen, Alexander Skarsgård, eller Spike i ”Buffy the vampire slayer”. I helgen fick han låna sin moster Annas Ray-bans på stan.

Han kan vända sig både från mage till rygg och tvärtom och gillar när man lägger en tygbit över hans ansikte som han kan dra bort. Hans bästa grej är att ta tag i ens ansikte med båda händerna, öppna munnen och hugga det hårdaste han kan på ens haka. Det är en himla trist hobby, med tanke på att han fick två tänder inom loppet av ett par dagar.

Annars är han ett väldigt glatt barn. Tyvärr har han upptäckt sin röst på allvar och tar en falsk, superhög ton i falsett hela tiden och skriker glatt – och reagerar på ljudet med gapskratt. Även på natten i samband med att han äter. Än så länge lystrar han inte till uppmaningar som ”tyst” eller ”nej”.

Han blir tyst när man spelar ”Show me heaven” med Maria McKee på gitarr för honom, men det verkar superbökigt att börja leka utsjasad popstjärna i pyjamas vid femtiden på morgonen. Man skulle kunna säga att min gräns i föräldraskapet går någonstans där.

Men i dag är han sex månader och ingen klär bättre i hatt än han.

Jag fick en sådan skjuts i föräldraskapet när mitt barn interagerade med ett annat barn i tisdags. Så i onsdags, när jag stod helt rådvill i blåsten med en rejäl bit entrecôte till kvällens middag i en kasse under vagnen, fick jag ett infall och vände vagnen mot en öppen förskola.

Det första som slog mig var att jag inte hade något lås till barnvagnen. Jag har inte ens funderat på att det behövs. Men utanför stod ett tiotal vagnar fasttjudrade. Själv fick jag lämna min vagn med tillhörande köttbit och fick genast tvångstankar om att ”vilda djur” skulle komma och stjäla både kött och vagn.

Men in gick jag, med bultande hjärta och villrådighet om var man ska lägga sin unge när man tar av sig skorna (på ett lerigt golv).

Och hamnade i någon slags sångstund.

Råkade dessutom ha satt mig i mitten av det som tydligen var en ring.

Jag var alltså ”julgranen”.

Mitt barn behandlade de andra barnen som Bob Dylan behandlar journalister – han orkade inte ens ge någon en blick. Så mycket för den interaktionen.

Men det var ju himla kul för mig att sjunga ”Hjulen på bussen snurrar runt” med andra okända vuxna, medan en hoper barn inte kunde bry sig mindre.

Efteråt gick jag hem – på skakiga ben visserligen. Så lagade jag entrecôte, klappade mig själv på axeln för gott kämpande och lärde barnet att tycka om Beach boys.

Jag har råkat missa några föräldragruppsträffar de senaste månaderna. En gång för att jag var i Barcelona och någon gång till för att jag inte vet riktigt hur man förhåller sig till möten som grundas på att man är en mamma till ett barn och ska prata om det (och som extra krydda att jag inte har varit i mitt livs form, om man säger så. Att få ett barn var först overkligt, sedan amning varannan timme dygnet runt i tre månader med kolikbebis och efter det något av en omställningschock och livskris när saker och ting väl började landa).

Men i dag fick jag dåligt samvete, blev handlingskraftig, stoppade ner pojken i leopardpälsoverall och drog vagnen mot BVC. Jag trodde att han skulle vara gnällig för att han inte hade fått sova en ordentlig förmiddagsvila, men det blev helt tvärtom. Han flippade ur av eufori när han såg andra varelser i sin egen storlek (nåja, eftersom han väger över 11 kilo och är mer än 70 centimeter lång, så var hans jämngamla kamrater hälften så stora).

När han skrek av skratt på ett sätt han aldrig har gjort förut i mötet med en liten bebisflicka och inte kunde slita sig i från henne, insåg jag hur jag har uppfostrat honom: som en blivande kung på 1800-talet. Då isolerades väl prinsarna i sina slott och fick en guldskallra och lite vuxna betjänter som lekkamrater? Mitt barn bor visserligen mindre, men hans mesta utbyte av andra barn är när han står och skrattar åt sin egen spegelbild i hallen eller spelar in en video-selfie till sin mormor på Iphonen.

(Infoga en jättedeppig smiley här, tack).

Detta måste brytas omedelbart, eftersom jag annars kommer att ha en Stig-Helmer-liknande avkomma som trevande börjar ta kontakt med jämnåriga i 40-årsåldern, när hans barndoms lekkamrater har dött av ålder.