Om barnet får tolv fingrar

Det är stor skillnad på att prata om sin graviditet med de som redan har barn och de som inte har det.

Själv tillhör jag ju fortfarande kategorin ”person utan barn” och kan lättare identifiera mig med deras resonemang än alla de som blir stjärnögda av sina egna graviditetsminnen.

Häromdagen pratade jag med min fotograf-kollega och vän Anna-Karin (utan barn).

Hon: ”Det är inte helt ovanligt att barn föds med sex tår eller tolv fingrar”. 

Jag: ”Händer inte det mest om barnets föräldrar är syskon eller kusiner?”

Hon: ”Kanske. När jag reste i Indien så träffade jag en man med tolv fingrar och han behandlades som att han var helig. Jag har tog en bild på honom – kolla min instagram”.

Jag: ”Det måste ju ändå vara bättre med för många fingrar än för få. Då kan man kanske i värsta fall knipsa av några överflödiga?”

Den typen av samtal har man verkligen aldrig med kategorin ”personer med barn”. 

Jag och Anna-Karin gjorde turnéreportage med Icona Pop förra året på Bråvallafestivalen. Då var man knappast gravid.

Jag och Anna-Karin gjorde turnéreportage med Icona Pop förra året på Bråvallafestivalen. Då var man

Före och efter-bilderna

Det är mindre än tre månader kvar till barnet är fött. Men trots det kan jag inte på något sätt förlika mig med hur jag ser ut.

(Jag inser att jag inte kommer att hinna göra det heller förrän det är över).

I min hjärna ser jag fortfarande ut som på bilden nedan, från slutet av januari. Då var jag visserligen redan gravid, men hade ingen aning om det.

(Då trodde jag att det rörde sig om någon lågintensiv vinterkräksjuka, en bröstförstoring som utförts utan min egen vetskap och en eventuell depression, eftersom jag grät exakt hela tiden. Kanske också den här åkomman dysmorfofobi, då man tycker att man är anskrämligt ful – eftersom jag kände mig rakt igenom äcklig i både kropp och själ).

Skärmavbild 2014-06-17 kl. 20.35.57

När jag ser de nytagna bilderna av mig själv som gravid, blir den initiala reaktionen att gallskrika. Sedan hinner jag tänka att jag kanske ska stå tre minuter i plankan varje dag, tills jag kommer på att det inte kommer att minska midjemåttet den närmaste tiden. Jag får bara blunda när jag går förbi speglar och hantera att jag måste se frodig ut mot min vilja.

Fördelen är att jag knappt kräks längre och gråtandet har lagt sig. Men min chock över att man kan förändras så fundamentalt på så få månader, kommer aldrig att lägga sig.

Tänk att få vara man och bara erhålla ett barn utan de här nio månadernas ”förfest”.

Skärmavbild 2014-06-25 kl. 18.51.03

Ernst Kirchsteiger – mannen som ser in i framtiden

Ända sedan jag började jobba med nöjesjournalistik har jag varit väldigt förtjust i att intervjua Ernst Kirchsteiger. Han är nämligen något så ovanligt som en äkta person som säger djupa sanningar utan att vara pretentiös (jo, jag lovar!).

Jag minns i början av december förra året, när jag träffade honom för en intervju inför hans julprogram. Vi satt på produktionsbolaget i ett konferensrum och Ernst hade dukat upp egenbakade pepparkakor med mandel och körde sin vanliga stil ”se mysig ut i stickad tröja”.

Plötsligt byttes rollerna och han ställde frågor till mig:

”Har du barn?”, undrade han.

”Hahaha, nej, absolut inte”, svarade jag.

”Du kommer att få det snart”, fortsatte han och tog en kort paus.

”Jag ser nämligen en hall med en massa små barnskor framför mig. Huller om buller ligger dem”.

Jag minns att jag tänkte att han hade blivit galen och viftade bort Ernst plötsliga Saida-kunskaper. I stället ställde jag någon fråga om julpyssel.

Det obehagliga är ju att ingen har haft mer rätt än Ernst Kirchsteiger. Bara några få veckor senare blev jag oplanerat gravid.

Han kan med andra ord utöka sin karriär och extraknäcka i tv-program som ”Det okända” nu.

Ernst Kirchsteiger spår framtiden i jultider.  Foto: Emil Nordin.

Hippie-förlossningen

Jag är till stor del en rimlig och praktisk person.

Förutom när det gäller en sak: stjärntecken.

Jag kan anpassa hela veckor efter horoskop och skulle till exempel dra mig för att börja dejta någon som inte stjärnorna och planeterna har godkänt.

Nu oroar jag mig ofattbart mycket över vilket stjärntecken det kommande barnet hamnar i.

