Att klä ut sitt barn till mat

Jag trodde aldrig att dagen skulle komma – men nu är flytten avklarad och det enda jag har kvar på min att göra-lista är att:

* skaffa alla saker som behövs för att kunna ta hand om ett barn

* komma på ett namn till barnet

* föda barnet

I dag är det två och en halv vecka kvar innan det är dags för kejsarsnitt och det känns helt surrealistiskt givetvis.

Jag firade det hela med att köpa mina första klädesplagg till barnet. Det råkade bli ett par byxor med inbyggda tassar. Ja, tassar. Tydligen är det kutym att klä ut spädbarn till små djur nuförtiden. Det låter helt okej för min del, för man får väl passa på nu. När barnet är 15 lär det bli svårare att tvinga in honom i en elefantkostym eller koalaoverall.

Om djur är mainstream så tänker jag att klä ut barnet till mat är mer indie. Därför tänkte jag lista mina tre favoritoutfits inom föda.

1. På första plats kommer taco-kostymen. Jag gillar den främst för att den känns överlastad. Man tänker att barnet får motion samtidigt som den roar folk i omgivningen.

Taco-kostym – perfekt för folk som gillar food trucks.

Taco-kostym – perfekt för folk som gillar food trucks.

2. En solklar andraplats är den kokande hummern. Det är viktigt att man lär barnet ett deppat ansiktsuttryck för att komma i stämning.

Barnet får inte vara för stort då det är viktigt att få plats i en kastrull.

Barnet får inte vara för stort då det är viktigt att få plats i en kastrull.

3. Klassikern varmkorv-kostym bör ju få en plats på listan. Denna är extra bra på vintern då den även gör att barnet håller värmen.

Vet inte om man kan få en kostym med rostad lök också. Det kan kosta extra.

Vet inte om man kan få en kostym med rostad lök också. Det kan kosta extra.

Livet tar och livet ger

Man skulle kunna säga att jag hade en riktigt dålig dag i går.

Den inleddes med att jag förstod att jag hade räknat väldigt fel så min månadslön blev hela 2300 kronor. Alltså ungefär vad jag antar att ett hembiträde tjänade på 1800-talet.

Sedan fortsatte dagen med att jag fick parkeringsböter på 1000 kronor. Alltså ungefär halva månadslönen.

Därefter var jag hos barnmorskan och blev invägd. Det visade sig att jag tydligen har gått upp 21 kilo under den här graviditeten. Ilskan då var på någon slags toppnivå.

Sedan hittade barnets pappa en lapp i väntrummet hos barnmorskan där SVT sökte ett nyfött barn för en roll i en stor tv-serie. Med lön.

Då såg jag plötsligt en ljusning.

Barnet som har fått mig att se ut som Hindenburg innan brandkatastrofen, kan alltså få jobba av skulden och på så sätt även betala mina parkeringsböter.

Så får det bli.

Statusuppdatering

Jag vet inte om det beror på att det är själva flyttveckan som pågår just nu eller om det bara handlar om att jag gick in i vecka 36, men nu känns allt annorlunda.

Helt plötsligt känns det nämligen som att jag skulle kunna gå rakt in i förlossningsarbete vilken minut som helst. Så har det inte känts tidigare. Barnet är mer eller mindre fixerat och det känns också, kan jag meddela. Sammandragningar och förvärkar avlöser varandra och jag är så trött så jag knappt kan stå på benen ibland. Det enda jag vill är att sova dygnet runt.

Allt med mig har förfallit dessutom. Jag har inte sminkat mig på två veckor och fem dagar. Det har nog aldrig hänt sedan jag började sjuan. Jag har en mörk utväxt på två, tre centimeter som någon 80-talskvinna och jag lever i ett par gravidtajts och mina joggingskor. Ingen som jag känner skulle känna igen mig på stan (tack gode gud för det). 

Efter att jag har lämnat bort min lägenhet hos mäklaren i morgon och samlat in några miljoner på bankkontot, så kommer jag att kapitulera helt och hållet. Mitt mål är att vara vaken max tre timmar per dygn och under den tiden ska jag bara äta goda saker i halvliggande tillstånd. Eventuellt ska jag åka bil till ett spa på Östermalm och få en gravidmassage.

Nu ber jag till alla högre makter att barnet håller sig inne till kejsarsnittsdeadlinen den 15 september så jag kan få leva i den här sömntillvaron i tre veckor.

Flyttkaoset

Jag befinner mig exakt sex dagar i från en färdig flytt och det är rakt igenom vidrigt.

Att flytta i normalt fysiskt tillstånd är ju detsamma som döden, men med en månad kvar till kejsarsnitt är det faktiskt outhärdligt att packa ihop sitt liv. Jag orkar egentligen inte vara aktiv mer än några få timmar per dygn och blir yr och illamående så fort jag inte ”lyssnar på min kropp”, som barnmorskorna säger.

Men hellre lyssna på sin kropp än på sitt psyke i dessa dagar.

Ni vet när man närmar sig slutet på en flyttpackning och inte orkar sortera längre? Jag skulle tömma en papperskorg, men slängde hela papperskorgen i stället. Allt bara ryker för man står inte ut med att äga en massa saker. Skulle kunna slänga mig själv bland ”diverse” på tippen nu.

I går gick det så långt så jag satt och läste det finstilta i min hemförsäkring för att se om det helt enkelt inte skulle vara smidigare att sätta eld på hela lägenheten och låta allt brinna upp, i hopp om att slippa flytta alla sakerna.

(Det var det inte).

I kväll ska jag kurera galenskapen med lite kräftor.

När livet totalförändras på ett år

Det går inte att komma i från tankarna på hur livet kan förändras på bara ett år. Det hela blev ännu tydligare när jag var i min katalanska by förra veckan. Förra året var jag där med ett helt kollektiv av vänner och vi hyrde ett stort hus som vi hängde i. Vi drack vårt vin och åt vår serranoskinka och gick på stranden och stannade uppe alldeles försent på nätterna. Jag hade nyligen separerat och har kanske aldrig känt mig så vilse i livet som just då.

I år var jag där i ett familjesammanhang med ny partner, gravid och betydligt mer orörlig. Sena nätter byttes mot tidigare morgnar och vinet mot kolsyrat vatten.

Det togs en bild på mig i strandkanten – på exakt samma ställe som förra året. Kroppen ser tämligen annorlunda ut. Men det mest chockerande är ju att tänka på hur den här bilden i vattenbrynet kommer att se ut i augusti nästa år. Då står jag inte där själv längre. 

Trots att det snart inte är mer än en månad kvar till nedsläpp så går det ändå inte att ta in den förändringen.

Augusti 2013 och augusti 2014.

Augusti 2013 och augusti 2014.

Offentlig amning

Det finns en del saker som jag inte ens kan förstå att det kan bli en debatt om, eftersom de är helt självklara och inte innehåller ett uns av åsikter – bara vanlig fakta.

En grej är till exempel huruvida jorden är platt eller rund.

En annan är huruvida kvinnor ska få amma i det offentliga rummet och i det räknar jag restauranger. 

Det kan väl ingen ha någon åsikt om?

För det vore i så fall sinnessjukt. Ett litet barn behöver mat för att inte dö och om barnet ammas så måste det ju få äta när det är hungrigt oavsett var mamman befinner sig. Det är ju en självklarhet och något jag utgår från är fullständigt oladdat. Om man känner att det mot förmodan skulle vara störande, så kan man ju titta åt ett annat håll.

(Jag tittar åt ett annat håll när jag ser folk med vindjacka eller trist frisyr på restaurang, så slipper jag störa mig, så det är ett bra tips på många sätt).

Om man absurt nog har åsikter kring amning på restaurang så måste man ju ta sig samman. På en restaurang är det brukligt att äta och 50 centimeter långa människor är sällan sugna på att ta in en steak tartare, men de måste också få något i magen för att överleva. Alltså är det snarare oerhört rimligt att amma på just restauranger, vars funktion bygger på just ätandet.

Det roliga är ju att de som absurt nog verkar bli upprörda av detta, i princip aldrig kränks av att se ett naket kvinnobröst i en tv-serie eller i en film. Men ett kvinnobröst har ju en originalfunktion som bygger på att väldigt korta människor ska få mat. Om man blir kränkt av grundfunktionen, men inte av den socialt konstruerade sexuella funktionen kring bröst så måste man ju börja med att hålla tyst eftersom man framstår som helt sinnessjuk om man uttrycker det.

Är det inte det självklart?

Alternativet (och nu skrattar jag ihjäl mig) skulle ju vara att man låser in nyblivna mammor i hemmet de första månaderna så ingen ska se att spädbarnet får mat. 

Vi kanske ska upprätta några trevliga mammafängelser där kvinnor kan sitta och amma så de inte syns?

Hahahaha! Detta är ju inte ens en feministisk fråga för mig. Det är ju bara en total självklarhet som jag inte kan föreställa mig att någon ens kan bry sig om.

För det gör väl ingen vettig människa?

Vecka 34 – den neurotiska fasen

Jag är en ganska neurotisk människa, åtminstone när det gäller diffusa saker som ännu inte har hänt. Så fort katastrofen är ett faktum blir jag däremot alltid iskallt klartänkt och extremt handlingskraftig. Men just nu har ju inget hänt förutom att jag är gravid och väntar på en diffus förlossning och ett ännu mer diffust barn. Med andra ord är jag väldigt neurotisk nu.

När mina fötter svullnade och blodtrycket gick upp en del, så började tankarna mala om havandeskapsförgiftning dygnet runt. Men jag har ju ingen havandeskapsförgiftning just nu så egentligen borde jag ju bara släppa det, i stället för att ha ångest för att de ska behöva plocka ur barnet i förtid samtidigt som jag packar vinterkläder i flyttkartonger. 

Nu åkte barnets pappa till Skåne några dagar och jag valde självmant att inte följa med för att hinna fokusera på flyttpackning och slippa åka runt på tåg över Sverige. Men ändå blir jag svårt neurotisk när vi är 60 mil i från varandra om nu något skulle hända. Jag tänker hela tiden att förlossningen sätter i gång i förtid någon kväll och det inte finns några plan eller tåg för honom att hoppa på förrän i gryningen och då har jag redan varit tvungen att åka in till BB och föda barnet under tidiga morgontimmar på egen hand.

Om jag är rationell så förstår jag ju att det säkert inte kommer att hända och om det mot förmodan gör det, så har jag ju en bunt systrar att släpa med till BB och som förstföderska så lär han ju ändå hinna tillbaka till Stockholm innan det är dags. 

När äntligen babyparfym-posten på min ”att göra”-lista är avkryssad så måste jag tydligen skriva till ”Gå i KBT med mindfulness-inriktning” också.

Hur ska jag hinna detta???

En förlossning är samma sak som ett spa

När man just har gått in i vecka 34 så är det oundvikligt att man också börjar fundera över att det här gravida tillståndet kommer att ta slut inom överskådlig framtid.

Problemet är att nästan allt som skrivs om hur barnet ska komma ut, handlar om det naturliga sättet att genomföra en förlossning. Det är ju på alla sätt rimligt. 

Men jag, som har valt ett mer onaturligt sätt, får väl snart börja söka på Hollywood-sidor för att få information, för jag vet ingenting om hur det i detalj går till att göra ett kejsarsnitt. Men då slår det mig att jag inte under några som helst omständigheter vill veta så mycket heller, eftersom det lilla jag läser gör att jag håller på att svimma.

Därför känns jag som den perfekta målgruppen för det BB som jag också ska föda på. Under ”planerat kejsarsnitt”-fliken ligger en bild på ett lyckligt par i morgonrockar. De verkar sitta i sin hotellsäng på ett lyxigare spa och pratar om huruvida de ska hälla upp varsitt glas champagne nu efter lerinpackningarna innan middagen börjar. Barnet som de just har fött fram till världen verkar ha fullt upp med en hot stone massage borta i den östra flygeln, men kommer att sammanstråla med de utvilade, nyblivna föräldrarna lagom till förrätten som består av en fräsch ceviche. 

Fram till mitten av september är det exakt så här jag tänker föreställa mig min förlossning.

Skärmavbild 2014-08-07 kl. 12.35.14

Nu har jag upplevt min första babyshower

Jag må väl uppfattas som en riktigt tråkig person som inte bjuder på mig själv, men sanningen är att jag har väldigt svårt för själva eventet ”babyshower” och hela känslan kring att vara en woo-girl.

De som vet det allra mest är min familj, så självklart drog de ihop en överrasknings-babyshower i Spanien både för att driva med mig och ge mig presenter. 

Detta var samma dag som jag, som aldrig i hela mitt liv har upplevt svullnad i vare sig händer eller fötter, transformerades till en elefantkvinna som skulle kunna ställas ut på något kringresande tivoli. De satte mig i en solstol med fötterna i högläge och tryckte på mig en prinsesstiara i plast samtidigt som Justin Biebers ”Baby” spelades.

Efter den inledande chocken, gick det lugnt till och bebisen fick nya snygga outfits att ha på sig. En av höjdpunkterna var givetvis att han erhöll sin första beauty bag som självklart innehöll en spansk bebisparfym.

Så skönt att kunna kryssa av det på listan nu.

Med fötter i högläge pyntad med pyttesmå kläder.

Med fötter i högläge pyntad med pyttesmå kläder.

”Oj, vad stor du är!”

Jag åkte höggravid till Spanien. Nog för att jag har tillbringat nästan halva mitt liv i det landet och fattar hur folk funkar, men jag har aldrig varit gravid där. Man kan säga att det fanns en annan kulturell öppenhet kring att vitt och brett kommentera min kropp.

När vi stod med resväskor, barn, färggranna donuts och vattenflaskor på La Rambla i Barcelona och skulle packa in oss i en hyrbil kom en kypare fram och gratulerade hjärtligt och önskade oss lycka till på vår resa till sjukhuset eftersom han utgick att jag skulle föda inom en timme på grund av min ”otroligt stora mage”.

”Det är inte förrän i september, señor”, sa jag med oerhört mycket svärta i blicken.

När vi väl kom ner till min spanska by gjorde jag det stora misstaget att kliva i poolen i trädgården bland alla spanska familjer. Inom några sekunder var en massa föräldrar framme hos barnets pappa och undrade hur det kändes att få tvillingar. 

Det slutade med att jag gick omkring och blängde på folk och tänkte gammeldags tankar som att ”du ser ut så där för alltid, men jag kan i alla fall föda ett barn och bli smärt och vanlig igen och då kan vi diskutera vidare vem som ser värst ut”.

Vi kan väl sammanfatta det hela som att augustivärme plus höggravid plus hormoner plus kroppskommentarer inte är den mest lysande kombinationen.