Skånefest

Det går ingen nöd på Bob Ossian Leonard Collin, om vi säger så. Nog för att han slängde in genombrottet för sin allra första tand vid fem månaders ålder när han är på besök hos sin mormor och morfar i Helsingborg, så får jag hoppas att något annat genombrott kommer på sikt som inbegriper mer än skrik av frustration och en hysteri att tugga på allt som finns (leksaker, sin mammas fingrar etc). (Här tänker jag ”Årets genombrott” i någon kategori på Brit Awards eller i värsta fall Grammisgalan i Sverige). *blir mamma som drivna reportrar skriver skräckreportage om i Filter som piskade på sin unge att spela gitarr nio timmar om dagen*

Nåja, tillbaka till Helsingborg. Efter en superfika med sin farmor och farfar som kom på besök från södra Skåne så var han genomlycklig som fick träffa så många han älskar på en gång (hans 94-åriga mormorsmor är också här och vill mest väcka honom så fort han sover för att få umgås med honom).

Framåt kvällen lagade jag och min mamma detta superba lilla mästerverk: lågtempererad renfilé rullad i färsk ”restaurangtimjan” (den hårda, korta som inte säljs på Ica), Ibiza-salt och peppar innan stekning, därefter på 125 grader i ugn till temperaturen når 55 grader. Sen vila 20 minuter. Till det: mandelpotatispuré toppad och gratinerad med västerbottensost, portvinssås med en hint av svart vinbär och en side bestående av ett eget hopkok av sju olika svampsorter (flera trevliga sopp-varianter, hela shitake och trattkantareller) som smörstekts med vitlök, supertunt strimlad bacon (går med pancetta) och färsk bladspenat. Lite fin olivolja på det och salt och peppar. Vi drack Amarone till det hela och ja, herregud, ge mig en anledning att bli vegetarian i stället för att uppfinna de här renarna som klantar runt på fjällen och lockar en mot gommen.

Skärmavbild 2015-02-25 kl. 23.24.50

Här är han himla gullig med sin mormor innan han fick nog av sina tandproblem.

Skärmavbild 2015-02-25 kl. 23.25.13

Och här vill han mest visa att han har fått en tand.

Skärmavbild 2015-02-25 kl. 23.25.43

5-månadersuppdatering

Detta är alltså min unge som nu har blivit fem månader gammal. Han har börjat använda kläder i storlek 80 (förutom den stiliga rocken som är i storlek 86) och ser alltså ut att vara en något efterbliven ett- och ett halvtåring som mest kan gurgla, blåsa saliv och skratta. Men det gör inget för han är ändå världens största, men gulligaste barn. Är speciellt förtjust i hans modebloggs-pose när han visar upp sitt nya ytterplagg. Är nu rädd att socialen ska börjar ringa, då han för tillfället bär ”slim fit”-jeans som mer påminner om stödstrumpor än byxor på de här bilrings-låren.

Annars är första tanden på gång. Eller den har varit på gång sedan jullovet, men inget händer förutom att han blir tokig av irritation och salivet rinner med så stora mängder att man knappt hinner fylla på med vätska.

Det bästa som har hänt den senaste månaden är att han numera åker sittvagn. Allt skrik i vagnen är bortblåst och i stället sitter han som ett litet ljus och stirrar på allt med stora ögon. Den lättnaden är helt enorm. (Minns mitt lågvattenmärke när jag satt själv på McDonald’s Skanstull och åt en deppig meny, ungen började gallskrika och jag bara reste mig och gick hem efter tre tuggor för jag pallade inte situationen med overall och liggvagn och McDonald’s-spotlights i taket och Toto’s ”Africa” i högtalarna).

Ett annat framsteg är att han har börjat äta lite mat! Jag har gjort puréer till honom! Ska återkomma med ett barnmatbloggsinlägg snart.

Skärmavbild 2015-02-14 kl. 22.36.52Skärmavbild 2015-02-14 kl. 22.37.06Skärmavbild 2015-02-14 kl. 22.37.16

Mina bästa klädtips

För att vara en person som tycker att kläder är av allra största vikt, så har jag ändå köpt förvånansvärt få plagg till min unge. Å ena sidan har han fått en massa fina saker och å andra sidan känns det ganska värdelöst att köpa dyra kläder som barnet kan ha i en månad innan han växer ur det.

Sedan inser man snabbt att man vill vara mer praktisk än ”dagens streetstyle” när det kommer till bebis. Bodys som går att knäppa i stället för vanliga tröjor, eftersom de åker upp i ryggen hela tiden. Bodys hellre än skjortor och andra toppar som sitter högt i halsen, eftersom han kräks tusen gånger om dagen och dreglar nitton liter däremellan. Och så vidare.

Om jag hade fått barn nu, skulle jag vilja ha dessa tips av mig själv:

* Köp väldigt få plagg i storlek 50-56 och satsa mer på 62-68. Hellre att barnet har lite för stora kläder den första månaden och sedan kan använda dem lite längre än att sitta med en hel garderob med för små kläder.

* De byxor som ska köpas i minsta storlekarna får gärna ha inbyggda strumpor, så man slipper pilla med det när man fortfarande knappt har lärt sig att sätta på en unge en blöja.

* De minsta bodysarna får gärna vara i omlottmodell (detta tips fick jag av min kollega och vän Therese och det var mycket lyckat när man var osäker i påklädningsmomentet).

* Köp tusen olika pyjamaser i varje storlek. Okej, inte tusen, men många – detta plagg är det viktigaste i hela bebisgarderoben. Vissa unika gånger kan barnet ha en pyjamas tre nätter i sträck. Nästa natt har han kissat ner tre olika inom loppet av sju timmar.

* Investera i mängder av haklappar och dreggelscarves av god kvalitet. Kapp Ahl har jättebra med mjuk insida och tryckknappar.

* Köp tre stycken paket av dessa tyglappar från Ikea. Vårt i särklass bästa köp. De tvättas hela tiden, men vi har så många så det finns alltid någon ren. Och det går åt ofattbara mängder per dygn.

* Tänk på att köpa några enfärgade bodys, då många byxor i butikerna är mönstrade och man annars inser att man sitter med ett barn som ser ut som ett helt karnevalståg (om man nu inte älskar karnevalståg).

* Köp en enfärgad kofta. Detta för att många av de bodys med rockbandstryck som finns på marknaden är kortärmade och det blir kallt mitt i vintern.

* Köp overall i en så stor storlek så du skakar på huvudet och skrattar när du håller upp den framför honom. Hellre att han drunknar i den i en månad, kan ha den hyfsat i en månad, att den sitter bra en månad och lite tajt mot slutet av vintern. Jag köpte i storlek 62 som såg ut som en vuxenoverall just då, men nu förstår jag att jag borde ha köpt den i 74 eftersom ungen inte går att ”fälla ihop” för den är så tajt. Dessutom säljs nästan inga vettiga overaller längre för att säsongen är slut och vårkläderna är inne. (Mitt barn måste alltså få en specialbyggd ståvagn för att inte frysa ihjäl).

* Köp något enstaka jättefint plagg som känns roligt att klä ut ungen i. Något roligt ska man ha under de första kämpiga månaderna.

Nu har jag köpt en jacka åt mitt barn. Den må vara opraktisk, men jag har så svårt för ”dagiskläder” rent allmänt. Jag förstår ju att man kommer att behöva klä honom i sådant på sikt då det känns mindre lockande att låta en ettåring tumla runt i lerpölar i kemtvättskläder, men just nu orkar jag inte tänka på det. Jag kommer aldrig släppa min grundtanke på att ha franska skolbarn som modeinspiration för mitt barn. Älskar små dufflar, läderstövlar och skolböckerna i ett brunt gammalt läderskärp. Okej, det sista kan kanske te sig egendomligt på skolgårdar nuförtiden. Men annars. Så fint.

Skärmavbild 2015-02-10 kl. 21.47.39

Ett år tidigare

Jag var inne på jobbet en runda i går och fixade äntligen min nya jobbtelefon. När jag satt och lade över allt från min gamla, hittade jag ett par gamla bilder. De togs i Barcelona för precis ett år sedan. Då hade vi just fått veta att jag var gravid och hela resan gick i den djupa chockens tecken.

Det känns konstigt att nu, ett år senare, sitta med vår bebis och tänka hur overkligt det tedde sig just då. Usch, jag önskar inte min värsta fiende (vem har ens sådana fiender som det talesättet refererar till?) den tillvaron som följde. Så många tvivel och kval och bylsiga koftor innan man hade landat i det faktum att man skulle få ett barn.

Men så ofattbart att tänka att den bebis man har nu inte skulle finnas egentligen, utan blev en total överraskning. Ossian är ju självklar. Jorden hade varit så mycket deppigare utan den tjocka ungen.

Skärmavbild 2015-02-09 kl. 22.54.50Skärmavbild 2015-02-09 kl. 22.55.08

Kvällens mantra: bli inte sjuk

Gud vad jag just nu är avundsjuk på alla som fick sitt första barn i säg – mars eller april. Man tänker att man ändå håller sig ganska mycket hemma den första månaden och sedan skulle våren ligga framför en. Fatta att slippa trycka in ungen i dunoveraller och mössor och skit. Och när han väl har somnat i vagnen och man kommer hem så vaknar han direkt för att han är varm. Alternativt så försöker man krångla honom ur de varma plaggen med exakt samma precision och försiktighet som att man är en hjälte i en amerikansk actionfilm som desarmerar en bomb. Dock blir slutet annorlunda. Hjältarna klarar sig utan en smäll. Jag får en skrikande, yrvaken pojke i vagnen.

Annars är det riktigt härliga tider. Barnets pappa föll ihop i någon slags vinterkräksjuka och barnet verkar inte helt piggt själv. Först tänkte jag hålla mig ifrån alla virus i den mån det går, men när barnet kräktes ner exakt hela mig så gav jag upp. Just nu ber jag till gudarna att jag inte åker på samma sak samma just i natt. Kan man ringa in någon stödperson från typ sjukvårdsupplysningen då, som kommer hem och tvättar lakan, vaggar barn och skedmatar allihop med vätskeersättning? Skulle inte tro det va. Bonustrist: detta var natten jag skulle få sova från kväll till morgon i ett svep. Tänker positivt: man kan inte bli mer trött än död och det är jag ju redan, så det kan inte bli värre. (Jo, vinterkräksjuka då, men det verkar lugnt än så länge).

Annars en rätt fin helg. Åkte ut till Telefonplan där båda mina systrar bor och åt middag med båda i fredags. Lördagen innebar först avlastning av snälla farmor som gick på långpromenad med barnet. Sedan kom min ena syrra och tog ut honom på ytterligare en promenad några timmar senare och vi passade på att laga pulled chicken, röd coleslaw, pico de gallo, inlagd rödlök till kvällens middag med min bästis Zandra och en av min killes bästisar.

Nu är klockan ett på natten och jag ska fortsätta pyssla om den här lilla familjen ett litet tag till innan jag låtsassover några timmar.

Det glada texmex-gänget i lördags kväll. Med bonusfigurer i form av hunden Stoffe och bebisen Ossian.

Det glada texmex-gänget i lördags kväll. Med bonusfigurer i form av hunden Stoffe och bebisen Ossian.

De ofärdiga tankarna

Föräldraledighet. Man må vara ledig från sitt jobb, men det är knappast någon ledighet man lever i. Aldrig har jag varit så ensam och svältfödd på intressanta samtal, men samtidigt utan möjlighet att slutföra några tankebanor. Ens identitet har sakta suddats bort. Först i kanterna och sedan långt in mot kärnan. Mitt liv bygger på att följa en annan persons cykler genom dygnet. Äta, leka, sova, äta, leka, sova. Hålla tiderna i huvudet. Nu har det gått två timmar och tjugotre minuter sedan han åt. Därför är skriket hunger och inte sömn. Försöka förstå vad han menar. Nu förstår jag för det mesta.

Dubbelheten i att emellanåt inte stå ut, att bara vilja hoppa på ett flygplan någonstans, till att sakna honom när man har varit och handlat mat i en timme. Att känna sig otillräcklig samtidigt som man känner sig behövd bortom alla tidigare gränser. Och sedan sömnen. Att vissa nätter landar på en och en halv timme. En del lite bättre på fyra eller fem timmar. Då och då en hel natt ensam med öronproppar och en sömntablett. Inte för att han sover så dåligt längre, utan för att jag kämpar med de här eviga sömnproblemen och minsta ljud från honom på natten väcker mig. Ofta somnar jag inte förrän han har ätit sitt nattmål vid halv fem-tiden.

Sömnbrist gör en till en ointressant människa till slut. Hålögd. Grumliga tankar. Fett hår. Bekväma kläder. Formuleringar som sitter på tungan, men hjärnan blockerar och gör att de inte kommer fram. Till slut går det inte att ta in omvärlden, för den lilla energi som finns måste läggas på att ta hand om sitt barn.

Men ändå. Belöningen för dagsverket när han skrattar så han kiknar med det tandlösa leendet. Eller när han tar tag i ens ansikte och pussar med fyra liter dregel. Så fint så man svämmar över.

Men alla dessa ofärdiga tankegångar. Allt hamnar på avtagsvägar och återvändsgränder. Jag tänkte på Marie Antoinette. Kirsten Dunst. Vad hände med henne? Jag älskade henne så. Funderar på ”Plainsong” med The Cure. Så vacker filmscen av Sofia Coppola. Låter inte ”Transmission” med Joy Division alldeles för mycket som The Cure? Ser fem minuter i taget av en lättsmält tv-serie. ”Once upon a time”. Min kärlek till Ginnifer Goodwin är enorm. Hon är så vacker som Snövit. Ännu vackrare i ”Big Love”. Jag kände en mormon en gång från Salt Lake City. Nu delar han kritiska artiklar om sin religion på Facebook. Undrar vad som hände honom?

Jag går förbi en gräsplätt, täckt av snö och is. Sju snögubbar i olika storlekar står utplacerade. Sneda av töväder och minusgrader igen. Ryggar tillbaka och tänker att ”herregud, tänk om de börjar leva och gå runt med ondsinta korintögon och armar av pinnar. Några långa och en kort med en enda sorglig vante på den yttersta kvisten som ska agera hand”. Tänker att ”nu blev jag galen av sömnbrist”. Tröstar mig med att man så sällan ser snögubbar i grupp, så man vet ju inte hur man ska reagera. Köper en påse kanelgifflar och äter alla. Sover oroligt, precis under ytan för vakenhet och drömmer om cykloner. Vaknar av en liten bebis som gapskrattar. Orkar ännu en dag.

Skärmavbild 2015-02-05 kl. 22.36.18

Sveriges största barn

Inte för att skryta, men mitt barn har just visat sig vara betydligt mer än en vanlig bebis. Han är nämligen en jätte. Vid en ålder av fyra och en halv månad klev han rakt ut ur BVC:s kurva som anger vad som är normalt. Han är helt enkelt onormalt stor.

Nu väger han 10,2 kilo och är 67.5 centimeter lång. Det är alltså vad ettåringar ofta väger. Han börjar växa ur kläderna för barn som är nio månader och efter samråd med en apotekare, får han nu alvedon (på grund av svår tandvärk) för barn mellan ett och tre år på grund av sin vikt.

Jag förstår ingenting. Genetiskt finns det inte så mycket att gå på. Jag är en genomsnittsperson när det kommer till både längd och vikt. Hans pappa är visserligen ganska lång, men det är inte som att han väger 173 kilo (eller vad nu motsvarande vikt skulle vara på en vuxen man).

Trots det fick vi ändå ett av Sveriges största barn.

Detta stora barn fick dessutom smaka på mosad potatis i veckan och älskade det. Antagligen blir nästa smakportion Pizza Hut-buffé. Så nu gissar jag på att han når 20 kilo innan ettårsdagen och vägs in på runt 90 vid skolstarten.

Skärmavbild 2015-02-02 kl. 12.26.43Skärmavbild 2015-02-02 kl. 12.27.00