Det lutar mycket åt jungfru och det är så konstigt att tänka att jag skulle få ett barn som är en ordningsam arbetsmyra som gärna håller sig lite i bakgrunden. Planeterna säger att det är bäddat för konflikter mellan mig och en jungfru, vilket får mig djupt oroad.

Men lite flyt kan han bli en våg. Det är ju ett betydligt festligare stjärntecken som gillar sus och dus.

Men jag känner samtidigt att jag nu tassar farligt nära gränsen där man till förlossningen börjar hyra in ett entourage: en astrolog som ställer ett exakt horoskop, en kille med små glasögon, flottigt hår och en massa kristaller i en påse, en ”häxa” som kan göra någon wicca-ritual och ett par gamla hippies som bara sitter på golvet och gnolar en hymn.

Och någonstans orkar jag inte vara en sådan person som glider in på BB i en rökelsedoftande stortaxi tillsammans med den där gruppen människor.

Den iskalla oron

Jag har aldrig varit särskilt räddhågsen i mitt tidigare liv. Jag har gillat att rida snabbt på hästar, åka jetski lika fort som man normalt sett kör på en motorväg och köra bil snabbare än vad man får köra på en motorväg.

Men nu har något hänt.

Jag kommer på mig själv att inte gå mot röd gubbe vid övergångsställen för omedelbart dyker en paniktanke upp i huvudet: en vit skåpbil kommer från ingenstans och mejar ner mig och där rök både jag och det kommande barnet. 

I dag började jag nästan skrika på en busschaufför som körde slarvigt och trafikfarligt kring Hornstull och då satt jag ändå inuti bussen och borde vara hyfsat säker (och har fobi för offentliga scener).

Under midsommarhelgen undvek jag att cykla så länge så det började dyka upp misstankar om att jag aldrig hade lärt mig att cykla. Då blev jag tvungen att motbevisa alla och hoppade upp. Sedan ångrade jag mig och min kille fick sänka sadeln och därefter vågade jag cykla långsamt på en öde stig.

Men inte utan att hela tiden tänka: snart kör jag på en pinne, välter och så dör både jag och barnet. 

Om detta är början på det nya livet så vet jag inte vad jag tar mig till. Jag vägrar bli en orolig människa som hämmar barnet från att prova saker.

Då lär den här blivande sonen bli en Stig-Helmer-aktig person som bor i en våningssäng hemma hos sina föräldrar när han fyller 50.

Kan man börja i någon terapi redan nu för att undvika detta?

blogg1

Saker som förändras när man blir gravid

Saker blir annorlunda när man blir på smällen. Här är några insikter som har drabbat mig på sistone.

* Folk reser sig plötsligt upp på bussar och tunnelbanor som att man är en skör liten tant med kappa och väska. (Är en bollformad kvinna med kappa och väska, så det går väl på ett ut).

* Det finns inga matregler längre. Inte på grund av att ”nu får man minsann unna sig allt man vill”, utan för att spärrarna bara saknas. Jag måste helt enkelt panikäta hela tiden.

* Jag har börjat använda små fula, tassiga tygskor som tidigare gick under kategorin ”skodon för att gå till tvättstugan med”. Nu går jag runt och är kort på stan, medan platåskorna står och samlar damm.

* Människor – kända och okända – frågar plötsligt väldigt ingående hur jag mår. Aldrig har folk brytt sig så mycket om min hälsa. Känner mig å ena sidan smickrad och å andra sidan irriterad på att det krävs ett osynligt och ofött barn för att få all denna hälosuppmärksamhet.

* Jag är fulare nu än det som låg som topp ett tidigare i mitt liv (skolfotot i trean i lågstadiet då jag just hade klippt en ”tuff kort frisyr” och har på mig en cerise byxdress). Hyn har aldrig varit sämre, kroppsformen aldrig varit rundare, inga vanliga kläder passar och utöver det orkar jag knappt sminka mig.

Om pojken blir en flicka

Vid ultraljudet vecka 18 fick vi veta att barnet till hundra procent var en pojke.

Nu har jag fått höra om folk som har fått exakt samma information, men när barnet väl föddes var det en flicka.

Jag ser redan hur jag springer runt på BB och skriker att någon har bytt bort mitt barn. Eller så smyger jag omkring i någon särk, helt psykopatisk, och byter ut den stackars flickan mot den pojke som verkar mest lik mig.

Fast när man tänker efter så orkar man ju inte bli en kvällstidningsnyhet tio år senare när man måste byta tillbaka sin unge mot en främling och bara: gillar du spagetti?

Är just nu glad att jag inte är en stadgad och hysterisk förstagångsmamma i USA (typ ”Desperate housewife of New Jersey”) som har lagt fem månader på att inreda ett pojkrum med snabba mönster och tuffa leksaker och hela världen rasar ihop om man måste klä en dotter i blått.

(Det är en klen tröst när man i själva verket inte ens har ett rum åt barnet, då vi lever i varsin lägenhet och framåt hösten i en alldeles för liten lägenhet i väntan på att vi köper något större).

