När man blev Dolly Parton

Fördelarna med att amma (förutom att det är bra för barnet och allt det där) trodde jag var smidigheten – att slippa släpa runt på ersättning, nappflaskor och leta efter mikrovågsugnar på olika ställen när barnet blir hungrigt.

Men vi har redan pratat om att det inte är så lätt som det verkar. Det krävs ett samarbete från två håll för att få det att funka och när man trodde att tiden med vattenblåsor och blodblåsor var över så kommer det någon ny smärtsam krämpa. Det är heller inte så smidigt när man tar in att man måste hålla sig nära barnet för efter två timmar blir man annars en läckande och primitiv varelse.

*jättejätteledsen smiley*

Men det som är den största besvikelsen är priset. Jag tänkte att detta blir en himla billig grej till skillnad från allt annat som är kopplat till en nyfödd (bilbarnstol, vagn, kläder, blöjor etc). Och det stämmer ju. Det är inte som att jag drar visakortet varje gång jag ska mata honom direkt. Men i stället går visakortet varmt på deppigt designade mammashop-sajter på nätet. Jag behöver nämligen svindyra och fula amningsplagg, amningsinlägg och det värsta: ytterligare en amningsbehå.

Det var när jag köpte den som jag insåg att jag har förlorat all kontroll över min egen kropp. Jag må ha storlek 70D i vanliga fall, vilket jag alltid har stört mig på för min klädstil skulle vara snyggare med en A-kupa. Men storleken på den svindyra behå som jag nu klickade hem låg på… wait for it… 70F.

Jag är alltså officiellt Dolly Parton nu utan att ens sjunga smärtsamma countrylåtar (även om det också skulle passa bra just nu).

I stället ler jag och Ossian våra falskaste leenden rakt in i kameran och låtsas att vi inte är trötta efter ännu en sömnlös natt.

Det är så kul att vara vaken dygnet runt.

Det är så kul att vara vaken dygnet runt.

Utseendefixering fast tvärtom

När vår bebis föddes såg han så himla fräsch ut. Ungefär som att han just hade landat på Arlanda efter tre veckor på Medelhavets paradisö Formentera där han hade lapat sol och ätit grönsaksbaserade tapas. Slank var han också. Och riktigt spinkig blev han. Och ännu mer solbränd. Och ännu tanigare. Och helt plötsligt hade han tydligen gulsot och inte alls en solbränna, sa läkarna och han hade gått ner för mycket i vikt.

Nu är det däremot en helt annan bebis vi har. Han har till exempel gått upp 500 gram på en vecka* (här klappar jag mig själv på axeln som har matat honom dygnet runt) och har fått rultiga kinder och en tjock liten mage. Den gulaktiga solbrännan har försvunnit och han är riktigt vit nu.

Småtjock och blek.

Och det innebär att han är frisk och mår riktigt bra.

Man måste säga att utseendehetsen är betydligt mer förlåtande och härlig när det gäller spädbarn än vuxna.

*Ungefär som att man själv skulle gå upp 12 kilo på en vecka.

Steget att amma offentligt

Vi har ju som sagt börjat röra oss runt i våra kvarter på Söder. Man får passa på när solen skiner och båda är föräldralediga samtidigt i en månad (hett tips till alla som har möjlighet att lägga upp det så – särskilt när man har snittats och inte får lyfta tyngre saker än sin bebis).

Häromdagen åt vi lunch på Nytorget. Det var väldigt trevligt förutom att jag var livrädd för att hamna i situationen ”amma på restaurang”. Trots att jag till tiotusen procent anser att det är helt odramatiskt med ammande barn i restaurangmiljö, innebär ju inte det att jag själv känner mig avslappnad med att klä av mig inför okända människor. Min kroppsliga integritet är alldeles för hög och komplicerad. Man skulle kunna säga att jag är motsatsen till hippiemänniskor som ser allt som ”naturligt” när det kommer till ens egna kropp.

Nu sov barnet sött hela lunchen så situationen behövde inte uppstå. I stället kom Robin Stjernberg förbi och jag visade upp mitt barn för honom och allt var genomglatt.

Men jag måste ju inse att förr eller senare så kommer den här bebisen att vilja äta trots att vi inte är hemma och då måste jag lära mig att hantera det också.

(Ska man bygga något överdrivet tält av filtar och gömma ungen? En tipi? Det är ju svårt nog att amma som det är – med en halv campingutrustning lär det ju inte bli enklare. Får börja packa ihop schweizerknivar och kåsor i skötväskan nu.)

På nervös lunch.

På nervös lunch.

Bildspecial och statusuppdatering

I drygt två veckor har man hängt med den här lille Ossian nu. Den första veckan kunde jag ju knappt gå alls på grund av operationen och under de sista två månaderna av graviditeten var jag dessutom mer eller mindre orörlig. Det innebar att jag upplevde mitt livs sämsta kondition och kippade efter luft efter fem meters promenad.

Nu går jag som en ganska vanlig person och har dessutom kört lite barnvagn på plan mark. Eller jag har ju provat det innan också, men vi bor uppe på en höjd och det gör ont i ärret så fort man måste hålla emot vagnen i nedförsbacke eller knuffa på i uppförsbacke. Men i alla fall: det är härligt att promenera runt och äta lunch i kvarteren, titta in i butiker och känna sig normal och slippa ta bilen för ett ärende 200 meter bort, som det var under sommaren.

Ossian sover kasst på nätterna, vilket tydligen är normalt. Var tredje natt är jag nära att bryta ihop helt och hållet, men då trollar barnets pappa fram någon förmiddagssömn på ungen (vilket jag absolut inte lyckas med) så jag kan få sova ett par timmar. Men på dagarna har han ett par vakenperioder då han är helt tyst och bara storögt tittar på vad som händer runt honom. Då är han väldigt gullig och mardrömsnatten bleknar med ens bort.

Skärmavbild 2014-10-01 kl. 11.06.13 Skärmavbild 2014-10-01 kl. 11.06.34 Skärmavbild 2014-10-01 kl. 11.06.55 Skärmavbild 2014-10-01 kl. 11.07.26 Skärmavbild 2014-10-01 kl. 11.07.39 Skärmavbild 2014-10-01 kl. 11.07.52