Lösningen?

Jag kan ha löst de oförklarliga gallskriken som pågår hela nätterna!

I natt skrek han nämligen inte alls (däremot låg jag vaken, spänd som en fiolsträng och bara väntade på att ångestvrålen skulle börja).

Lösningen: mat.

Det låter ju nu som att jag är den mest värdelösa föräldern någonsin, men det har inte varit helt uppenbart. Han äter ganska ofta och ammas kanske 2/3 och får ersättning 1/3 av tiden. När han äter ersättning så är doseringen 120-200 ml per gång för någon som är tre månader. Han sätter i sig 230 ml jämt, ibland ännu mer.

Sedan vägdes han i måndags och det landade på 8,22 kilo, vilket ju innebär en bjässe till barn och ingen kurva som dalade alls.

Alltså har jag inte trott att det är maten som är boven.

Men eftersom han har fått mer ersättning på sistone, så har ju såklart amningen blivit mindre riklig. Jag har bara inte insett exakt hur mycket det har påverkat, eftersom det ju är något svårt att mäta upp.

I går fick han flaska. En timme senare amning och sedan sov han perfekt i två timmar. Därefter flaska igen vid ett ungefär. Därefter sov han vidare och sedan fortsatte vi så hela natten. Många matpauser, men inte ett enda litet skrik. I stället var det en jollrande och skrattande bebis som var vaken många gånger och åt.

Min prio har varit denna: få honom att sluta skrika och sedan i nästa steg: få mig att sova. Nog för att jag inte sov så mycket i natt eftersom hela min kropp är inställd på ångest av att sitta i timmar av skrik, men han var i alla fall lugn.

Började gråta av lättnad vid fyra i morse, i stället för av panik.

(Sedan tillkommer ju en känsla av att känna sig vidrig som inte har gett barnet nog med mat, men herregud, det är inte så lätt när han redan äter oftare och mer än vad som verkar normalt, plus ökar i vikt ordentligt).

(Hoppas så att detta funkar i natt också).

Tack alla för de stöttande kommentarerna och mejlen på förra inlägget – ni anar inte vad det betydde när jag satt i ett töcken av utmattning!

Som bonus kommer här en gullig bild:

Skärmavbild 2014-12-21 kl. 20.06.05

Hur man blir en entreprenör

De senaste tre veckorna är det värre än någonsin med sömnen i det här hushållet.

Själv har jag i princip ingen vettig sömn i kroppen de senaste tre månaderna och då valde denna bebis att börja skrika som att han blir jagad av tusen spöken med automatvapen mellan klockan 23 och 04. Eller klockan 00 och 05. Det är lite dagsformen som avgör. Men konstant skrikande gäller.

Det var denna nya grej som fick mig att trilla över kanten. I helgen fick jag sova på soffan några nätter för att för första gången koppla bort allt totalt. Men det funkar inte riktigt när pappan ska upp klockan fem på morgonen och jobba (om han nu inte skulle vilja jobba utan en sekunds sömn i kroppen och det lär ju inte göra saken bättre).

Men jag håller på att bli tokig. Till att börja med är det ju orimligt hur man orkar skrika på det där sättet. Prova själv att lägga dig i sängen och gallskrika samtidigt som du fäktar med armar och ben konstant. Jag skulle tippa att en genomsnittlig människa orkar det i tre till fem minuter innan man kollapsar. Detta barn levererar timme efter timme av denna konstart.

När man provar allt från vanlig felsökning till att gunga vagn, att ligga i famnen, svindyr specialersättning, bad (innan läggdags – inte sådana här ”långbad” som man gav till mentalpatienter förr i tiden, bara så ingen missförstår) och inget funkar så blir man uppgiven.

När han väl kommer lite till ro, så tappar han nappen hela tiden. Sätter man inte in den var tionde minut, blir det samma kaos några ronder till. I natt låg jag från klockan tre till klockan åtta i en vansinnig vinkel och stoppade i en napp ner i en barnvagn fem gånger i timmen.

Det är då man desperat och sömndrucken börjar uppfinna nya bebisprylar. Jag funderade om jag ska söka patent på ett slags gummiband – inte helt olikt det som Bubbles i ”Trailer Park Boys” har runt huvudet för att hålla sina glasögon på plats, fast detta skulle då hålla nappen på plats i munnen.

Men jag antar att det klassas in som någon form av barnmisshandel.

Bubbles i Trailer Park Boys.

Bubbles i Trailer Park Boys.

Det räcker med ett barn just nu

I går var det jag som fick trava Södermalm fram med ett vulgärt stort preventivmedel under armen. Paketet med ”den senaste hormonspiralen på marknaden” gick inte ens ner i väskan så jag fick bära den som en mindre glamourös kuvertväska bland julklappshetsande människor.

Jag har varit så tveksam till vad man ska ha för deppigt preventivmedel. Jag hatar ju att vara kvinna eftersom man är den som måste välja mellan det enda mer värdelösa än det andra. Jag vägrar till exempel äta p-piller mer på grund av hormonnivån. Har aldrig mått så bra som när jag slutade med det för några år sedan. (Råkade få ett barn på kuppen dock).

Men nu har det kommit en spiral som är mycket mindre än vanliga och som innehåller ofattbart mycket mindre hormon än vad de traditionella gör. Det verkar vara något i stil med ”ett minipiller i månaden”, men ta mig inte på orden här.

Jag bestämde mig för att testa och lade tusen spänn på denna tidiga julklapp.

Sedan hackade jag tänder av ångest inför själva ”ingreppet” i en dryg veckas tid. Som sagt, jag svimmar av att ta ett blodprov, så ni kan ju föreställa er.

Jag gjorde upp en plan och ammande bebisen och tog sedan en lugnande tablett för att mina steg ens skulle röra sig i riktning mot MVC. De kommande 12 timmarna fick barnet ersättning (så ingen ringer socialen här i panik).

Jag svängde inom McDonald’s för att få upp blodsockret med en cheeseburgare. McDonald’s har blivit ett ställe som jag frekventerar nuförtiden eftersom mina mest äventyrliga utflykter består av att gå till Ringens köpcentrum och hämta ut något paket och köpa köttfärs. Det har varit spännande att följa deras julkampanj som går ut på att skolungdomar laddar ner deras app och får en julkalender där de varje dag blir bjudna på något från den dignande menyn. De första dagarna i december såg det ut som en indisk busstation i rusningstid med högstadieungar som viftade med smartphones och skrek om ”liten pommes”. Veckan därefter hade man löst det genom att fixa en egen kö där julkalender-gänget fick stå och skrika. I går stod det bara en skylt ”ingen julkalender här mellan kl 10-17” och köerna var fulla av besvikna pojkar i 13-årsåldern. Tror inte att denna kampanj utvärderas som succéartad.

Nog om det.

Därefter gick jag till MVC och svimmade i en gynstol av smärta och panik. När de fällde stolen så blodet skulle nå mitt huvud, svävade tanken förbi att detta i alla fall var något som påminde om sömn så jag borde vara tacksam för det lilla.

Skärmavbild 2014-12-16 kl. 23.42.03

Den nya människan

Titta noga, för detta är ett ansikte som har fått 10 timmars ostörd sömn i natt.

Jag låg på soffan med öronproppar och neddragna rullgardiner.

Plötsligt känner jag mig som en ny människa, och inte på det sättet som folk slentrianmässigt använder det uttrycket efter två nätters dålig sömn. Jag ÄR en ny människa. Paniken i hjärnan blev stilla, värken i kroppen försvann, migränen är bortblåst och jag kan föra normala samtal.

Det är som alla fotomodeller alltid har sagt: sömn och vatten är det som behövs. Skit i vattnet dock. Bara sov, ni som kan.

Skärmavbild 2014-12-13 kl. 14.50.56

Ostron och råbiffs-kvällen

Trots sömnhaveriet, så vägrade jag ställa in vår efterlängtade kväll i går.

Vi hade nämligen fixat barnvakt (min lillasyster Mia och hennes kille Johan) och hade planerat länge att gå ut och äta, bara jag och min kille.

Under hela 2014 har jag ju bara varit gravid och sen haft en nyfödd att ta hand om. Med andra ord blev det här i princip vår första middag på tu man hand där jag fick äta och dricka vad jag ville.

I månader och åter månader har jag hallucinerat om två maträtter: ostron med skumpa och råbiff. I går fick jag äntligen äta det. Jag uppbådade eufori när ostronen kom in. Det måste vara den renaste smak som finns. Sedan fick vi fantastisk råbiff och jag grät nästan av ren glädje den här gången.

Efteråt gick vi förbi Harvest home en kort runda och sedan promenerade vi hem. Fyra timmar av ofattbart välbehövligt vuxenliv.

Barnet gallskrek och min kille bad mig lägga mig på soffan med öronproppar och sova.

Någonstans finns det ändå hopp.

Skärmavbild 2014-12-12 kl. 16.18.04

Krasch

Denna bebis må vara det sötaste man har sett i jeansskjorta, men det är overkligt hur han lever om de här senaste veckorna.

Den här veckan har han gallskrikit mellan klockan 22 och 03 ungefär varje natt. Om jag var på bristningsgränsen innan, så har jag fallit över stupet nu kan man säga.

Det konstaterade även den här BVC-psykologen jag var hos i går. Jag fungerar tydligen inte längre. Hur deppigt det än låter, var det ändå en lättnad att någon bara bekräftade det. Jag har bara tänkt att man måste stå ut för att det är så här att ha ett spädbarn. Hon sa att jag måste ta sömnen på allvar för att orka eftersom det är ett jättejobb att ens ta hand om ett barn hela dagarna. Hon gav konkreta råd som att jag måste börja sova själv vissa nätter för att återhämta mig.

Jag kunde inte ens ana hur man mår efter tre månader utan sömn. Det känns som att jag väger tiotusen kilo och varje rörelse gör fysiskt ont för jag har liksom en frossa som ständigt pågår i kroppen. Runt huvudet sitter ett migränpannband som aldrig släpper. Jag kan inte föra rationella tankebanor. Det är bara känslor och tårar över fullständigt triviala ting. Oftast känner jag mig mest som en sömngångare men ibland när han gallskriker för fjärde timmen i sträck och inget funkar så kommer jag på mig själv att bara sitta och gråta med en bebis famnen, helt oförmögen att vara handlingskraftig.

Men det lär ju inte vara så här i 20 år till. Bara några månader.

Tur det i alla fall.

Skärmavbild 2014-12-12 kl. 16.17.07Skärmavbild 2014-12-12 kl. 16.17.23

The talanted Mr. Ossian

Vi har haft några kvällar då bebisen plötsligt upptäckte att det tydligen är traumatiskt att somna. Nu är han ju patetiskt inkonsekvent, för på dagen är det helt odramatiskt, men just när det vankas nattsömn så verkar det vara lika härligt som att gå in i ett spindelhus på hög höjd samtidigt som man får en tio, tolv sprutor.

Resultatet blev att skrika några timmar innan han får skopas in i min famn så jag ligger så obekvämt så jag somnar vid 05.30. Ej glada dagar.

Men i går var han en praktbebis. Han sov större delen av dagen, åt perfekt (med tanke på våra mardrömsamningar) och däremellan skrattade han oavbrutet, vippade på dockögonfransarna och låg och formulerade långa, gurglande haranger som ingen förstår.

Det är just så här han jobbar – den manipulerande lilla tortyrexperten. Just när man börjar packa en kappsäck med ägodelar för att flytta ut för gott, slår han om och blir den gulligaste lilla varelsen som har funnits. Så packar man upp sin kappsäck och förstår inte varför man ens tänkte tanken på att fly från början.

Så skickligt.

Han kommer lätt kunna bli någon talanted Mr. Ripley på sikt.

Skärmavbild 2014-12-08 kl. 09.41.27

Ossian ”Jax” Collin

Efter drygt tre genomvidriga dygn med bara skrik, så slog allt plötsligt om och bebisen blev en ny person. Han skrattar, ler och är oerhört lättskött. Jag gissar som vanligt vilt att det nog var en fas han gick igenom. Ingenting är mer frustrerande än att försöka kommunicera med en pytteperson som inte kan säga ett enda ord (visserligen skriker han jämt ”näää” men det är nog bara ett rent misstag att bokstäverna formar sig så i hans mun när han är som mest arg). Man leker hela tiden någon slags frågesport och får aldrig ta del av facit. Är det magen? Är det trötthet? Är han hungrig? Till slut kommer man på sig själv att uppgivet hojta ”men förklara vad det ÄR!!”.

Nu funderar jag på hur skadligt det egentligen är att låta ett spädbarn titta på ”Sons of Anarchy”. Han skrattar nämligen så gott när folk mejas ner med automatvapen och han är extra förtjust i Tig av någon anledning. Det bådar inte så gott, tänker jag (som är uppvuxen i Sveriges svar på Charming, nämligen Hasslarp där Hells Angels regerade på 90-talet och krigade mot Bandidos. Det var ungefär som Sons of Anarchy mot Mayans fast på riktigt). (Kalla mig Gemma).

*syr en liten SAMCRO-cut*

Eller beställer en babyvänligare variant här.

Hej, hej!

Hej, hej!

Andningshålet

I går kväll fick jag äntligen lite tid för mig själv. Trots att jag var en sekund från att gå under av bebisskrik var det ändå första gången det kändes lite jobbigt att lämna Ossian. Han hade varit så ledsen hela dagen och innan jag gick klamrade han sig fast i min famn iklädd en pepparkakskostym och stirrade på mig med tårfyllda ögon och hackiga snyftningar. Det är på något sätt lite lättare att gå om han gallskriker. Helst ska han ju vara glad förstås, men det var inte så många luckor för det i går.

Ledsen pepparkaka med lussebulle i famnen.

Ledsen pepparkaka med lussebulle i famnen.

Men jag gick ändå och åt middag på Panevino med min syster Anna och vår kompis Tobbe som vanligtvis bor i Kongo och jobbar med att få fred (ja, allt man tar sig för i sitt eget liv ter sig en aning futtigt jämfört med hans).

Tobbe bytte Kongo mot Zinkensdamm en kväll.

Tobbe bytte Kongo mot Zinkensdamm en kväll.

Jag åt en Ossobuco på vildsvin och drack ett glas rött. Sedan pratade vi om safariresor, obefintliga vägar i Afrikanska storstäder och hur det funkar att jobba på franska. Underbart.

Saffransrisotto till Ossobucon.