Ett helt nytt liv

För ett år sedan var jag i Barcelona och gick ut och festade på hippa barer med en blomsterkvast i håret. Den här sommaren är jag helt gigantisk och besöker barnvänliga ställen som Tosselilla sommarland, där jag mest passar väskor och köper glass.

Det är skilda världar på bara ett år. Men härligt.

Det är ju inte som att jag är 19 år längre och aldrig har varit på gömda barer i New York, hysteriska nattklubbar i Barcelona, knasiga ställen i Paris eller vanliga barer i Stockholm. Jag har gjort det tusen miljoner gånger och det är kul. Men till slut är det inte så spännande som det brukade vara.

Jag ska inte säga att Tosselilla sommarland är lika hett som vissa källarklubbar i Meatpacking district, men det är i alla fall något nytt.

Och jag tror jag behövde det.

Skärmavbild 2014-07-30 kl. 09.10.47

Personen som ser till att jag inte blir sinnessjuk

Det hänger på en skör tråd att jag helt rasar ihop av värmeböljan. Den enda som håller mig på rätt sida av galenskapen är min kille. Eftersom jag inte längre kan använda hjärnan, fattade han beslut häromdagen att äta på mysiga Sardin på Nytorget och där fick vi det lysande fönsterbordet. Det innebär att man kan leka kommentator åt alla som passerar förbi, eftersom man sitter på första parkett.

Sedan gick vi en runda till Harvest Home där de spelade Bob Dylan, så han var glad och jag drack alkoholfri öl, vilket varken gör en glad eller ledsen. Bara kissnödig.

Morgonen därpå åkte han i väg och köpte en bil till oss, trots att jag inte orkade följa med. Det innebär att han nu skjutsar runt mig med luftkonditioneringen på högsta och jag kan andas och får dessutom se något annat än insidan av lägenheter.

Är djupt tacksam över hans existens just nu.

På middag i 30-graders värme.

På middag i 30-graders värme.

Fullständig desperation

Det har utfärdats en sällsynt klass 2-varning på grund av den oerhörda hettan. Det är just nu som jag börjar flyttpacka. 32 grader varmt utomhus och runt 254 grader inne i lägenheten.

Vad ni än gör: bli inte gravida och ha den här typen av projekt när ni har gått över vecka 30. Det är mitt bästa livsråd just nu.

Jag har inga tankar kvar eftersom min hjärna inte längre finns. Jag kan inte andas eftersom ett barn placerar sitt huvud i revbensregionen och antagligen ställer sig på tå i magen, vilket leder till svår smärta dessutom.

Jag vill slänga allt jag äger så jag slipper flytta något alls.

I allt kaos har jag missat att köpa mat, så jag svälter och råkade dessutom avfölja barnets pappa på instagram för jag inte kom ihåg vilka knappar man ska trycka på i telefonen och det är ett för stort projekt att komma på hur man börjar följa någon igen.

När min mormor var höggravid sommaren 1950 fick min morfar köra ut henne med båten till en öde strand där hon fick svalka sig med ett dopp. Misstänker att det inte var enligt den tidens etikett att gravida visade upp sig på stranden. Jag hoppas att det är annorlunda 2014 för nu ska jag gå ner till Vinterviken och doppa den här späckhuggarkroppen.

Om man skulle göra sig själv till inredning?

Jag har sagt blankt nej till att ställa mig näck och fotas à la Demi Moore av uppenbara skäl. Man kan gå så långt att man kan säga att det bara finns ett extremt fåtal bilder alls av mig som uppsvälld badboll trots att jag är påklädd.

Det gör att jag 1. Slipper se mig själv som någon jag har svårt att identifiera mig med. Men samtidigt 2. Gör att jag inte heller vänjer mig vid att se ut så här eftersom jag sällan ser mig själv utifrån.

Därför får jag helt enkelt hantera att vänner hittar andra utvägar för att driva med min nya kroppshydda. Häromdagen skickade min kompis Katti över den här gipshistorien och ville börja gjuta mig. 

Jag drabbades av något hjärtflimmer och sedan minns jag inte mer.

Gör folk sånt här på allvar?

(Jag är seriös – för jag förstår ju att det är mig det är fel på – inte alla andra).

Skärmavbild 2014-07-16 kl. 13.37.07

Den stora förlossningsskräcken

Jag är paniskt livrädd inför förlossningen.

Så, nu är det sagt.

Det finns många anledningar till varför jag inte har några barn, att det skulle dröja 36 år innan det ens blev dags och då helt oplanerat. En av dem är skräcken inför att behöva föda ett barn.

Det finns så många lager av ångest och rädsla kring detta så jag skulle behöva skriva en otroligt tråkig roman för att få plats med allt.

Jag litar till exempel inte på min kropp. Jag har aldrig blivit stucken i fingret utan att svimma. Jag har aldrig gått till tandläkaren utan att tuppa av. I min journal på ungdomsmottagningen stod det att det bör finnas två personer från personalen på plats vid en undersökning då denna patient svimmar till höger och vänster.

Man kan sammanfatta det som att jag har fobi för allt som hör till min kropp och om jag fick bestämma hade människans kroppar upplösts sedan länge genom evolution och det enda som skulle finnas kvar är vårt medvetande. (Vet inte riktigt hur man exempelvis transporterar sig då eller hackar lök).

När jag förstod att jag var gravid hamnade jag i en återvändsgränd. Barnet måste ut och det finns bara två sätt. (Jag har lagt timmar på att komma på ett tredje, men att kräkas upp ett spädbarn verkade heller inte som ett smidigt alternativ).

Antingen måste jag föda naturligt (”naturligt” – vilken sinnessjuk människa kom på den beskrivningen? Det är lika naturligt för mig som för vilken man som helst) eller så måste någon ta en kniv och skära upp hela min mage och rota fram en unge. Båda alternativen är fullständigt fasansfulla, men det sista är konstigt nog lite mer betryggande. (Jag har nämligen en mardröm om att ligga med värkar i två dygn, vara nära döden och sedan i full hysteri akutsnittas och avlida).

Samtidigt avskyr jag att vara till besvär och är inte särskilt skicklig på att stå upp för mig själv. Under många barndomsår använde jag min syster Anna som försvarsadvokat. Men i den här situationen verkade det konstigt att ta med en syster som för ens talan.

Därför är jag så himla tacksam över att alla inom vården har varit så otroligt empatiska.

Jag förstår ju på ett rationellt plan att jag är sinnessjuk. Men det hjälper inte. Detta ligger bortom ”att skärpa sig”.

(Jag tecknade en gravidförsäkring enbart för att barnet och pappan ”i alla fall skulle få loss lite pengar eftersom jag ändå kommer att dö”).

Min barnmorska ordnade tidigt en remiss till BB Sophia här i Stockholm. När jag fick en samtalstid med en läkare där, var jag helt knäckt och föreställde mig att jag skulle behöva argumentera bättre än Tom Cruise i ”På heder och samvete” och stå och skrika något om ”Did you order the code red” och sedan givetvis surras fast vid en bår och rullas till någon psykavdelning.

I stället sa läkaren efter några minuter: ”Är det inte bättre att vi bokar in ett kejsarsnitt redan nu, så får du prata med en barnmorska här om varför du känner sådan rädsla? Då vet du att du har ett datum och om du ändrar dig så är det inga problem”.

De orden räckte för att hjärnan skulle börja slappna av. Plötsligt fick jag ett val utan att behöva gråtskrika på sjukhusgolvet.

I veckan var jag tillbaka på BB Sophia på samtal med barnmorskan. Hon var så himla vettig och var tydlig med att hon inte var där för att övertala mig – bara ge mig olika alternativ. Jag ska fundera på om jag kan tänka mig att prova föda ”naturligt” (om förlossningen skulle börja tidigare än snittdatumet) och om jag känner att jag inte klarar det, så kan jag ändå få snittas. Jag får chans att ändra mig när jag vill och operationsdatumet går att ställa in med jättekort varsel.

Som det känns just nu, blir det nog ett kejsarsnitt ändå. Men jag vet med mig att jag aldrig ens hade försökt våga tänka i andra banor om jag inte redan hade fått ett datum inbokat. Det datumet gör att jag vågar ta in andra lösningar.

Så hör man om kvinnor som får sitta i månader och tjata och gråta efter ett kejsarsnitt, men som övertalas mot sin vilja att föda ”naturligt”.

Lättnaden är obeskrivlig att just det sjukhus som jag har valt, använder sig omvänd psykologi.

Totalt skilda världar

Min fantastiske vän Tobbe och jag lärde känna varandra för många år sedan när vi pluggade internationella relationer ihop på Stockholms universitet. Jag tänkte nog bli diplomat eller kanske utrikeskorrespondent på sikt, medan han var mer ute efter hands on-arbete i konflikthärdar.

(Resultatet blev att jag skriver nöjesjournalistik och han bor på livsfarliga platser, räddar världen och jobbar för FN).

Just nu bor han i Kongo och vi Facebook-chattade om min graviditet.

Han: Hur mår du?

Jag: Äh, sådär. Är helt slut och trött på att inte kunna göra något.

Han: Jag har en kollega här vars fru skulle föda barn. Men eftersom polisen är farlig här, vågade de inte ta motorcykeln till förlossningen. De fick helt enkelt gå fem kilometer när hon hade värkar.

Jag: Jaså.

Han: När de väl kom till sjukhuset så hade han inte pengar att muta någon, så det slutade med att hon fick föda på golvet.

Jag: Golvet alltså…

Han (lite tröstande): Men det var deras sjätte barn, så hon var väl van på ett annat sätt.

Jag (skamset): Ja… Själv har jag ju skrivit in mig på den här lite lyxiga privatkliniken BB Sophia. Och man kan ju ta taxi dit och så.

Tobbe och jag på hans bröllop i höstas.

Tobbe och jag på hans bröllop i höstas.

Back up-barnet

Som gravid blir man lite mer allmänt villebråd än när man äger sin egen kropp och ingen annan lever i den. I dag stod jag vid övergångsstället vid Skanstull när en vänlig kvinna i 70-årsåldern började prata med mig.

Hon: Oj oj oj, du ska snart föda ser jag!

Jag: Nja, det är ju ett par månader kvar.

Hon: Va???? Månader? Du är ju så stor! Det måste vara en jättestor pojke du har där.

Jag: Ja, det verkar inte bättre.

Hon: Har du fler barn?

Jag: Nej, detta är mitt första.

Hon: Då måste du skaffa ett till.

Jag: Jaså?

Hon: Jag gjorde det misstaget, att bara skaffa ett barn. Sedan går man runt och är rädd att något ska hända det barnet för då har man ingen back up.

Jag: Det låter som en rimlig katastroftanke.

Hon: Lova mig att du skaffar ett till.

Jag: Nja.

Hon: Lova nu. Och njut ordentligt av graviditeten nu.

Jag: Eh, okej.

Så vaggade jag vidare med svåra sammandragningar och kände djup press att genomgå det här ännu en gång, så jag har ett barn till om det går åt helvete med det jag redan bär runt på.

Sommarens bästa läsning

Ni kanske inte är gravida, utan bara ägnar er åt rimliga saker som att ha semester. Då är det på sin plats att få några boktips också.

Jag råkade läsa ”Att föda ett barn” just när jag hade fått veta att jag var gravid. Det kan ha varit ett misstag, men jag tog det mest som tröst. Den här boken har främst ett fantastiskt språk men själva berättelsen är minst lika stark. Maj är 20 år, det är 1938 och hon råkar av misstag bli på smällen med en man som hon helt enkelt får gifta sig med. Skammen, ångesten och skulden ligger som en tät dimma genom hela boken och det är kanske den bästa svenska bok jag har läst det senaste året. Jag är djupt tacksam för att det är 2014 och jag som oväntat gravid slipper hålla uppe en fasad inför folk i stan i alla fall.

"Att föda ett barn" av Kristina Sandberg

”Att föda ett barn” av Kristina Sandberg

Jag köpte Gillian Flynns böcker förra sommaren men läste bara ”Dark places” då som jag tyckte var okej. Men nu läser jag ”Gone girl” (som kommer som film i höst med Ben Affleck och Rosamund Pike i huvudrollerna), som är helt fantastisk sommarläsning. Jag älskar hur den utspelar sig efter finanskrisen och det till synes lyckliga paret förlorar journalistjobben i New York, flyttar till en håla i Missouri och plötsligt försvinner frun spårlöst och misstankarna riktas mot hennes man. Intrigen tar helt oväntade vändningar och jag är fullkomligt uppslukad.

"Gone girl" av Gillian Flynn

”Gone girl” av Gillian Flynn

Jag kan vara partisk då min favoritbok sedan 90-talet har varit ”Den hemliga historien” av Donna Tartt. Detta är hennes tredje roman och den är en tegelsten utan dess like. Berättelsen börjar med ett terrordåd i New York där en ung pojke förlorar sin mamma och tavlan Steglitsan är den röda tråden genom boken. Boken blir som en vän man vill hålla i handen för alltid. Jag har fortfarande inte läst det sista 30 sidorna för jag klarar inte av den ska ta slut.

"Steglitsan" av Donna Tartt

”Steglitsan” av Donna Tartt

Dags att ge upp sin kropp

Det börjar bli oerhört trångt inne i den här kroppen.

Det har blivit fruktansvärt tydligt att det bara finns plats för en enda person i den – och den personen är tydligen inte jag.

Flera gånger varje dag är det en annan person som gör allt för att manövrera bort mig och liksom tortera mig på flykt.

Men visst unge, ta min kropp då och ha så kul. Jag orkar inte hålla på att bråka i värmen.

Glöm för all del inte att du har en bikinivaxningstid på fredag och att det gör otroligt mycket ondare än vanligt på grund av graviditeten och att du alltid måste återfukta kroppen med både oljor och lotion efter varje dusch.

Den här kroppen verkar dessutom ha fått ytterligare en urinvägsinfektion så ha så jätteroligt när du ska springa omkring och lämna prover här i veckan.

Själv tar jag semester så länge.

När man inte ens förstår vad man borde veta

När jag flyttade hemifrån var jag djupt besviken på skolan och samhället som inte hade lärt mig saker som man behövde veta.

Jag minns när man skulle ”inreda” en lägenhet på hemkunskapen i högstadiet genom att klippa ut fula möbler från en Ikea-katalog och klistra på ett A4-papper eller tillaga en fiskgratäng med enbart vitpeppar (tjuvhämtade dock andra kryddor bakom ryggen på hemkunskapsläraren och fick högsta betyg på min gratäng).

Men det hjälpte inte när man skulle försöka fylla i CSN-blanketter eller deklarera eller förstå regler kring hur man hyrde rum i tredje hand i Stockholm. 

Jag känner ungefär samma sak nu när man är gravid och ska få ihop sitt liv.

I måndags grät jag till exempel hela dagen då jag plötsligt förstod att jag inte var försäkrad för att åka utomlands en vecka här i sommar.

Jag trodde att det räckte att flygbolaget godkände att man flög gravid och att man hade det här EU-kortet i plånboken om man skulle behöva föda lite akut sådär.

Nej.

Tyvärr skulle det kosta allt från 20 000 till 700 000 kronor att frakta hem sig själv och ett för tidigt fött barn med ambulansflyg om en förlossning nu skulle ske när man låg och sippade granizado de limón i en solstol vid Medelhavet.

Mitt försäkringsbolag vägrar att försäkra en efter vecka 28. De flesta andra också.

Jag dunkade huvudet i väggen och förstod inte hur jag kunde vara så ofattbart dum som inte visste detta – borde inte den här kunskapen komma lika naturligt som att man äger en livmoder?

Till slut hittade jag ett försäkringsbolag som sa ja och jag grät då av lycka. Jag kände med Josef och Maria som fick nej vart de än knackade på och slutligen fann ett stall och kunde andas ut. 

(Med den lilla skillnaden att jag erbjöds läkare som svarar i telefonen dygnet runt, ett privatsjukhus och ambulansflyg hem).

Min syster Mia var empatisk: ”Det är väl lite samma sak som när folk inte kollar upp försäkringar när de åker utomlands och en polare råkar dö och det inte ingår hemfrakt av avliden. Då får man ju sätta på polaren solglasögon, mumla något om ”invalido” och sätta honom i ett mittensäte på flighten hem”.