Den värdelösa mamman

I går, när min bebis äntligen hade kommit till ro och somnat, bestämde jag mig för att klippa hans små naglar. De växer så snabbt och blir omedelbart som att de tillhör en orch i ”Sagan om ringen”. Han river sig själv och mig med de sylvassa små Wolverine-knivarna.

Allt gick fint tills jag kom till högra lillfingernageln. Då var det ett så pilligt jobb att jag råkade klippa mitt eget barn i fingret.

Fy fan.

En gång till: jag klippte mitt eget barn i fingret.

Han vaknade och gallskrek av chock och viss smärta, får jag anta.

Jag har sällan känt mig så otroligt värdelös och ond. Som att jag var någon Voldemort som bara gav sig på spädbarn.

Innan jag hade fått honom lugn och insett att det var ett extremt ytligt litet sår, bara en hudflaga, så hade jag redan bestämt mig för att ”turn myself in” till socialen, fördelat en vettig vårdnadslösning (Ossians pappa alla dagar utom när han jobbar tidigt för då kan mina systrar dela på nätterna) och förberett mig mentalt på att sitta av 20 år i fängelset för föräldrar som inte kan ta hand som sina bebisar.

Men så slutade han gråta, började spana efter sina favoritböcker i bokhyllan och plötsligt skrattade han högt åt en samling inramade vinylskivor som sitter på väggen (tack Jonathan Richman).

Då tänkte jag att jag kanske kan komma undan med villkorligt i bebistingsrätten.

Ossians favoritutsikt just nu.

Ossians favoritutsikt just nu.

Hjälp!

Sedan ett par veckor tillbaka har vi så oharmoniska amningar. Jag håller på att tappa det lilla jag har kvar av sundhet i hjärnan. I stället för att äta, rapa, äta så har bebisen lagt till sig med ofattbara utbrott. (Tänk att Gemma i ”Sons of Anarchy” skulle ammas efter att hon har rökt en joint – den aggressiviteten). (Okej, det var antagligen min sämsta liknelse under hela min livstid, men jag har ingen hjärnkapacitet kvar där liknelserna sitter).

Han skriker så högt och gällt så en del fönsterrutor är nära att krossas. Själv har jag ständig tinnitus. Det är helt omöjligt att nå honom och kroppen är spänd som planka. Det går liksom inte att ”fälla ihop” honom. Detta sker alltså ungefär var tredje minut under vartannat amningspass. Mot slutet av dagen är jag helt gråtfärdig.

I går kom min syster Anna hit på middag och det var så outhärdligt till slut så hon gjorde en flaska ersättning för att ta mig (och den galna bebisen) ur situationen.

Jag vet inte vad jag ska göra. Sluta amma? Kämpa på? Är detta en fas? Har någon upplevt samma sak? *skaffar snart konto på familjeliv.se*

(Det blir ingen skillnad om jag pumpar innan, inte pumpar innan, vilken omgivning vi befinner oss i etc).

Skärmavbild 2014-11-30 kl. 12.15.18

The Trip

Den här veckan har Ossian gjort sin allra första resa. Vi packade in honom, vagn och väskor på ett tåg mot Skåne så han fick besöka sina föräldrars ursprung.

Jag har aldrig varit förtjust i bökiga saker. Jag tar hellre taxi till Arlanda än håller på att kämpa med tunnelbanor och flygbussar. Jag har som vuxen också tvingats bli välplanerad så jag aldrig sitter hemma på kvällen utan frukost och tvingas gå ut och panikhandla mjölk klockan 22.30. Jag vill bara att allt ska flyta på så mitt liv är så friktionsfritt som möjligt eftersom allt annat ändå är ett ändlöst kämpande.

Men med barnvagn och bebis är det struligare. Mycket hissåkande på Centralen. Det är då man lär sig att det finns människor som lägger sina dagar på att just åka in till Centralen och åka hiss för att ”det är kul”. På riktigt alltså. Fick åka hiss med nån man som hade det som hobby.

Nåja, resan gick över förväntan och bebis skötte sig fint. Första stoppet var Svedala som min kille kommer i från. Det var riktigt härligt och Ossian fick umgås med sin farmor och farfar och sina kusiner. Sedan åkte vi till Helsingborg och Ossian fick äntligen uppleva Sundets pärla. En stor bonus var att mina föräldrar dessutom tog honom en hel natt och gav honom ersättning så jag fick sova (minus mjölkstockningsattacken vid halv sextiden på morgonen). Fantastiskt! Skärmavbild 2014-11-29 kl. 12.07.38 Jag och min kille passade också på att göra en minisemester till Helsingör för att äta lunch. Här sitter vi på Sundsbussen bland lite diverse alkoholintresserade förmiddagsmänniskor. De hade julpyntat och hade tilbud på drinkar. En Rom & cola kostade kun 36 danska. (Pratade bara låtsasdanska under hela ”resan” för det finns få saker som min kille stör sig på mer än när jag gör det). Skärmavbild 2014-11-29 kl. 12.08.05

Helsingör är gulligare än vad man tror så fort man lämnar Stengades kommers med billigt chilenskt vin. Skärmavbild 2014-11-29 kl. 12.08.14

Sedan gick vi till ett litet ställe och åt diverse smörrebröd. Här gjorde vi dock bort oss. Efter lunch skulle vi köra ett ärende men kom på det när vi hade tagit fem klunkar starköl var. Det slutade att min pappa fick skjutsa oss, som att vi var tonåringar igen.

Skärmavbild 2014-11-29 kl. 12.08.29Skärmavbild 2014-11-29 kl. 12.08.40

Här leker jag i hamnen med en färgglad fisk. Skärmavbild 2014-11-29 kl. 12.08.50

Sedan kom man hem till Sverige till den här gulliga lilla människan som man knappt hade sett på fyra dagar för snälla mor- och farföräldrar tog hand om honom så vi kunde göra andra saker som att gå långpromenader i Svedala och gå ut och ta en öl i Helsingborg. Han bara: ”Vilka är ni??” Skärmavbild 2014-11-29 kl. 12.09.07

Kära dagbok

Skärmavbild 2014-11-21 kl. 11.10.45

Nu har han funnits i över nio veckor och saker börjar hända. Den senaste veckan (med undantaget i natt) så klarar han sig i sex timmar utan att äta på natten. Om han äter vid midnatt sker nästa matning vid klockan 06. Det innebär däremot inte att han sover så länge. Det kan ta en timme eller mer att få honom att komma till ro. Men ändå. Det är stor skillnad mot att amma varannan eller var tredje timme.

På dagen äter han ungefär var tredje timme, ibland oftare. Däremot har matningarna gått från någorlunda harmoniska (om man räknar in kaskadkräkningar och komatillstånd som harmoniskt, vill säga) till hysteriska skrikfester. Jag har ingen aning om vad det beror på. Jag har testat att mata oftare för att se om han kanske är för hungrig, men det hjälper inte. Det kanske får räknas in i slaskförklaringen ”en fas” som det mesta verkar vara när man har ett spädbarn.

Han väger över sju kilo och är himla stabil i nacken och då har jag inte ens levt upp till att tvinga honom till nackgymnastik flera gånger om dagen som man tydligen ska om man vill vara en duktig förälder.

Han är mer fokuserad och följer en med blicken när man rör sig i rummet och skrattar ofta högt och pratar med enbart vokaler.

Dessutom har han de senaste dagarna utvecklat långa, mörka ögonfransar så han påminner om en knubbig blunddocka. Vansinnigt gulligt.

Jag börjar fundera på om man ska lägga honom i egen säng. Som det känns nu, verkar det mest jobbigt för min del. Nu kan jag snabbt stoppa in en napp om han börjar gny på natten eller sträcka ut handen och klappa honom lite på huvudet och jag slipper gå upp varje gång han ska äta.

Lika lite som jag är sugen på att låta honom ligga och skrika i en egen säng just nu är jag på att ha en tre, fyra-åring som fortfarande sover i vår säng. Men han är som sagt nio veckor, så just nu kanske det inte är någon panik. Än så länge har han själv valt att inte äta lika ofta och jag försöker följa hans rytm. Jag tror inte så mycket på att tvinga fram saker i onödan och som läget är nu har ju det här kommit naturligt. Jag funderar nu på att låta honom börja sova i sin egen säng på dagen så han blir van vid den och sedan prova att lägga honom där på natten om ett litet tag och se hur det funkar.

Magen är fortfarande besvärlig, men sedan en vecka tillbaka försöker jag pumpa lite innan varje måltid (ej kul med panikhungrig bebis mitt i natten) och han mår lite bättre när det inte kommer så otroligt mycket mat på en gång.

(Ber om ursäkt för denna minnesanteckning som kanske egentligen hör hemma i ett word-dokument på min egen dator, men ska man blogga om spädbarn så blir det tydligen så här ändå).

Den korta och långa tvillingen

Innan jag fick barn fick jag höra om folk som blir lite tokiga när de blir föräldrar. Till exempel så befann sig en vän till mig på ett barnkalas där en mamma hade samma kläder som sin lilla dotter. Alltså volangaktiga barnkläder fast i vuxenstorlek. Så gick de runt där bland ballonger och glasstårtor som en kort och en lång tvilling.

Det var på alla sätt obehagligt.

Därför kunde jag givetvis inte låta bli att inspireras och köpa en collegetröja och ett par jeans som såg ut exakt som Ossians pappas mest frekvent använda uniform. Nu passade plötsligt de här kläderna och jag tvingade dem att ställa upp på bild som just en kort och en lång tvilling.

Skrattade mycket åt detta, lite obehagliga, par.

Skärmavbild 2014-11-21 kl. 11.08.15

När det vänder

Den här helgen var bebisens pappa långledig och det innebar att jag fick möjlighet att sova. På BVC sa de att man inte kan ta igen så mycket förlorad sömn på bara en natt, utan jag kan behöva en hel vecka för att börja bli en normal människa igen. Nu blev det inte en vecka och det var fortfarande något uppvak per natt, men jag kunde i alla fall dumpa familjens kortaste medlem till familjens längsta medlem däremellan och undan för undan blev jag lite mer av en fungerande människa.

Det är först när man har sovit lite mer som man förstår hur katastrofalt man mår med för mycket sömnbrist. Jag minns knappt något av de senaste två veckorna. Det är bara ett drömlikt (med betoning på mardrömslikt) töcken. Nu är jag mer trött, men inte i upplösningstillstånd.

Sedan var det en ovanligt härlig helg. I torsdags kom mina kompisar Zandra och Ninna över på middag och injicerade hemmet med historier från utanför dessa fyra väggar. Vansinnigt mysigt. I fredags var vi sex personer som hade skånsk gåsmiddag med alla klassiska tillbehör. I lördags, på dagen, hade vi till och med barnvakt i flera timmar och tog oss i väg och såg ”Gone girl” tillsammans och avslutade dagen med pasta vongole och Sons of Anarchy.

Och bebisen är för det mesta ganska glad. Allra gladast är han när han träffar sin pappa efter att han har varit på jobbet. Då ser han ut så här:

Skärmavbild 2014-11-13 kl. 13.28.25

Vad är egentligen en förlossningdepression?

I dag ska jag till BVC på en standardkoll för att upptäcka om man lider av förlossningsdepression. Det sker tydligen för alla när barnet är runt åtta veckor.

Det känns snårigt eftersom man egentligen inte kan känna sig något annat än hyfsat låg med tanke på:

* Ofattbar sömnlöshet. ”Sov när barnet sover”, brukar vara det bästa tipset. Och det är det säkert för folk som kan sova. Själv har jag någon diagnostiserad insomnia och har inte sovit utan sömntablettshjälp de senaste sju åren (förutom sedan jag blev gravid och fick ett barn). Det innebär att jag har sovit väldigt dåligt i nio månader och nästan inget alls i åtta veckor. Det är helt omöjligt för mig att somna när jag väl har vaknat. Enda gången det går är om jag inte blir väckt vid 6-tiden på morgonen för då går ett sömntåg ett par timmar. Annars är det mellan tre och fyra timmar sammanlagd sömn per dygn som jag jobbar med. Eftersom pappan jobbar konstiga tider, blir det tyngre när jag tar nätterna själv och lite lättare när han är ledig och han kan avlasta.

* Hormonhysteri. Jag som trodde att pms var kämpigt. Jag vet inte om vissa är mer eller mindre känsliga för hormonsvängningar, för i så fall är jag väl en av dem som är hyperkänslig. Graviditeten var hemsk. Jag grät dygnet runt de första månaderna och efter förlossningen blev det ännu värre. Jag har aldrig känt mig så hudlös och skör av hormonella anledningar förut. Amningshormonerna påverkar mig också väldigt mycket. Jag har svårt att värja mig mot bebisgråt på ett rent känslomässigt sätt. Dessutom befinner man sig tydligen i ett ”miniklimakterium” under amningen på grund av att östrogennivån sjunker så kraftigt. (Ser ej fram emot klimakteriet med den här förfesten, så att säga).

* Den nya rollen. Tänk när man har flyttat till en ny stad eller börjat på ett nytt jobb. Då är man ganska osäker innan man har landat i sin nya roll och identitet. Det här är ju bortom allt det där. Plötsligt har man ett barn som man ska ta hand om i resten av livet och försöka att inte göra en massa fel och få barnet att må bra och helst inte bryta några ben på det eller låta det sätta i halsen. Nu handlar livet om ansvar. Utöver det ska man ta in att man nu har en helt ny livsroll som mamma. Var tog ens vanliga identitet vägen? Vem är man nu? Hur sorterar man ens i de där tankarna när man inte har sovit något?

* Fängelset. Att vara mammaledig innebär att man aldrig kan gå hem från jobbet. Det spelar ingen roll hur perfekt jag presterar om dagarna, för det fortsätter hela nätterna och sedan hela nästa dag och sedan hela nästa natt. Jag kan inte stämpla ut. Jo, jag kan ta några timmar här och där med en bröstpump i väskan, men det går inte att komma i från att jag är ganska så fast i hemmet. När man är van vid total, full frihet så blir det en stor kontrast helt enkelt.

Med andra ord så är det väl inte så konstigt om man är nedstämd när så otroliga saker sker i ens liv på en gång. Jag menar, jag kunde känna mig nere om jag inte hade sovit bra på två nätter tidigare i mitt liv. Nu är det rätt många andra parametrar att hantera. Vad är egentligen en förlossningsdepression och vad är bara en vanlig livschock kombinerat med sömnlöshet?

Med det sagt, skulle jag ju inte vilja vara utan det. Jag har en underbar bebis som skrattar gulligt om nätterna när jag är som tröttast och jag upprepar mitt mantra att det inte kommer att vara precis så här för all framtid, utan det kommer att bli bättre.

Däremot lär jag väl inte kvala in i ”rosa moln”-resultatet på BVC-testet i dag, men jag tänker att det inte betyder så mycket mer än att det är en galen tid i mitt liv just nu.

Åttaveckors-update

Den lille brottaren är nu åtta veckor gammal och gulligare än någonsin. Han skrattar nämligen hela tiden. Klockan kan vara fyra på morgonen och plötsligt struntar han i att somna om och väljer att le från öra till öra och skratta med ett gulligt ljud i stället.

Men det är inte helt riskfritt. Han har någon reflex precis innan han ska kaskadkräkas då han fyrar av ett leende också, så alla har lärt sig den hårda vägen att inte omedelbart gosa med barnet när han är glad. Man måste ta en paus på 15 sekunder för att undvika ett kräkbad.

Jag vågar inte jinxa något, men hans mage är eventuellt något bättre. Den senaste veckan har gråtattackerna varit betydligt kortare och färre. Jag hoppas (även för min egen skull) att det inte är någon allergi mot komjölk som han har. I bästa fall är det bara helt vanligt spädbarnsont och om någon vecka kommer han att må ännu bättre.

Min kompis Katti tog fina bilder på oss förra veckan. Då fick han även sina första par Converse-skor, direkt från New York. Fina Katti.

Ossian1ossian2ossian4

Den korta fångvaktaren

Just som den här lilla varelsen hade börjat sova lite mer på nätterna och låta det gå upp till fyra timmar mellan amningarna, kom han på en ny liten grej.

I går stirrade han nämligen uppgivet ut genom fönstret och såg sin första snö. Sedan fattade han beslutet att låtsas som att dagen var natt och sov konstant (visserligen en rimlig reaktion). En liten amning gick han med på framåt sen eftermiddag innan han däckade igen. Framåt elvatiden på kvällen piggnade han till och då var det dags för honom att bestämma att det var dag igen.

Sedan var det tydligen dag hela natten.

Det finns något otroligt nedbrytande med en kvittrande, gullig unge med uppspärrade ögon som ligger och låter en hel natt och vill äta varannan timme.

Vid halv fem i morse kändes det som att pappan och jag var inlåsta i en tortyrcell och den här 60-centimeterspersonen var en kort men ondsint fångvaktare som riktigt njöt av att bryta ner oss i små spillror.

Eftersom vi ska laga en italiensk fyrarättersmiddag i kväll och ha en underbar fredagskväll, har nu pappan fått ta en siesta och jag har fått börja dricka kaffe (vilket jag normalt sett gör max en gång i månaden om jag är på något etablissemang med kaffemaskin). Nu bara: häller i mig bryggkaffe som nån annan kommunarbetare.

Skärmavbild 2014-11-07 kl. 16.27.30

Filmfestival och mjölkstockning

I tisdags var jag och barnets pappa för första gången, sedan Ossian föddes, ute på galej bara vi två. Vi tog in min syster Anna som barnvakt (ofattbart fantastiskt att jag har två systrar i stan som mer än gärna passar honom) och sedan stressade vi i väg på Stockholms filmfestivals galainvigning.

Allt var synnerligen effektivt. Vi var som två virvelvindar som svepte ett par glas skumpa, hetsåt några snittar och chips (vi missade att äta middag i all logistik), turbominglade och sprang in för att se på filmen ”Gentlemen”. Så fort filmen var slut, sprang vi mot tunnelbanan igen och åkte hem.

Det var en fantastisk kväll!

(Ni ser – man är otroligt okräsen nuförtiden).

Det enda mörka molnet på utekvällen blev konsekvensen av att inte amma under de timmarna. Jag väntade nämligen på att någon slags ventil till bröstpumpen som jag hade beställt. Den hann inte fram. I stället fick jag uppleva min första mjölkstockning under natten och låg med tårar i ögonen av otrolig smärta. Det stackars barnet hann ju inte äta i kapp eftersom han hade ätit ersättning och var inte i närheten av så hungrig som tillgången på mat erbjöd.

Det var inte förrän tidig eftermiddag på onsdagen som ett DHL-bud ringde på med ventilen och jag kunde börja pumpa. Då var äntligen 16 timmar av paniksmärta över.

Oavsett vad man säger om internet, iPhone, rymdfärjor och allt det där: bröstpumpen är den bästa uppfinningen som mänskligheten har kommit på.

Skärmavbild 2014-11-06 kl. 16.39.52