Den iskalla oron

Jag har aldrig varit särskilt räddhågsen i mitt tidigare liv. Jag har gillat att rida snabbt på hästar, åka jetski lika fort som man normalt sett kör på en motorväg och köra bil snabbare än vad man får köra på en motorväg.

Men nu har något hänt.

Jag kommer på mig själv att inte gå mot röd gubbe vid övergångsställen för omedelbart dyker en paniktanke upp i huvudet: en vit skåpbil kommer från ingenstans och mejar ner mig och där rök både jag och det kommande barnet. 

I dag började jag nästan skrika på en busschaufför som körde slarvigt och trafikfarligt kring Hornstull och då satt jag ändå inuti bussen och borde vara hyfsat säker (och har fobi för offentliga scener).

Under midsommarhelgen undvek jag att cykla så länge så det började dyka upp misstankar om att jag aldrig hade lärt mig att cykla. Då blev jag tvungen att motbevisa alla och hoppade upp. Sedan ångrade jag mig och min kille fick sänka sadeln och därefter vågade jag cykla långsamt på en öde stig.

Men inte utan att hela tiden tänka: snart kör jag på en pinne, välter och så dör både jag och barnet. 

Om detta är början på det nya livet så vet jag inte vad jag tar mig till. Jag vägrar bli en orolig människa som hämmar barnet från att prova saker.

Då lär den här blivande sonen bli en Stig-Helmer-aktig person som bor i en våningssäng hemma hos sina föräldrar när han fyller 50.

Kan man börja i någon terapi redan nu för att undvika detta?

blogg1

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *