Packningsproblemet

Jag lider av avsaknaden av en gen: packningsgenen. Jag kan inte packa effektivt och få saker. Detta skyller jag helt och hållet på mina föräldrar, som skjutsade oss i bil genom Europa hela somrarna under barndomen. Bara där fanns inga förhållningsregler kring hur mycket en väska (eller tre) fick väga. Utöver bilpackningen SKICKADE mina föräldrar resten av allt man skulle vilja ta med sig på semestern med lastbilar. Så när vi väl nådde vår spanska by, fanns det svenska osthyvlar, ens svenska älsklingste, en massa solstolar och annat härligt bråte på plats.

Vi har med andra ord aldrig lärt oss att prioritera våra klädstilar och välja ut ett fåtal kläder på resor. Vi kunde även skicka med 20 böcker var på våra resor (minst) och blev både modelejon i en spansk fiskeby (det var i samband med detta som talesättet ”kasta pärlor till svin” uppstod) och på sikt även överbelästa barn.

(Sedan kan man diskutera om Jan Guillous ”Hamilton”-serie var direkt riktad till barn i fjärde klass, men det är en helt annan historia som ledde till livslångt och osunt intresse för terrorism och slutligen en magisterexamen inom just säkerhetspolitik och terrorism). Nej, har inte använt den examen sedan jag började skriva om ”Let’s dance”. Inte heller de språk jag tragglade i mig under alla dessa resor där man var tvungen att beställa mat själv på rätt språk när man befann sig i landet. (Hatobjekt: Ungern, ex-Jugoslavien och en hatkärlek till holländska som jag tror mig bemästra utan att förstå något alls. Älsklingsobjekt: spanska, franska och tyska, fast det var ju också språken jag lärde mig på riktigt).

Tillbaka till packning. I morgon reser jag och Ossi-bebisen till Skåne helt själva. Hittills har jag packat sju byxor till honom så han ska vara snygg när han glider runt på Kullagatan i Helsingborg. Men han ska bara vara där till torsdag och så jag inser att jag måste packa om allt.

Orkar inte i vuxen ålder bli någon form av Lady Gaga som har personal med sig till flygplatsen som bär hennes 12 resväskor.

Nu fasar jag bara för timmen i luften efter den lite dåliga erfarenheten av ”bebis som gallskriker på plan” som vi upplevde till Barcelona. Och nu är jag själv. I värsta fall kanske man kan sticka till någon pålitlig som sitter på sätet bredvid ett par hundralappar för barnvakteri, så kan jag låsa in mig på flyplanstoan och bara slappa med någon tidning fram tills vi landar. Men så funkar väl inte vardagen, skulle jag tro.

Nu har jag i alla fall kommit ihåg att packa ner ungen! Tur att man inte glömmer det viktigaste:

Skärmavbild 2015-02-21 kl. 23.33.00

Bostadspaniken

MIn bostadskarriär har varit spretig. Den inleddes med alltför många år i andra- och tredjehandslyor när man var runt 20. Emellanåt sov jag på en soffa hos en kompis. Sedan fick jag ett förstahandskontrakt i studentbostad där man delade korridor med både utbytesstudenter och svenska studenter. Det var en konstig tid. Jag menar, stäng in 1500 studenter från olika länder i ett område och låt dem sköta sig själva. Det var fester var och varannan dag. Inte sällan kom något vaktbolag och stängde ner andalusernas allra sista Sevillanas-dans vid halv två-snåret på morgonen (den innehåller många klackar i golvet och hårda, spanska handklapp).

Vi levde där bland italienare som gjorde potatisgnocci så det började brinna i ett kök. Med 19-åriga greker som inte visste hur man städade och vägrade äta svenskt kött. (Han levde på isbergssallad och fetaost i fem månader). Sedan var det amerikanen våningen nedanför som alltid lagade brownies med en kul twist. Det var nämligen hasch i dem. Man kan väl säga att bortkomna KTH-studenter som inte hade varit ute i den sociala världen så mycket i sitt liv, krockade rätt hårt när amerikanen bjöd på fika.

Om bara Iphonens videofunktion hade existerat där så hade vi kunnat göra en billig webbtv-show. Själv hade jag en middagsklubb med lite spanjorer för att tvinga dem att laga mina spanska favoriträtter. Och vi grillade. Jag minns en tysk som alltid packade en kycklingfilé i en tupperware i sin praktiska ryggsäck på morgonen OM han skulle på grillfest framåt kvällen. Då var den perfekt marinerad och full av salmonella. I min dusch stod ofta en städhink med Tinto de Verano för folk att läska sig med framåt vårkanten. Bara det är en sjuk inredningdetalj.

Studentområdets bästa outfit bars av en utbytesstudent från Sicilien, som aldrig hade sett snö. Hans pappa hade däremot gjort en alpresa 1987 och rotade fram lämpliga ytterkläder på vinden till sonen innan avresan till Sverige. Det slutade med att den glada sicilianaren gick runt en hel vinter på Stockholms gator i en neonspräcklig skidoverall. Jag älskade (nästan) varje sekund på det där dårhusområdet nära Stockholms universitet.

Sedan kom en tid i stiliga bostadsrättstvåor på Södermalm, en avstickare till en etta i Aspudden och nu på Söder igen.

Men vi bor helt enkelt för litet. Det var detta jag skulle komma till. Alltså letar vi större.

Att köpa och sälja en etta kan ju gå på mindre än en månad. Men stora lägenheter, för att inte tala om villor, är något helt annat. Ett fåtal objekt kommer ut och 90 procent är skräp (plastgolv, höga avgifter, fel adress och min hatgrej: öppen planlösning mellan kök och vardagsrum).

Just nu finns det ett par fina villor ute på marknaden, men jag får hjärnblödning av att tänka på att ta hand om en trädgård och typ ”dränera” eller vad det nu heter, så det lär ju bli en lägenhet i stan ändå. Men samtidigt så lockas jag av att kunna släppa ut barn i trädgården. Jag kan inte ens ta in aktiviteten ”stå och gunga ett barn på lekplats i city”. Det är väl då man lägger till Netflix på telefonen och sträckkollar serier vid någon sandlåda bland heroinkanyler och klassas som världens sämsta förälder ”som inte tittar upp från Iphonen”.

Jaja, den dagen, den sorgen.

Tillbaka till ruta ett: låt det komma ut någon vettig lägenhet på Söder snart, tack. Så man åtminstone kan börja i någon ände.

Jag vill ha ett eget rum, tack!

Jag vill ha ett eget rum, tack!