Collateral damage

Enligt alla gravid-appar kan nu barnet känna igen föräldrarnas röster och därför bör man prata med det redan nu.

Själv blir jag oerhört stressad av att föra konversationer med trögpratade personer som det är, och undviker på alla sätt att åka hissar med obekanta grannar. Jag ställer mig hellre, till synes djupt upptagen, och rotar i min handväska om jag ser skymten av en bekant på gatan som jag vet att jag måste envägsintervjua om ett möte uppstår.

Alltså känns det ganska meningslöst att föra en monolog med ett foster som jag inte ens kan se.

Vad ska jag prata om?

(Jag testade att ge en, enligt min åsikt, enkel analys över EU-valet, men den bemöttes med total tystnad och efter det gav jag upp).

Det innebär att musikindoktrineringen i stället har påbörjats. Jag har spelat upp tidigt Stone Roses-material och till och med en gammal Suede-bootleg från 1993, mest för att skänka en gedigen bakgrund.

Men när pappan till barnet väl är på samma plats som jag, så är det han som tar vid. Och det får han ju gärna. Problemet är ju att jag måste befinna mig i samma rum för att musiken ska höras.

Bob Dylan kan jag oftast tolerera. Men ren gungig blues har alltid fått mig att vilja punktera trumhinnorna med trägrillspett från Ica.

I går spelades en gräslig Bob Dylan-låt i den allra grymmaste bluestappningen upp i vardagsrummet. Till råga på allt från epoken då Bob Dylan kraxar som att någon kirurg opererar bort hans halsmandlar samtidigt som han sjunger i studion.

Det var då jag insåg att jag, fram till hösten nalkas, kommer få axla rollen som collateral damage.

Att exponera barn på nätet

Tanken har slagit mig att man ska börja förhålla sig till hur mycket man bör exponera sitt barn på nätet. Alla duktiga människor skriver ju långa blogginlägg där de hyllar sina barn och sedan får man se en suddig bild på en sparkbyxa och något som skulle kunna vara ett babyknä. (Det kan lika gärna vara en ruska björkris i velour eller ett soffben som är klätt i Ikeatyg).

Eller om jag ska vara ärlig, så hade tanken inte ens slagit mig förrän barnets far i går råkade få syn på blogginlägget med ultraljudsbilden och ropade:

”Har du lagt ut mitt barn på nätet??”

Det enda man kan tänka kring det är ju att:

1. Utomjordningsbilden antagligen inte har så många likheter med hur han kommer att se ut i verkligheten och kommer således inte att påverka honom särskilt mycket när han söker jobb på en trist myndighet där HR-avdelningen googlar honom om 25 år. Förhoppningsvis känner den där mellanchefen inte igen honom omedelbart.

2. Diskussionen ej ens kan föras när det fortfarande knappt räknas som ett barn. Det är ju ett foster på bild.

(Däremot kom min syster med ett användbart tips gällande just den här bilden. ”Jag tänker studentskylt”, sa hon. Och det har hon ju sannerligen rätt i).

”Men det här är ju inte ett barn”

Det sägs att ultraljud ska vara en så kallad ”fin stund” där föräldrarna äntligen får se sitt blivande barn. Kanske ska man le mot varandra, hänföras över livets mirakel, ja en del kanske till och med blir tårögda av rörelse.

Själv svimmade jag.

Av ångest och chock på grund av att en människa uppenbarligen befann sig inuti mig och kravlade omkring, som att det vore helt rimligt.

(Paus för att in vidden av förnekelse när den tanken uppenbarligen inte hade slagit mig förut).

Stämningen blev mer att man fick öppna fönster, torka kallsvett ur min panna och diskutera huruvida man borde avbryta hela ultraljudet eller ej.

När jag väl kvicknade till, var det dags att få en handfull ultraljudsbilder i handen. Det var då jag var oerhört nära att bara hoppa ut ur det där öppna fönstret, för jag fick se ”barnet” framifrån.

”Barnet” bestod av två enorma hjärnhalvor, i samma stuk som när man slarvigt tecknar en utomjording. Ansiktet såg ut som ett helt vanligt Halloween-skelett. Ögonhålorna är ondsinta och stirrar tillbaka på en.

”Man ser njurarna väldigt fint här”, sa den vänliga kvinnan som hade utfört ultraljudet.

”Men det här är ju ett monster”, sa jag med skräck i rösten.

Det skrattades bort och sedan betalade jag 50 kronor för bilder på min avkomma som tyvärr inte ens ser mänsklig ut.

Skärmavbild 2014-05-29 kl. 17.09.29

Förhoppningsvis blir ”barnet” mer barnlikt de närmaste månaderna. Annars får man väl lära sig att älska den här skräcködlan också. Det borde ju gå. Det finns ju folk som har reptiler som husdjur och skulle rädda dem först av allt om det börjar brinna.

*Läser självhjälpsbok i positivt tänkande*

Måndag hela veckan

Jag sover väldigt dåligt, men ofta lyckas jag nå den perfekta djupsömnen just innan väckarklockan ringer.

Det är då jag slår upp ögonen och tror att allt är precis som vanligt.

Så går en hel minut. Ibland mer, och plötsligt slår det mig.

Jag är gravid!

Det är som att få ett positivt graviditetstest varje morgon och börja om från början i chockprocessen.

Kul att man lever som Drew Barrymore i ”50 first dates”.

Misstänker att det är direkt urdåligt för hjärtat om det ska vara så här varje morgon i nio månader?

Dockdilemmat

Jag är en person som avskyr att äga saker. Det får mig att känna mig fastkedjad i ett liv som aldrig går att bryta upp. I 20-årsåldern levde jag länge som en annan hippie och vägrade köpa en riktig säng, för att jag kände att det skulle kunna stoppa mig om jag fick för mig att bara emigrera till Paris en dag. I stället sov jag på en 120 cm-madrass på golvet och hyrde bostad med möbler. Det enda jag ägde var en tjock-tv och någon ful trasmatta.

Jag älskade det.

Nu har jag insett jag kommer att vara tvungen att investera i genomtråkiga, stora saker som barnvagn och annat man behöver för att frakta omkring ett barn.

Då slår min ”näst bäst”-flyktinstinkt till och den påminner mycket om när jag tvingades köpa en egen dammsugare förra året. I stället för att köpa en normal sådan, hittade jag en pytteliten som såg ut som en leksaksdammsugare. Den tar ingen plats alls (och är väl i ärlighetens namn inte så effektiv heller), men den fick mig att kunna andas vid kassan i alla fall, utan hjälp av vare sig bricanyl, sobril eller atarax.

När jag för någon vecka sedan såg en kvinna med historiens minsta barnvagn på bussen, satt jag och gapade av lycka.

Sedan dess har jag mest surfat på Toys’r’us hemsida och väljer nu mellan tre olika fina dockvagnar som varken tar stor plats eller kostar särskilt mycket.

Hoppas nu supermycket på att barnet blir ovanligt kort.

Ny sommaridentitet sökes

Det är försommar och alla samlas på uteserveringar, i parker, på balkonger och korkar upp iskalla flaskor rosé och njuter av solen.

Själv dricker jag läskeblask och skyggar för solljus som en vampyr (minus chic, smal look som får kläder att sitta snyggt). Jag läste nämligen att man kan få pigmentförändringar av sol som gravid och det vore ju att ge mitt hormonskadade ansikte (läs: nässelfeberliknande röda utslag i hela fejan sedan i februari) en ny dimension.

Så tänkte jag (som ett led i att stärka mig själv): snart är det över och jag kan njuta av en kall dryck och läsa böcker i flera timmar på playan och sedan trilla ut i sommarnatten i 12 centimeter höga platåskor i klarrött och äta råbiff, ostron, champagne, charkuterier på något uppsluppet ställe och därefter låta skymningen ta mig vart som helst till tonerna av till exempel ”Pure” med Lightning Seeds och plötsligt står man och skrattar med tio vänner i soluppgång och överväger att ta en taxi hem, utan ett bekymmer i världen, för man kan sova hela dagen därpå.

Så slog det mig att detta scenario inte kommer att hända sommaren 2014.

Sedan slog det mig att detta scenario inte kommer att hända sommaren 2015 heller.

Det kommer att hända först om kanske 15 år och då är jag närmare pensionen och kommer inte att släppas före i någon kö på någon sommarnattklubb direkt.

(Hemska tanke: jag kanske springer in i mitt blivande barn vid någon bardisk!)

Man kan sammanfatta det som att ”det brast” där.

Gud.

*Skrikande smiley som upplever att det svartnar för ögonen*

Den försiktiga glädjen

Jag har varit ledig ett tag nu och försökt att återhämta mig efter den här första, hysteriska halvan av graviditeten.

Ledigheten inleddes dock med sängläge då mina järnvärden väl låg på en minusnivå som säkert skulle nå någon rekordbok, om man hade varit lagd åt det hållet. Men i stället för att ringa in farbröder som kunde mäta upp den typen av siffror (vilket kanske kunde ha gjort mig odödlig i Guinness rekordbok), så lade jag tiden på att svimma, äta järntabletter och dricka den orimliga substansen ”Blutsaft”. Den gjorde i och för sig att jag utvecklade en spännande men kort och specifik typ av bulimi, som endast var kopplad till intaget av just den här ”drycken”, men det fick det vara värt.

Jag blundade och försökte tänka att jag stod på Riche alldeles försent och tog emot en shot genomvidrig Fernet av någon generös bekant och framtvingade känslan av att inte vilja såra denne person och svepte den således. Det blev ungefär samma resultat: illamående, tårar i ögonen och ett behov av att lägga mig ner omedelbart. Fördelen var givetvis att slippa ruseffekten.

När jag några dagar senare plötsligt kunde stå på benen och gå flera hundra meter, blev det desto gladare. Jag insåg att det var första gången på över 20 veckor som jag inte har mått illa hela tiden, svimmat, haft svåra foglossningssmärtor eller gråtit av hormonpåslag.

I stället kunde jag fokusera på att äta luncher på uteserveringar, promenera genom Stockholm, träffa vänner och dricka alkoholfri öl, grilla och umgås med pappan till barnet.

Men självklart vågar jag inte skriva att allt känns himla fint just nu, för då är jag övertygad om att jag sitter i nån rullstol lagom till helgen på grund av foglossning eller får något oväntat besked (”vi såg fel på ultraljudet och barnet har tyvärr tre ben, men det kan vara praktiskt om han vill satsa på en friidrottskarriär inom grenen gång”).

”I don’t want anyone to see”

Normalt sett avgudar jag sommar. Men i detta nya parallelluniversum så känns det desto sämre. Sedan i onsdags har jag varit så väldigt nära att inspireras alltför mycket av den fantastiska filmen ”Napoleon Dynamite” och ”göra en Pedro” – alltså få panik över värme och bara, lite lojt, råka raka av mig håret.

Jag tog just ett desperat första steg och klippte av luggen med en kökssax.

Denna sommar kommer ej sluta positivt.

Barnet har ett kön

Det verkar vara 100 procent säkert att detta barn är ett så kallat pojkbarn. Det fick vi veta för ett par veckor sedan.

Jag trodde inte att det var biologiskt möjligt (ja, det faller på sin egen orimlighet inser jag) att jag skulle kunna få något annat än en flicka, så det blev ju intressant att förhålla sig till.

Vet inte riktigt vad jag ska göra med en pojke då all form av sport är raderad ur min hjärna från födseln. Man kan ju hoppas att det blir en litterär musiker som besitter någon form av kontemporär modekontext, så vi i alla fall kan prata om något. Gillar han Gossip girl (och fascineras av den komplexe Chuck Bass snarare än den alldagliga Nate Archibald), är det ett plus.

Men jag inser ju själv att han lär börja med någon bandy eller korgboll eller vad det nu kan heta och klä sig i själlösa t-shirts och ha alldeles för stora gymnastikskor. I värsta fall bär han keps med böjd skärm, som mina högstadiefiender på vischan i Skåne envisades med.

Eller så blir han en sådan som skjuter savanndjur i Afrika, precis som Ernest Hemingway, eftersom jag löper risk att klä honom i något liknande som Ernest mamma gjorde när Ernest var barn. (Tips – perfekta dagiskläder).

Ni ser – jag använder mode som förträngningsmekanism.

Mål för veckan: bli vuxen och läsa på om seriösa saker man bör fokusera på när man ska få ett barn.

Techno Viking-ångest

En sak som gör mig FRUKTANSVÄRT bekymrad redan nu är det här barnets icke önskvärda dygnsrytm.

Den nya grejen är tydligen att börja pynta sig med glowsticks, ”partydroger” och glitter i ansiktet redan vid fem, halv sex på morgonen och gå fullständigt Techno Viking på mig under ett par morgontimmar. Normala människor ska sova då (om man inte är på semester och går på en dekadent efterfest, men det måste vara i undantagsfall).

JAG måste i alla fall få sova då. Detta får ej hålla i sig. Särskilt inte när det väl är fött.

(Är livrädd att det blir en Techno Viking).

(Eller gycklare).

(Eller Muf:are i slipover).

Nu ska jag starta en tråd på Familjeliv och be om råd hur man vänder ett fosters dygnsrytm. Wish me luck.

*gullig smiley*