I dag ska jag till BVC på en standardkoll för att upptäcka om man lider av förlossningsdepression. Det sker tydligen för alla när barnet är runt åtta veckor.
Det känns snårigt eftersom man egentligen inte kan känna sig något annat än hyfsat låg med tanke på:
* Ofattbar sömnlöshet. ”Sov när barnet sover”, brukar vara det bästa tipset. Och det är det säkert för folk som kan sova. Själv har jag någon diagnostiserad insomnia och har inte sovit utan sömntablettshjälp de senaste sju åren (förutom sedan jag blev gravid och fick ett barn). Det innebär att jag har sovit väldigt dåligt i nio månader och nästan inget alls i åtta veckor. Det är helt omöjligt för mig att somna när jag väl har vaknat. Enda gången det går är om jag inte blir väckt vid 6-tiden på morgonen för då går ett sömntåg ett par timmar. Annars är det mellan tre och fyra timmar sammanlagd sömn per dygn som jag jobbar med. Eftersom pappan jobbar konstiga tider, blir det tyngre när jag tar nätterna själv och lite lättare när han är ledig och han kan avlasta.
* Hormonhysteri. Jag som trodde att pms var kämpigt. Jag vet inte om vissa är mer eller mindre känsliga för hormonsvängningar, för i så fall är jag väl en av dem som är hyperkänslig. Graviditeten var hemsk. Jag grät dygnet runt de första månaderna och efter förlossningen blev det ännu värre. Jag har aldrig känt mig så hudlös och skör av hormonella anledningar förut. Amningshormonerna påverkar mig också väldigt mycket. Jag har svårt att värja mig mot bebisgråt på ett rent känslomässigt sätt. Dessutom befinner man sig tydligen i ett ”miniklimakterium” under amningen på grund av att östrogennivån sjunker så kraftigt. (Ser ej fram emot klimakteriet med den här förfesten, så att säga).
* Den nya rollen. Tänk när man har flyttat till en ny stad eller börjat på ett nytt jobb. Då är man ganska osäker innan man har landat i sin nya roll och identitet. Det här är ju bortom allt det där. Plötsligt har man ett barn som man ska ta hand om i resten av livet och försöka att inte göra en massa fel och få barnet att må bra och helst inte bryta några ben på det eller låta det sätta i halsen. Nu handlar livet om ansvar. Utöver det ska man ta in att man nu har en helt ny livsroll som mamma. Var tog ens vanliga identitet vägen? Vem är man nu? Hur sorterar man ens i de där tankarna när man inte har sovit något?
* Fängelset. Att vara mammaledig innebär att man aldrig kan gå hem från jobbet. Det spelar ingen roll hur perfekt jag presterar om dagarna, för det fortsätter hela nätterna och sedan hela nästa dag och sedan hela nästa natt. Jag kan inte stämpla ut. Jo, jag kan ta några timmar här och där med en bröstpump i väskan, men det går inte att komma i från att jag är ganska så fast i hemmet. När man är van vid total, full frihet så blir det en stor kontrast helt enkelt.
Med andra ord så är det väl inte så konstigt om man är nedstämd när så otroliga saker sker i ens liv på en gång. Jag menar, jag kunde känna mig nere om jag inte hade sovit bra på två nätter tidigare i mitt liv. Nu är det rätt många andra parametrar att hantera. Vad är egentligen en förlossningsdepression och vad är bara en vanlig livschock kombinerat med sömnlöshet?
Med det sagt, skulle jag ju inte vilja vara utan det. Jag har en underbar bebis som skrattar gulligt om nätterna när jag är som tröttast och jag upprepar mitt mantra att det inte kommer att vara precis så här för all framtid, utan det kommer att bli bättre.
Däremot lär jag väl inte kvala in i ”rosa moln”-resultatet på BVC-testet i dag, men jag tänker att det inte betyder så mycket mer än att det är en galen tid i mitt liv just nu.