Jag är paniskt livrädd inför förlossningen.
Så, nu är det sagt.
Det finns många anledningar till varför jag inte har några barn, att det skulle dröja 36 år innan det ens blev dags och då helt oplanerat. En av dem är skräcken inför att behöva föda ett barn.
Det finns så många lager av ångest och rädsla kring detta så jag skulle behöva skriva en otroligt tråkig roman för att få plats med allt.
Jag litar till exempel inte på min kropp. Jag har aldrig blivit stucken i fingret utan att svimma. Jag har aldrig gått till tandläkaren utan att tuppa av. I min journal på ungdomsmottagningen stod det att det bör finnas två personer från personalen på plats vid en undersökning då denna patient svimmar till höger och vänster.
Man kan sammanfatta det som att jag har fobi för allt som hör till min kropp och om jag fick bestämma hade människans kroppar upplösts sedan länge genom evolution och det enda som skulle finnas kvar är vårt medvetande. (Vet inte riktigt hur man exempelvis transporterar sig då eller hackar lök).
När jag förstod att jag var gravid hamnade jag i en återvändsgränd. Barnet måste ut och det finns bara två sätt. (Jag har lagt timmar på att komma på ett tredje, men att kräkas upp ett spädbarn verkade heller inte som ett smidigt alternativ).
Antingen måste jag föda naturligt (”naturligt” – vilken sinnessjuk människa kom på den beskrivningen? Det är lika naturligt för mig som för vilken man som helst) eller så måste någon ta en kniv och skära upp hela min mage och rota fram en unge. Båda alternativen är fullständigt fasansfulla, men det sista är konstigt nog lite mer betryggande. (Jag har nämligen en mardröm om att ligga med värkar i två dygn, vara nära döden och sedan i full hysteri akutsnittas och avlida).
Samtidigt avskyr jag att vara till besvär och är inte särskilt skicklig på att stå upp för mig själv. Under många barndomsår använde jag min syster Anna som försvarsadvokat. Men i den här situationen verkade det konstigt att ta med en syster som för ens talan.
Därför är jag så himla tacksam över att alla inom vården har varit så otroligt empatiska.
Jag förstår ju på ett rationellt plan att jag är sinnessjuk. Men det hjälper inte. Detta ligger bortom ”att skärpa sig”.
(Jag tecknade en gravidförsäkring enbart för att barnet och pappan ”i alla fall skulle få loss lite pengar eftersom jag ändå kommer att dö”).
Min barnmorska ordnade tidigt en remiss till BB Sophia här i Stockholm. När jag fick en samtalstid med en läkare där, var jag helt knäckt och föreställde mig att jag skulle behöva argumentera bättre än Tom Cruise i ”På heder och samvete” och stå och skrika något om ”Did you order the code red” och sedan givetvis surras fast vid en bår och rullas till någon psykavdelning.
I stället sa läkaren efter några minuter: ”Är det inte bättre att vi bokar in ett kejsarsnitt redan nu, så får du prata med en barnmorska här om varför du känner sådan rädsla? Då vet du att du har ett datum och om du ändrar dig så är det inga problem”.
De orden räckte för att hjärnan skulle börja slappna av. Plötsligt fick jag ett val utan att behöva gråtskrika på sjukhusgolvet.
I veckan var jag tillbaka på BB Sophia på samtal med barnmorskan. Hon var så himla vettig och var tydlig med att hon inte var där för att övertala mig – bara ge mig olika alternativ. Jag ska fundera på om jag kan tänka mig att prova föda ”naturligt” (om förlossningen skulle börja tidigare än snittdatumet) och om jag känner att jag inte klarar det, så kan jag ändå få snittas. Jag får chans att ändra mig när jag vill och operationsdatumet går att ställa in med jättekort varsel.
Som det känns just nu, blir det nog ett kejsarsnitt ändå. Men jag vet med mig att jag aldrig ens hade försökt våga tänka i andra banor om jag inte redan hade fått ett datum inbokat. Det datumet gör att jag vågar ta in andra lösningar.
Så hör man om kvinnor som får sitta i månader och tjata och gråta efter ett kejsarsnitt, men som övertalas mot sin vilja att föda ”naturligt”.
Lättnaden är obeskrivlig att just det sjukhus som jag har valt, använder sig omvänd psykologi.