Halloween

Jag har ju tidigare uttryckt min förtjusning när det kommer till att klä ut sitt barn till maträtter. Eftersom det nu är Halloween så firade vi det i hemmet i går kväll. Vi hade fullt hus av barn, systrar, maträtter, ansiktsmålning och pyssel. Under tiden som pumpasoppan tillagades, karvade min syster Mia ut en pumpalykta och samtidigt pågick en bus eller godis-jakt.

Eftersom Ossians mormor och morfar också uppskattar idén att klä ut spädbarn till livsmedel, hade de köpt en Halloween-kostym till honom från USA. Den krånglade vi in ungen i och han blev först irriterad, men efter ett tag insåg han väl att det inte spelade någon roll. Då låg han i soffan och lät sig fotograferas och skrattas åt, med tom blick iklädd en varm korv med bröd och senap-kostym.

Man skulle kunna se det som hans första steg mot att härdas i ett hårt samhälle.

Vi väljer att se det som att han betalar tillbaka lite av de sömnlösa nätterna med att roa oss andra.

Skärmavbild 2014-10-31 kl. 14.40.42

Skärmavbild 2014-10-31 kl. 13.58.01

En annan tid, ett annat liv

2014 blev året då jag bytte barlivet mot hemmaliv. Det har ju sina naturliga förklaringar, till exempel för att jag blev gravid och mådde rätt kasst. Visst har jag varit på någon bar under året, men då har jag druckit läskeblask och varit stor som ett hus.

De senaste veckorna har jag fått lite panik. Inte för att jag nödvändigtvis måste gå till en bar, men för att jag är helt låst. Jag kan inte gå i väg som jag alltid har gjort förut, utan måste förhålla mig till en bebis som måste äta hela tiden. Till slut känner man sig fängslad och det är ju generellt sett inte så kul.

Därför insåg jag att jag behövde någon slags första hjälpen i form av att möta upp några nära och kära på en bar som jag brukar hänga på (i en annan tid, ett annat liv).

Det blev en så hajpad grej att min syster till och med skapade ett Facebook-event för händelsen.

I kväll sker det.

Jag ska sminka mig för första gången på ett par månader. Jag ska tvätta håret. Jag ska ha höga platåskor (tror jag…) och vanliga, höghalsade kläder (för jag ska inte amma just de timmarna).

Ossian får stanna hemma med sin pappa och äta en omgång ersättning och jag tar ungefär två och en halv timmes semester i mitt gamla liv.

Just nu känns det helt ofattbart.

Skärmavbild 2014-10-28 kl. 16.23.41

6 veckor

Det är inte mycket man sover. Nu har det gått exakt sex veckor utan någon direkt vettig sömn och man har ju varit smartare. Jag minns inte ord längre. Hela tillvaron är som ett förstadium till alzheimers och oftast känner jag mig genomskinlig – som att jag inte längre är en människa med hud. Bara några lungor och nån lever som svävar fritt i höstregnet.

Det värsta är när han har ont i magen och jag inte kan trösta honom.

Som nu.

Han bara gråter och vad man än provar, så har det ingen som helst effekt.

Eftersom ens enda jobb nuförtiden är att ta hand om ett barn, så känner man ju att utvecklingssamtalet inte kommer att ge goda nyheter.

Men samtidigt är han fantastiskt enkel att ta hand om när han inte har ont i magen, så jag försöker fokusera på det.

Innan Ossian föddes, hade jag förberett mig mentalt på att det kommer att bli några månader av helvete. Då räknar jag inte in glädjen i att han finns, utan hur jag kommer att må utan sömn och med den enorma omställning som det faktiskt är att vara nyförlöst och plötslig få ett barn som man ska amma. Jag har extremt låga krav på mig själv. Jag hade lovat mig själv att inte ha som mål att gå ut och göra något varje dag eller tro att jag kan sitta och fika hela veckorna. Om jag ens duschar, är det en bra dag. Så resonerade jag.

Det är jag tacksam för nu.

Det är faktiskt det som gör att det fungerar ändå. Jag utropade åtminstone tre månaders undantagstillstånd och allt utanför det, är bara en glad bonus. Då blir de lätta dagarna jättehärliga och de svårare dagarna precis som jag hade föreställt mig.

Man ska alltså inte underskatta viss cynism om man vill behålla någon form av mental hälsa (även om den vacklar vissa dagar).

För att underhålla mig själv i min ensamhet, klär jag i stället på honom roliga kläder och tar en massa bilder. Så inser man att man blev personen som spammar sitt Facebook-flöde och Instagram med bebisbilder.

Jag ser det dock som en livlina – en konkret uppgift som jag kan ägna mig åt i väntan på att sömnen blir bättre och livet börjar återvända.

Dessutom är Ossian mitt gulligaste fotoobjekt.

Skärmavbild 2014-10-27 kl. 14.19.05Skärmavbild 2014-10-27 kl. 14.19.17Skärmavbild 2014-10-27 kl. 14.19.40Skärmavbild 2014-10-27 kl. 14.19.29

När man har ensam vårdnad enligt staten

Det här med att inte vara gift är plötsligt en grej när man får ett barn, har jag insett.

Det visar sig på det sättet att jag är ensam vårdnadshavare för Ossian per automatik fram till faderskapet har godkänts. Det gör man genom att man får ett brev från socialnämnden som räknar ut konceptionstiden (!) för barnet och sedan ska den potentiella fadern skriva på och därefter den redan bekräftade mamman. Efter det ska två vittnen skriva under att detta stämmer.

Ursäkta, men hur ska några vittnen överhuvudtaget kunna veta det och exakt hur lätt väger då deras namnteckningar när det gäller en så pass stor sak som att få en förälder?

Om man är gift så utgår staten från att maken är pappan. Det måste ju inte vara så, men inga frågor ställs.

Jag förstår att man måste dra gränsen någonstans – det handlar ju ändå om att ett barn ska få en officiell pappa, men jag vill gärna uppdatera den här proceduren något.

I ett land som Sverige där var och varannan lever i synd, alltså som sambor, så borde kanske samma regler gälla för de paren som för gifta par?

Om föräldrarna däremot inte bor ihop, kanske inte ens har en relation, ja då kan jag förstå att man kan behöva fylla i lite papper.

Men samtidigt så betyder ju inte dessa papper någonting. Om man gärna vill att någon ska vara biologisk pappa till barnet (men av någon anledning inte skulle vara det) så bevisas ju ingenting genom att fylla i en blankett och be någon polare bevittna den.

Om man ska dra det till sin spets så borde man skrota hela grejen eller införa dna-test för att vara helt säker.

Nåja, det är väl jag som är utmattad av ingen sömn alls som går i gång på detta eftersom allt hänger ihop och jag inte orkar tjafsa med Försäkringskassan om dubbeldagar med en pappa som ännu inte har registrerats. Fram tills det är gjort, får pappan inte ens tillgång till barnets journal på BVC.

Jag tröstar mig med att jag inom mycket snar framtid inte längre kommer att vara en mamma med ensam vårdnad i statens ögon.

Skärmavbild 2014-10-22 kl. 20.10.11

Bebisen och fågeln

Från att ha varit en väldigt lättskött bebis, blev förra veckan betydligt mer problematisk för den här lille Ossian. Han fick mer och mer ont i magen för varje dag som gick och blev svårare och svårare att trösta. I fredags kulminerade allt och han gallskrek på ett sätt som han aldrig har gjort under sitt korta liv. Det pågick timme efter timme och det var helt omöjligt att trösta honom. När fem timmar hade gått började jag i princip gråta lika mycket som honom i ren desperation.

Det var då livet kryddades med lite extra drama.

Plötsligt, när jag sitter i vardagsrummet med gallskrikande bebis i soffan, kommer en talgoxe inflygandes, som att det skulle vara normalt. Den satte sig på en högtalare bland alla Bob Dylan-vinyler och stirrade. Sedan tog den sats och flög in i sovrummet och därefter började flyga med full kraft mot vardagsrumsfönstret och studsade hårt mot den stängda rutan – om och om igen. Jag bara ropade till ingen: ”detta händer inte”.

Men det gjorde det.

Så till slut får jag, hulkandes, mota ut en panikslagen fågel genom fönstret (det var inte enkelt) och samtidigt försöka trösta en hysterisk bebis.

Sedan skickade jag ett sms till barnets pappa att han skulle köpa Minifom-droppar för magen och komma hem nu.

Ej nöjd person.

Ej nöjd person.

Sumobrottaren

Den här bebisen som just fyllde en månad är inte så pyttig längre. Han vägde in sig på någon slags rekordnivå på BVC i veckan. 5,27 kilo blev det. Det mesta sitter i ansiktet. Jag kan inte ta in att han på tre veckor gick från 3,5 kilo till nästan 5,3. Nu slår han i taket i viktkurvan och har dessutom blivit 56 centimeter lång.

Jag lägger mina dagar på att sätta ihop en ny garderob via internet i storlek 62 och funderar på om han ska vara en sober bebis i naturfärger, en clownig en i färg eller bara en liten person i jeansplagg.

Hans nya grej är att sova mellan två och tre timmar i sträck på nätterna. Jag vågar givetvis inte jinxa det, men det har skett tre nätter i rad och då borde det, enligt de mått man jobbar med i reporterbranschen, vara en trend.

Eftersom mitt ansikte har åldrats två år på en månad så kanske jag slipper se ut som att jag snart fyller 40 framåt jul.

Håller tummarna för det.

Inte så liten längre.

Inte så liten längre.

En månad

I dag fyller denna lilla sak en hel månad.

Det är kanske nu man ska skriva att det känns som att han alltid har funnits här. Men det stämmer ju inte. Det känns som att han föddes i förrgår och att tiden har stått still sedan dess. Jag förstår inte var månaden tog vägen.

Men eftersom jag inte kan ta in det rent känslomässigt så går det att vara lite mer rationell och titta på själva barnet. Från att ha tappat mer än tio procent av sin födelsevikt så har han nu lagt på sig ordentligt. Jag orkar inte bära runt på honom särskilt länge och i eftermiddag ska vi till BVC och väga in honom. Jag gissar på närmare fem kilo.

Hans små kläder som hängde som färggranna sopsäckar runt den lilla kroppen för ett par veckor sedan, sitter nu lika tajt som att han är en gitarrist i ett glamrockband från 70-talet.

Hans kinder påminner om en mätt bankdirektör i en gammal pilsnerfilm.

Än så länge är han en ganska tystlåten bebis. När han gråter så är det direkt kopplat till något som hunger eller magknip. Däremot sover han inte på nätterna, utan ligger och fäktar med armarna och låter som en knarrig liten dörr.

På sistone har han börjat fästa blicken om man pratar med honom.

Man kan sammanfatta det som att han är rakt igenom perfekt.

Ossian tittar på när föräldrarna äter Heston Blumenthals tagliata.

Ossian tittar på när föräldrarna äter Heston Blumenthals tagliata.

Här är han inte beredd på paparazziattacken.

Här är han inte beredd på paparazziattacken.

Examensprovet

Nu inleds en ny era. Det är nämligen så att de här fyra veckorna som vi båda har varit hemma med Ossian är över. Hans pappa har börjat jobba och nu ska vi klara oss själva.

Vilken mjukstart det ändå var att vara två. Fram tills i dag hade jag inte upplevt de här problemen kring att gå och duscha eller laga lunch. Vi har ju bara kunnat lämna över honom till varandra så har det problemet varit löst. Nu är det andra tider.

Nog för att mitt smink har torkat ihop eftersom det inte har använts på flera veckor, men jag har i alla fall kunnat tvätta håret. Den tiden verkar vara över.

Och nu kommer vi till det svåra. Jag har fortfarande inte vågat ta ut vagnen själv för det är rätt tungt att släpa den nedför en halvtrappa med operationsärr. Nu ska jag lära mig det också.

Jag har väl aldrig känt mig mindre kompetent inför något jobb jag har haft i hela mitt liv. Den där terminen av barnkunskap i nian var ju värdelös. (Jag minns en person som skrev ett betygsgrundande arbete där källan var ”En ding ding värld” om barn som föddes med tre huvuden och fick femma).

Jag inser nu att jag hade behövt ta någon fil kand i barnskötsel från universitetet, men det har jag aldrig hittat i någon kurskatalog. (Och då kan man ändå läsa Harry Potter-vetenskap och grundkurs i Bob Dylan).

Faktum kvarstår. Det är vi två nu, lillen. Jag ber om ursäkt på förhand.

Ossian övar på blue steel till framtida selfies.

Ossian övar på blue steel till framtida selfies.

Tidsresan

Precis som ungefär 20 000 andra personer i min ålder fick jag ett mystiskt brev skickat till mig i veckan. Det var nämligen från mig själv när jag var 16 år och skrevs i augusti 1994. Sedan har det legat arkiverat på postmuseum i 20 år och nu kom det helt plötsligt fram till mig igen. Själv hade jag helt glömt bort att jag ens hade skrivit det. Jag har alltid trott att jag var rätt vettig när jag var 16 år, men det blev väldigt tydligt att jag fortfarande var ett barn som kämpade på med något identitetssökeri. Jag hade just slutat nian på en deppig skola på skånska landsbygden där jag var någon outsider i ”konstiga kläder” och några dagar tidigare börjat på gymnasiet inne stan där alla var som jag:

Skärmavbild 2014-10-12 kl. 13.41.46

”Det var rätt dyrt, för att vara på UFF menar jag”.

Okej.

Skärmavbild 2014-10-12 kl. 13.42.06

Med ”idiotåsikter” syftar jag på nynazismen som hade en högkonjunktur på min gamla högstadieskola och många sidor av brevet gick åt att förklara hur mycket jag hatade det.

(Något orimligt är att jag lade två sidor på att i detalj beskriva hur man skulle klä sig för att verkligen vara indie. Som en slags rigid guide som jag skulle ha nytta av 2014?)

Skärmavbild 2014-10-12 kl. 13.42.30

Jag ville så gärna vara mer hippie än vad jag egentligen är och försökte väl manifestera det genom att skriva ”ta ett jobb när jag behöver pengar” och verka lite skön, samtidigt som jag hela tiden försökte prestera högsta betyg i exakt allt utom idrott (ej indie). Normalt att ljuga för sig själv i ett brev?

”Jag ska fråga mina barn om det märks att jag hade 5:a i hemkunskap i 9:an”.

*frågar*

*får inget svar från treveckors-bebis*

Jag inser också hur glad jag hade blivit om jag visste att en av mina favoritposters på Robert Smith (jag hade 56 stycken) är inramad nu och jag har haft den på väggen i mitt hem på sistone:

Skärmavbild 2014-10-12 kl. 13.42.49

Sedan lade jag i lite urklipp i kuvertet från mina musiktidningar. Till exempel exakt vilka skor jag och min syster hade:

Skärmavbild 2014-10-12 kl. 13.40.50

Jag skickade också med någon recension som kändes väldigt relevant just då:

Skärmavbild 2014-10-12 kl. 13.41.03

Sedan blev jag väldigt glad över att hitta en artikel från tidningen Slitz (när den fortfarande var en musiktidning) med The Cardigans. Jag har verkligen letat efter just den i flera år bland mina gamla tidningar, men inte förstått vart den har tagit vägen. Nu fick jag äntligen svar på det. Anledningen till varför just denna artikel har etsat sig fast, beror på att jag kände en sådan frihetskänsla när jag läste om hur The Cardigans hade flyttat till Malmö, drack Sol-öl och delade lägenhet. Jag tänkte att en dag ska jag också leva ett sådant liv. Jag drömde också om att vara personen som skrev den typen av artiklar. (Det blev jag). (Sedan var artikeln verkligen inte så bra i dag som den var 1994).

Skärmavbild 2014-10-12 kl. 13.41.15

Körschema för att se Gone girl

En sak som jag är panikslagen inför är att man ska bli ett par som slutar göra saker ihop bara för att man har fått ett barn. Man ser ju hur enkelt det blir så. Pappan tar barnet och man själv går ut med sina vänner. Mamman tar barnet och pappan gör andra saker med sina vänner. Om man inte aktar sig så lär till slut allt bonusaktigt i livet, som weekendresor, sena restaurangkvällar och intressanta samtal, vara förbehållet vänskapskretsen och det enda liv man har tillsammans med sin partner är att sitta hemma och kolla på tv och betala räkningar ihop.

Det är ju då relationen dör för om man inte fyller på den med nya gemensamma upplevelser som är lite guldkantade så har man till slut inget i relationen som är mer än vardag.

(Sedan är det givetvis viktigt att man har det härligt även i den trista vardagen för det går ju inte att komma i från att vardagen kanske är 90 procent av ens liv).

Med detta sagt så står vi redan nu inför en krisartad situation. Vi läste båda Gillian Flynns ”Gone Girl” i somras och har sett fram emot filmen sedan dess. Den hade premiär den tredje oktober. Vårt mål är att se den tillsammans på bio. Vi har gjort vår research och inser att filmen är ungefär 2,5 timmar lång. Det gör att amningen sätter käppar i hjulet. Barnet kommer att bli hungrigt och jag måste ut ur biosalongen och pumpa i så fall. Nu funderar jag på om filmen går på dagen så någon kan köra runt barnet under hans lunchvila i en vagn, för då kanske han inte blir hungrig. Så får jag ha med mig någon mjölkuppsamlare i biosalongen?

Nej, jag fick helt enkelt inte ihop ekvationen förrän jag beklagade mig på Twitter och Hanna kom till undsättning och skickade över en länk med barnvagnsbio på Södermalm till just ”Gone Girl”.

Jag visste inte ens att detta fanns. Helt plötsligt kunde jag släppa de här kanske 40 timmarna jag har lagt på att försöka få ihop ett körschema inför ett biobesök.

Nu är frågan om The war on drugs har en barnvagnsspelning innan sin vanliga spelning den 25 oktober, för både jag och min kille skulle vilja gå dit.

Eller är det inte så det funkar?