”Vad gör du?”

En okänd granne semesterfirar med onsdagsfest och spelar någon ”skön” hippiemusik. Jag öppnar köksfönstret och låtsas att jag är med på festen. En superdeal. Jag slipper bygga en mask av smink, dricka rumstempererat, billigt chardonnay från en bag in box och behöver heller inte konversera med någon obekant person samtidigt som jag balanserar på en soffkant. Ingen kommer att tjata på att jag ska ”komma upp och dansa” och sedan tvingas stå där och hasa i ett par nylonstrumpor på ett nyslipat fiskbensparkettgolv.

Usch, vad jag hatar Stockholmsfrågan: ”vad gör du?” som alltid är den första frågan som följer efter att man tagit i hand och sagt sitt namn på den där typen av fester.

Som att det spelar någon roll? Tänker alltid att jag ska säga ”brandman” bara för att få prata om något annat än kvällstidningsrubriker.

Tidigare i somras var jag långt ute på landet på ett jobb i ett par dagar. Där var det ingen som frågade vad någon ”gjorde”. Alla bara pratade om olika saker och ingen brydde sig om man gick på komvux, hade gått i pension eller monterade höger baklykta i en bilfabrik.

Ännu mindre brydde sig folk huruvida man skrev något skit i en tidning.

Har aldrig känt mig så bekväm.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *