I krig och kejsarsnitt…

En mening som så att säga dröjer sig kvar sedan kejsarsnittet är när jag låg på BB och hade fruktansvärt ont i magen på alla sätt som går (operationssår, livmoder som drar ihop sig etc) och en barnmorska säger:

”Det är inte så konstigt att du har ont i magen. Under operationen har man ju dessutom tagit ut tarmarna och sedan lagt tillbaka dem igen. Det tar ett litet tag innan allt är i gång igen.”

Sedan dess har jag sett mig själv som han i öppningsscenen i ”Saving private Ryan” som ligger med tarmarna utanför kroppen i kaoset på Omaha beach.

*ledsen smiley*

This could be a case for Mulder and Scully

Det var två söndagar sedan som bilden på mig som gravid togs. Det var min sista dag på smällen. Morgonen därpå var det dags för kejsarsnitt.

Nu har det gått 14 dagar och nu är magen nästan helt borta. Det kanske inte framgår helt i en bylsig amningsklänning, men de senaste två dagarna försvann den liksom.

Jag ställer mig helt frågande inför kroppens kapacitet. Hur kunde det gå till? Jag har inte ens fyra kilo överbliven hud som hänger och slänger (vilket jag trodde skulle ske). Jag ser ut exakt som vanligt fast som att jag har ätit lite för många kladdkakor och inte joggat på några månader. Jag kommer i mina kläder och det är som att de här nio månaderna inte har existerat. Det enda beviset (som ju bör vara bevis nog) är att jag kånkar runt på en miniperson.

Jag häpnar åt biologin, men på ett bra sätt den här gången. Men mysteriet kvarstår: vart tog de här 21 kilona vägen? Barnet vägde ju bara 3,6 kilo.

Exakt två veckor har gått mellan dessa två bilder.

Exakt två veckor har gått mellan dessa två bilder.

Han har fått ett namn!

Ända sedan i våras har vi dividerat kring potentiella namn på det här barnet. Vi har inte varit helt överens, men samtidigt har det heller inte varit så att jag har velat att han ska heta Legolas eller Sirius Black och pappan vill att han ska heta Carl-Gustaf eller Jean-Pierre. Vi har väl någonstans rört oss i banor som är hyfsat nära varandra.

Men ändå – det har ändå inte varit lätt.

Till slut blev tilltalsnamnet det som låg tvåa på min lista och fyra på pappans. Som mellannamn ville jag att vi tog i lite så han fick heta något roligt. Jag hade gärna slängt in något namn på någon av mina idoler men att döpa barnet till ”Robert Smith” kändes sådär. Och efter det har jag mest kvinnliga förebilder.

I stället blev det mer pappans favoriter, även om det var han som var väldigt tveksam till att döpa sitt barn utifrån de premisserna. Jag tycker däremot att det är härligt och när det gäller mellannamn är det ju inget som barnet måste gå runt och heta på daglig basis. Det är mest en kul bonus.

Nu blev det alltså så att barnet från och med nu heter Bob OSSIAN Leonard Collin.

Efter så många månader av hopplöshet inför namnval, känns det väldigt befriande att pojken nu får heta något. Och trots att det är pappan som står för Bob Dylan-konsumtionen i det här hushållet så är jag nog den som är mest förtjust i namnet just nu.

Äntligen heter lillen något.

Äntligen heter lillen något.

Hur man blev en galen nudist

Eftersom jag inte hade tänkt amma, hade jag heller inte ägnat en enda tanke på amningskläder. Jag har mest räknat dagarna tills jag kan hoppa i mina svarta, slinkiga plagg i small igen. Och det kan jag nästan nu. Problemet är väl att jag ammar och måste klä av mig helt naken på överkroppen varje gång bebisen ska äta. Det är ungefär en gång i timmen som jag måste åla mig ur mina plagg i så fall.

Som en nudist med beslutsångest.

Jag som alltid har känt att det jobbigaste som finns är när jag har på mig mina jumpsuits och går ut och festar och måste klä av mig halvnäck varje gång man ska kissa.

Nu vet jag att det är jobbigare att inte äga amningskläder.

(Åkte till H&M i dag och köpte två fula amningsplagg som inte alls var min stil men det kommer att gynna mig på sikt, tänker jag. Jag orkar inte riktigt gå och äta lunch på Urban deli och plötsligt börja klä av mig plagg efter plagg där som en dagsljus-strippa med oändliga mängder dålig stämning att bjuda på).

Det här med amningen

När jag fortfarande var gravid hade jag till 95 procent bestämt mig för att inte amma. Den stora anledningen till det handlar om att jag har extrema sömnproblem sedan många år tillbaka och när jag inte sover, blir jag väldigt lätt låg och på sikt kan det bli ännu värre. Jag och min barnmorska resonerade som så att det bästa är att jag mår så bra det går och då är nog ersättning det bästa sättet att mata bebisen.

Men eftersom jag inte har några barn sedan tidigare var det omöjligt för mig att säga nej till amning till 100 procent och låta det stå i journalen så jag vid hans födsel skulle få tabletter som stryper mjölkproduktionen. Det går inte riktigt att fatta beslut om saker som man aldrig har upplevt.

Därför tänkte jag att jag tar det lite som det kommer och oavsett var jag landar så finns det noll prestige i mitt beslut.

Sedan blev det så att när jag och bebisen möttes på uppvaket efter kejsarsnittet – kanske en halvtimme efter han hade fötts – så började han amma av sig själv på mindre än en sekund. Det var helt oproblematiskt och då kunde han lika gärna fortsätta. Sedan kom några nätter när jag hade så ofattbart ont efter operationen så jag klarade inte av att mata honom. Då fick han ersättning ur en liten medicinkopp och jag fick morfin. Alla blev nöjda.

När vi kom hem fortsatte jag att amma och det är väl här det börjar bli jobbigt. Han är så liten och så hungrig så han har ätit en gång i timmen nätterna igenom och vill inte sova däremellan heller. När man sitter där och gråter vid halv fyra morgonen så känns det väldigt nära att testa ersättning som komplement, så jag i alla fall kan få ett par timmars sammanhängande sömn. Problemet är ju att man inte vet om han kommer att vilja fortsätta amma om man introducerar nappflaska. Det är bara en chansning.

I fredags när vi var på återbesök på BB så hade han gått ner lite för mycket i vikt och var smal som en liten fågelunge. Han hade dessutom lite gulsot som inte gav med sig. Då fick vi (läs: jag) i uppgift att mata honom ordentligt. Efter ett dygn hade han gått upp några gram och efter ytterligare ett återbesök i söndags hade han gått upp nästan 70 gram på ett dygn. Då gjorde jag inget annat än att amma honom. Och han var ganska knäckt som man kan föreställa sig när man utsätts för en behandling som påminner om hur de här franska gåslever-gässen tvångsmatas. Bebisen reagerade med att kräkas. Och sedan matades han igen. Och så höll vi på så. Jag kände mig som att jag hade gjort en sån där svensk klassiker. Men resultatet blev åtminstone att han började gå upp i vikt och gulsoten gav med sig.

Jag har fortfarande inte bestämt om jag kommer att fortsätta amma honom. Mitt nästa mål är att han ska gå över sin födelsevikt på 3,6 kilo. När han har gjort det så får jag utvärdera exakt hur illa det är ställt med mig själv och baserat på det får vi kanske introducera lite ersättning om nätterna och hoppas att han fortsätter att ta både och.

Glad och mätt bebis här.

Glad och mätt bebis här.

Hur man blir ett spöke på nio dagar

Ja ni. Jag hoppas ni sover gott om nätterna. Själv har jag inte sovit sedan två nätter innan den här lille personen föddes. Det innebär att det är över en och en halv vecka sedan som jag gick in i det här härliga som brukar kallas djupsömn.

Jag känner mig ungefär som Jack Bauer i ”24” gjorde när kineserna tog honom och torterade honom i något år innan han skäggig och katatonisk släpptes till USA under stort hemlighetsmakeri. Men här finns ingen kinesisk underrättelsetjänst med nyskapande tortyrmetoder. Bara en 52 centimeter kort människa som skriker så fort jag inte är klarvaken och håller i honom nätterna igenom.

Det känns som att jag har upphört att vara en människa. Hela jag är luddig i kanterna och huvudet dunkar, jag får frossningar på nätterna och gråter om dagarna.

Jag vill ifrågasätta naturen här. Kvinnan från BVC sa nämligen att det är helt normalt att spädbarn sover sin djupsömn på dagen och är vaken om nätterna. Den som kläckte den idén under något morgonmöte kring skapelsen av människan var ju uppenbarligen påverkad av något och borde underkännas som beslutsfattare.

Nu startar jag något sidobankkonto där jag kan spara ihop till botoxinjektioner för både kropp och själ när det här är över.

Jag är väldigt tacksam för att bebisen är så gullig så man ändå, mirakulöst nog, gillar honom så mycket trots hans riktigt dåliga vanor.

Lyxar med att blunda i två minuter här.

Lyxar med att blunda i två minuter här.

Förlossningen

Det var för snart en vecka sedan som det skulle ske. Klockan 07.30, måndagen den 15 september skulle vi inställa oss på BB Sophia för ett planerat kejsarsnitt.

Eftersom jag hyser panisk rädsla kring allt som är kopplat till sjukhus, sov jag inte en enda sekund natten till måndagen. Det kändes som att jag väntade på min egen avrättning i stället för att känna spänning inför att få ett barn.

Som tur var fanns det väldigt fin personal på plats och direkt vi kom fram fick vi installera oss i vårt rum där vi skulle bo de kommande två och ett halvt dygnet. Jag bytte om till någon skjortklänning och därefter åkte vi ner till operation.

För normala människor är det säkert inte så hemskt, men jag kan inte ens beskriva känslan av att promenera in i en operationssal och bara fläka ut mig till läkekonsten och de kanske tio personerna i gröna kläder där inne.

Först sattes en nål i handen. Sedan en lång, tunn nål i ryggen där bedövningen sprutades in. Det gjorde ont, som att det var för trångt och kom för mycket vätska. Här någonstans började jag väl flippa ur på riktigt. Nästan genast blev det varmt i benen och de började pirra. Då sattes en kateter och jag var redan mentalt borta vid Tekniska högskolan och ålade mig ner mot tunnelbanan med ryggmärgsbedövad underkropp för att fly från allt vidrigt.

Om jag inte hade haft barnets pappa där då, hade jag nog hittats liggandes orörlig på röda linjen åkandes mellan Mörby centrum och Fruängen resten av den dagen i stället för att få ett barn. Men han är en av de försvinnande få människor i hela världen som jag verkligen lyssnar på och det var helt avgörande just då.

Jag hade i förväg sagt att jag ville ha minimal information om vad de gjorde med mig. Min värsta ångest var när kniven skulle sättas i min mage och när bedövningen väl hade tagit måste jag ha fått något chockartat adrenalinpåslag för jag började skaka helt okontrollerat och gjorde det den kommande timmen. Men läkaren sa att de nu skulle trycka hårt på magen och att det kan kännas obehagligt. Och det gjorde det. De tryckte länge. Kanske tio minuter och barnets pappa sa: ”snart är det över” när jag bad honom att ta ut mig från operationssalen för att jag inte ville vara kvar mer. Jag bara: ”nej, det är inte över, de har inte ens börjat operera”. Men det var faktiskt det som just pågick då utan att jag förstod det.

Det blev min stora räddning – att jag inte visste att de hade börjat skära. Helt plötsligt kände jag hur tyngden i magen försvann och allt blev lätt och sekunden därefter hörde vi ett skrik. Barnet var redan fött.

Nog för att jag skakade och låg helt orörlig på rygg, men de kom fram med bebisen så jag fick se honom innan de gick in i rummet bredvid och virade in honom i handdukar.

Känslan av att se sitt eget barn för första gången går ju inte att förklara. Jag hade under slutet av graviditeten till slut förstått att det låg en människa i magen som åtminstone hade fötter och vassa hälar för de hade jag känt väldigt tydligt. Men när jag försökte tänka att människan också hade ett ansikte tog det stopp.

Nu fick jag för första gången se ansiktet och det var så himla konstigt. Det första jag tänkte var att jag aldrig skulle känna igen mitt eget barn om de la honom bland nio andra nyfödda och jag tvingades hämta rätt barn. Jag vet inte om jag trodde att man skulle kunna ”känna igen” sitt eget barn så fort man såg honom. Så var alltså inte fallet. Men sedan var jag bortom panik på grund av omständigheterna och låg och skakade, så jag är kanske inte rätt person att basera något på alls.

Under tiden de sydde ihop mig, satt barnets pappa bredvid mig, iklädd roliga operationskläder, med vår son i famnen. Det var kanske de mest surrealistiska minuterna i mitt liv.

Till slut togs jag till uppvaket och där sammanstrålade jag, barnets pappa och barnet efter att de hade klippt navelsträng. Bebis fick en liten apparat fastsatt på handen för att mäta hans syresättning och de la honom hos mig för första gången.

Det var först då jag verkligen fattade att vi hade fått ett barn. Fram till dess hade allt fokus bara legat på att ta sig igenom förlossningen och plötsligt var den över. Det var en obeskrivlig lättnad.

Här är man rätt så nyfödd.

Här är man rätt så nyfödd.

Hemma från BB

Nu har vi kommit hem från BB med den här lilla gulliga saken. Bara att ta honom i en bilbarnstol och börja åka genom stan var surrealistiskt. Som att man har stulit en människa och bara tar hem den, fast ingen stoppar en utan alla verkar låtsas som att det är normalt.

Den allra första bilresan.

Den allra första bilresan.

Än så länge är livet en aning stapplande och nytt, nattsömnen obefintlig och rutinerna inte satta. Därför ber jag att få återkomma när det gäller förlossning och allt det där och lägger så länge in en pausbild på denna gulliga människa som är min!

Heter än så länge förnamnen "Bebis" och "Lillen". Det ska det snart bli ändring på.

Heter än så länge förnamnen ”Bebis” och ”Lillen”. Det ska det snart bli ändring på.

Han är född!

Nu är han född, den här namnlösa lilla varelsen. Allt gick bra och han mår ganska förträffligt som det verkar. Än så länge verkar han vara ett lysande människoexemplar och har bonusgrejer för sig som att pipa som en gullig mus i tecknad film i stället för att snarka.

Skärmavbild 2014-09-15 kl. 22.42.20

Sista dagen som gravid

Jag börjar förstå varför det ändå är rimligare att inte veta exakt när ens barn ska födas. I mitt fall har den senaste tiden varit en surrealistisk nedräkning.

Just nu är det några timmar kvar innan jag helt plötsligt står som målsman till ett barn!

Vad gör man dagen innan ens barn föds?

Som det ser ut nu så har man tvättid och bygger samtidigt ihop barnvagnen som har legat i en kartong i en klädkammare i några veckor. Vi tittar också igenom BB:s checklista och upptäcker att man ska ha med sig tofflor och MP3. Synd att man inte har något av detta.

Pratade med min bästis Zandra om min otroliga skräck inför kejsarsnittet. Hon försökte komma med något stöttande som ”du kanske kan lyssna på bra musik”. Det var ett jättedåligt råd i min värld. Om jag exempelvis joggar till en bra låt så är den förstörd för all framtid. Det jag räknar som bra musik kan bara avlyssnas i mer dekadenta sammanhang för att behålla sin mystik. Om man har tränat till indie med svärta så har det samma kredd som Swedish house mafia för mig. Om man då skulle ta det hela ett steg längre och dra in musiken i sjukhussammanhang så blir det ju ännu värre.

Det var då Zandra och jag kom på lösningen: att ha med sig musik som inte betyder något överhuvudtaget för en själv. Jag skulle med andra ord behöva göra en playlist med Sanna Nielsens och Tommy Körbergs julkonserter. Det skulle kunna varvas med Måns Zelmerlöws ”Barcelona sessions”, ett par Coldplay-låtar, någon gammal Melodifestivallåt av State of Drama och Nanne Grönwall och sedan skulle det kunna fungera som avledande manöver i operationssalen.

Problemet blir att förklara för sitt stackars barn vilken musik den föddes till.

”Vi spelade musik som inte betydde ett skit när du kom till världen”.

Så kan jag inte låta en människa inleda sitt liv.

Jag får helt enkelt ha panikångest i tystnad.

Skärmavbild 2014-09-14 kl. 15.40.48