Den försiktiga glädjen

Jag har varit ledig ett tag nu och försökt att återhämta mig efter den här första, hysteriska halvan av graviditeten.

Ledigheten inleddes dock med sängläge då mina järnvärden väl låg på en minusnivå som säkert skulle nå någon rekordbok, om man hade varit lagd åt det hållet. Men i stället för att ringa in farbröder som kunde mäta upp den typen av siffror (vilket kanske kunde ha gjort mig odödlig i Guinness rekordbok), så lade jag tiden på att svimma, äta järntabletter och dricka den orimliga substansen ”Blutsaft”. Den gjorde i och för sig att jag utvecklade en spännande men kort och specifik typ av bulimi, som endast var kopplad till intaget av just den här ”drycken”, men det fick det vara värt.

Jag blundade och försökte tänka att jag stod på Riche alldeles försent och tog emot en shot genomvidrig Fernet av någon generös bekant och framtvingade känslan av att inte vilja såra denne person och svepte den således. Det blev ungefär samma resultat: illamående, tårar i ögonen och ett behov av att lägga mig ner omedelbart. Fördelen var givetvis att slippa ruseffekten.

När jag några dagar senare plötsligt kunde stå på benen och gå flera hundra meter, blev det desto gladare. Jag insåg att det var första gången på över 20 veckor som jag inte har mått illa hela tiden, svimmat, haft svåra foglossningssmärtor eller gråtit av hormonpåslag.

I stället kunde jag fokusera på att äta luncher på uteserveringar, promenera genom Stockholm, träffa vänner och dricka alkoholfri öl, grilla och umgås med pappan till barnet.

Men självklart vågar jag inte skriva att allt känns himla fint just nu, för då är jag övertygad om att jag sitter i nån rullstol lagom till helgen på grund av foglossning eller får något oväntat besked (”vi såg fel på ultraljudet och barnet har tyvärr tre ben, men det kan vara praktiskt om han vill satsa på en friidrottskarriär inom grenen gång”).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *