Barcelona-resan

Nu har Ossian gjort sin allra första utlandsresa. Barcelona tre nätter, kan han nu bocka av. Man kan sammanfatta det som att det gick både bra och att det var lite kämpigt.

För det första ska man ju egentligen inte resa med en fyramånaders till andra länder på grund av vaccinationer. Men nu gjorde vi det ändå och utsatte inte honom för särskilt mycket folk.

Skärmavbild 2015-01-24 kl. 12.26.26

Vi flög på kvällen till Spanien och fick checka in vagn och bilstol (som vi hade med för att kunna åka taxi i Barcelona då bilarna där inte har bilbarnstol som standard) och fick sätta honom i en liten paraplyvagn på Arlanda. Han var i lyckochock över att kunna se människor och saker passera förbi, för första gången i sitt liv. På flyget hade vi en egen rad så vi kunde lägga ner honom lite, även om det bara funkade väldigt korta stunder. Problemet är nämligen att sedan en månad tillbaka vägrar Ossian somna i någons famn. Han blir bara tokig av ilska och gallskriker och det enda som fungerar (och fungerar väldigt bra) är att rulla honom i vagnen över en tröskel. Därför blev flygresan ganska skrikig.

Skärmavbild 2015-01-24 kl. 12.27.34

När vi kom fram till hotellet packade vi ner bebis och rullade ut till en bar i närheten och hetsåt lite manchego och tog ett glas rött. Sedan sov han sex timmar i sträck och det var plötsligt en ny dag.

(Det första jag gjorde var att köpa mycket omeprazol på ett apotek för att mota magkatarr av stress kring bebis ska skrika i grind).

Det stora problemet med att resa med en fyramånaders blev att han endast står ut med att ligga i vagnen om han ska sova. Annars vill han upp och vara med. Han är lite för liten för sittvagn, men om man hade haft det, skulle det ha varit väldigt mycket enklare. Vi testade att ta honom i bärsjal ett par gånger och det tyckte han var roligt (utåtvänd), men han är så fruktansvärt tung och lång så det är inte en lösning som funkar jättelänge heller.

Skärmavbild 2015-01-24 kl. 12.26.56

Den första lunchen blev att vi fick byta av varandra. En åt och den andra gick runt kvarteren och rullade vagn med skrikig bebis. Men sedan fick vi in en strategi. Vi passade på att äta när Ossian var mätt och just hade somnat i vagnen och då fungerade det ganska okej.

Skärmavbild 2015-01-24 kl. 12.27.12

Vi fick till exempel en långlunch vid havet i Barceloneta med Kataloniens bästa rätt: fideuà (som paella fast med nudlar). Vi kunde äta frukost i Boquerian varje dag i lugn och ro och en kväll när han vaknade fick han sin dos ersättning på en bar där vi råkade sitta just då. Fördelen med Spanien är att barn är så välkomna på restauranger och ingen tycker att det är störande. Alla vill i stället skoja med ungen, vilket man inte känner på samma sätt om man går ut och äter en kväll i Stockholm.

Sedan bodde vi på ett hotell med perfekt läge, vilket gjorde att vi kunde gå upp på rummet några gånger per dag så han fick ta det lugn där och äta i lugn och ro.

Skärmavbild 2015-01-24 kl. 12.27.59

När vi skulle resa hem, fick vi ta med vagnen hela vägen till gaten och de checkade in Ossian på ett eget säte, trots att vi inte hade betalat för det. Där fick vi också ha bilstolen så han hade någonstans att sitta under resan. Då gick det lite lättare. Tack Norwegian i Barcelona för detta.

Jag skulle säga att det gick förvånansvärt bra om man slår ihop hela resan. Ossian var egentligen inte mer missnöjd än vad han kan vara hemma och man märkte på honom att han tyckte att det var roligt att få åka med i bärsjal på Ramblan och sova gott på promenaderna genom Raval och Born.

Utbildar med mode

Det sägs ju att man inte ska lägga över för mycket av sina egna intressen och värderingar på sina barn, utan respektera att de är egna individer som vill hitta sin egen identitet.

Det kan vara därför jag ena dagen klär mitt barn i Sex Pistols-kläder och nästa dag paketerar honom i en Baby Dior-overall. Jag tänker att han på så sätt får uppleva ytterligheter i det som kallas det verkliga livet.

*känner mig som lyckad förälder*

Skärmavbild 2015-01-19 kl. 13.30.01Skärmavbild 2015-01-19 kl. 13.30.51

Död åt musikvideor

Jag inser att konstiga tvångstankar dyker upp när man har fått ett barn. Plötsligt drömmer jag mardrömmar om att folk skjuter med AK47:or och jag gömmer en bebis iklädd rockstjärne-body i skrymslen för att rädda livet på honom. Om jag inte hade haft panik över vassa föremål, skulle jag vara hyfsat nära att hålla upp en blank dolk framför hans näsa när han sover för att se om andas (det kommer imma i så fall). (Just det, sedan medeltiden har man ju uppfunnit andningslarmet, kom jag på).

Häromdagen när Ossians pappa skulle gå och hämta mat på Stockholms just nu bästa indier (Gossip på Skånegatan) och ta med barnvagnen, började oron mala i magtrakten. Stället är nämligen pyttelitet och det är omöjligt att ta med sig barnvagnen in. Pappan skulle bara ställa vagnen utanför i en minut, med full uppsikt när han hämtade vår palak paneer. Men jag insåg då hur starkt one hit wonder-bandet Soul Asylums video till ”Runaway train” har påverkat mig sedan tidig tonår. Den handlar bara om försvunna barn och det finns en scen där man snor ett barn i en barnvagn, som står parkerad utanför en butik.

I stället för att tappa besinningen, fick jag göra kbt-versionen: bara utsätta mig för det. Som tur var kom både pappa, barn och indisk mat hem en kvart senare. Och jag kände en glimt av lättnad över att man inte har samma typ av budget att göra musikvideor längre.

 

Hur blir man en barnvänlig förälder?

Ibland kan jag fasa för hur livet ska bli när Ossian blir äldre. Problemet är nämligen att jag är vansinnigt ointresserad av typiska barnsaker. Nu gissar jag att de flesta vuxna är det, men det verkar ändå finnas de som så att säga ”står ut” och de som inte gör det.

Jag kan exempelvis inte se en barnfilm i mer än 15 minuter innan det kliar i hela kroppen och jag måste resa mig från soffan och göra något annat. Jag gillar inte tecknad film (eller animerad film, kanske det heter nuförtiden?). Det gjorde jag inte ens som barn. Jag är inte förtjust i att bada i pooler och åka till vattenland. Jag har hatat badhus med en enorm frenesi ända sedan jag var kanske fyra eller fem år och gick bara på simskola av plikt. Lukten av klor får mig nedstämd. Jag gillar varken dataspel eller någon form av pyssel. Nog för att jag älskar att laga mat, men jag avskyr att baka. Tanken på att kladda med någon deg tillsammans med en snorig Ossian, gör mig uppgiven.

Jag känner mig så hopplös i detta. Jag förstår ju att jag kommer att behöva bita ihop och utsätta mig för långrandiga saker (i brokiga färger och med hög ljudvolym – ja, lekland, jag talar om dig och lägger en kvart om dagen för att mentalt förbereda mig på att åka dit en gång i mitt liv om några år, bara för att få det gjort). Man vill ju vara en vettig förälder och jag hoppades att jag skulle bli en helt ny person när jag fick barn, som helt plötsligt stod ut med de här sakerna. Men det hände inte.

Så nu hoppas jag så att Ossian blir som min minsta lillasyster Mia som var ett sådant briljant barn. När hon var åtta år sa våra föräldrar att vi kunde åka inom EuroDisney på väg hem från Spanien, om hon ville. Hon bara: ”Nej tack, jag åker hellre till Giverny och besöker Claude Monets trädgård, för det vore roligt att se hans näckrosor på riktigt”. (Sedan läste hon bara litteratur om Andra världskriget som förskolebarn och lånade hela läkarlinjens kurslitteratur på biblioteket i mellanstadiet bara för att hon hade börjat titta på ”E.R”).

*håller tummarna*

*går KBT-kurs i att stå ut med tecknad film*

Skärmavbild 2015-01-04 kl. 01.00.51

Nytt år – ny bebis

Julen är över. Även nyår. Och denna bebis har skaffat sig lysande rutiner och är ett nytt slags barn.

Vi bilade ner till Helsingborg några dagar innan jul och han sov som en liten mänsklig stock med hög densitet (tung, kompakt, gullig).

När vi väl var där, fanns det plötsligt så mång famnar för honom att vara i och hjälp om nätterna. Om inte det där avbrottet hade kommit med mormor, morfar, gammelmormor och mostrar så skulle jag nog ha legat i någon isoleringscell på ett ställe inrett väldigt ljust och fräscht vid det här laget. Men avlastningen gjorde att jag kunde röra mig lite fritt, gå runt på stan, åka till Helsingör och få sova några hela nätter.

Samtidigt gick det allt bättre med sömnen.

När julen var firad och det blev annandag, åkte vi vidare mot Malmö där avlastningen fortsatte med farmor och farfar. Vi kunde gå ut och äta och åka till Köpenhamn. Det var också här vi började med sovrutiner.

Jag slutade i princip att amma också. Hellre att bebisen får äta så han blir mätt och glad än att harva på med en amning som slutade fungera. När man sitter där med en flaska med ersättning blir det tydligt hur enkelt det kan vara att mata. Herregud vilket jobb det är att amma. Nog för att man slipper blanda ihop något pulver och värma vatten, men det samarbete som krävs för att amningen ska funka, pratas det inte så mycket om. Och gud vad vi har kämpat i tre månader, dygnet runt. Lättnaden att inte alltid behöva vara den som drar det tunga matlasset och har fullt ansvar för det, är obeskrivlig.

Och formeln för att få honom att sova: vi håller i gång ungen från ungefär klockan åtta på kvällen då han får leka och vara med i allt man gör. Sedan får han äta en omgång vid nio, tio-tiden. Därefter somnar han och sover till klockan fem, sex på morgonen. Sedan en rejäl dos mat till. Därefter sover han ett långpass igen. Vanligtvis till klockan nio. Men på nyårsdagen passade han på att dra sig till halv elva.

Som sagt – vi har ett nytt barn som är superglatt och socialt när han är vaken och sedan mätt och trött när han ska sova.

2015 verkar bli ett lysande år.

Skärmavbild 2015-01-01 kl. 15.08.13Skärmavbild 2015-01-01 kl. 15.07.44Skärmavbild 2015-01-01 kl. 15.08.43Skärmavbild 2015-01-01 kl. 15.27.17Skärmavbild 2015-01-01 kl. 15.27.03