Skärmavbild 2014-06-16 kl. 18.10.50

Välkommen till ditt barnrum, kommande barn. Här har du vitmålade trägolv och ett hörn du kan leva i. Har du tur, går det in en docksäng. (Stoppa ej fingrarna i eluttaget, tack).

Vem ska jag bli när jag blir stor?

Det är mindre än hundra dagar kvar innan jag har ett barn.

Det innebär att jag har börjat räkna ner från 36 år av ett liv där jag känner mig själv, till år noll där jag tydligen ska bli någon annan, en för mig okänd person.

Jag flyttade hemifrån efter studenten och sedan dess har jag levt precis som jag vill. Om det inte finns någon mat hemma så kan man steka fem ägg eller bara gå ut och äta. Om man inte får lust att åka hem från en fest (eller ens från semestern) så stannar man kvar och struntar i nästa dags planer (och bokar om en flight).

Jag har inte behövt ta ansvar för något alls. Om jag struntar i en tvättid kan jag alltid köpa nya underkläder och om lägenheten är ostädad så kan jag rycka på axlarna och sätta på ett avsnitt till av någon tv-serie. Jag kan strunta i att svara i telefonen, behöver aldrig ha någon framförhållning när det gäller något i privatlivet och jag kan lägga timmar på att googla fram allt från typiska festmenyer från 1885 (alltid sköldpaddssoppa till förrätt) till Anita Pallenbergs bästa hattar under sent 60-tal.

Detta kommer alltså att ta slut snart.

(Överväger att ha en avskedsfest).

Det obehagliga är att jag inte vet vem jag kommer att bli.

Min bästis Zandra frågade om hon ska säga till mig om jag börjar dela länkar på Facebook som bara bygger på anknytning, vikten att inte sätta barn på dagis innan de fyller 12 och amning.

Jag visste inte vad jag skulle svara.

För det låter helt ofattbart att jag skulle kunna bli en sådan person. Men sedan känner jag inte den jag kommer att bli när jag har ett barn.

Jag tror mig vara en person som inte kommer att bli särskilt hysterisk. Jag tänker att barnet får följa med i mitt liv, snarare än att exakt hela mitt liv anpassas till ett barns.

Jag utgår från att jag kommer att tycka att det är rimligt att lämna bort barnet till hans släktingar om jag vill gå ut och äta en middag eller åka bort en helg.

Jag har aldrig varit särskilt intresserad av barn i allmänhet. Jag skulle exempelvis aldrig få för mig att ligga på något golv och leka eller starta en webbshop med barnkläder.

Men jag förhåller mig ödmjuk till att saker kommer att förändras.

Däremot har jag aldrig känt mig så här vilsen inför den eventuella metamorfos min identitet ska genomgå.

Tänk om jag börjar köpa en symaskin (kan dock ej trä en sådan) och designar ekologiska retrobarnkläder för den medvetna föräldern eller börjar sälja gyttjefärgade barnmatspuréer på Bondens marknad på Södermalm?

Eller går med i Facebookgrupper för att hitta andra mammor som spatserar runt vattendrag med barnvagn?

Tänk om jag blir en person som börjar köpa praktiska kläder och lågklackade skor – kanske klipper en lättskött frisyr och slutar med smink?

Om någon undrar så är det här tillståndet mycket värre än puberteten.

Det uppgivna gnället

Det står i alla appar att man nu ska må riktigt bra under en kort period (i väntan på nästa steg då man tydligen ska må betydligt sämre).

Själv lever jag däremot i någon mardröm just nu och kommer på mig själv att stå och gråta i Hornstull för att jag inte orkar ta ett enda steg till.

Någonsin.

(Hann hitta ett utrymme mellan hissen och Akademibokhandeln nere i Hornstulls t-baneuppgång där jag övervägde att flytta in).

I går kväll fick jag lära mig två nya glosor och dess innebörd: sammandragningar och förvärkar. Det är tydligen inte prick samma sak, men jag lider av båda.

Så fort jag går mer än fem meter vill jag dö av smärta och utmattning.

Om jag ligger ner på rygg, täpps tydligen något stort blodkärl igen av magtyngden, så jag blir yr och svimmar om jag inte slow motion-vänder mig omedelbart.

(Det kan för övrigt vara den sämsta idén som naturen har hittat på – att en gravid kvinna som inte orkar stå eller sitta, inte heller ska kunna ligga ner utan att svimma).

Utöver det, går jag runt och eldar upp mig av avundsjuka över alla som verkar ha haft mindre magar än jag under samma period. Senast var det prinsessan Madeleine som såg ut som halva jag kring jul.

Lär ju föda ett barn på 8,7 kilo som redan kan gå och få något freakshow-diplom uppsatt på BB.

Alltid kul att vara bäst på något?