Vem ska jag bli när jag blir stor?

Det är mindre än hundra dagar kvar innan jag har ett barn.

Det innebär att jag har börjat räkna ner från 36 år av ett liv där jag känner mig själv, till år noll där jag tydligen ska bli någon annan, en för mig okänd person.

Jag flyttade hemifrån efter studenten och sedan dess har jag levt precis som jag vill. Om det inte finns någon mat hemma så kan man steka fem ägg eller bara gå ut och äta. Om man inte får lust att åka hem från en fest (eller ens från semestern) så stannar man kvar och struntar i nästa dags planer (och bokar om en flight).

Jag har inte behövt ta ansvar för något alls. Om jag struntar i en tvättid kan jag alltid köpa nya underkläder och om lägenheten är ostädad så kan jag rycka på axlarna och sätta på ett avsnitt till av någon tv-serie. Jag kan strunta i att svara i telefonen, behöver aldrig ha någon framförhållning när det gäller något i privatlivet och jag kan lägga timmar på att googla fram allt från typiska festmenyer från 1885 (alltid sköldpaddssoppa till förrätt) till Anita Pallenbergs bästa hattar under sent 60-tal.

Detta kommer alltså att ta slut snart.

(Överväger att ha en avskedsfest).

Det obehagliga är att jag inte vet vem jag kommer att bli.

Min bästis Zandra frågade om hon ska säga till mig om jag börjar dela länkar på Facebook som bara bygger på anknytning, vikten att inte sätta barn på dagis innan de fyller 12 och amning.

Jag visste inte vad jag skulle svara.

För det låter helt ofattbart att jag skulle kunna bli en sådan person. Men sedan känner jag inte den jag kommer att bli när jag har ett barn.

Jag tror mig vara en person som inte kommer att bli särskilt hysterisk. Jag tänker att barnet får följa med i mitt liv, snarare än att exakt hela mitt liv anpassas till ett barns.

Jag utgår från att jag kommer att tycka att det är rimligt att lämna bort barnet till hans släktingar om jag vill gå ut och äta en middag eller åka bort en helg.

Jag har aldrig varit särskilt intresserad av barn i allmänhet. Jag skulle exempelvis aldrig få för mig att ligga på något golv och leka eller starta en webbshop med barnkläder.

Men jag förhåller mig ödmjuk till att saker kommer att förändras.

Däremot har jag aldrig känt mig så här vilsen inför den eventuella metamorfos min identitet ska genomgå.

Tänk om jag börjar köpa en symaskin (kan dock ej trä en sådan) och designar ekologiska retrobarnkläder för den medvetna föräldern eller börjar sälja gyttjefärgade barnmatspuréer på Bondens marknad på Södermalm?

Eller går med i Facebookgrupper för att hitta andra mammor som spatserar runt vattendrag med barnvagn?

Tänk om jag blir en person som börjar köpa praktiska kläder och lågklackade skor – kanske klipper en lättskött frisyr och slutar med smink?

Om någon undrar så är det här tillståndet mycket värre än puberteten.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *