Det stora genombrottet

Jag lyssnar bara på den här låten nu för tiden. ”Red bricks” med Young rebel set.

När jag menar lyssnar så syftar jag på att bandet kommer att få en jävla chock när de kollar besöksstatistiken på sin hemsida. Ser framför mig hur gitarristen (som är ”bra på internet”) ringer upp sångaren och bara: ”Vad i HELVETE har hänt? Vi har gått genom taket!!”. Sedan ringer sångaren till trummisen som kastar sig ut ur lägenheten, glömmer jackan, springer upp och hämtar den och trycker gasen i botten i sin Ford Focus och tvärnitar vid basistens hus, tutar fyra gånger och basisten tittar sömndrucket ut genom fönstret (han har en tjej där ”som det kanske kan bli något med”), men stoppar ändå fötterna i ett par slitna espadrillos som han köpte i samband med en spelning i Bilbao förra året och kommer ut. Trummisen skriker: ”Hoppa in för fan!”. Så åker de hem till gitarristen/webmastern och alla bara tittar skeptiskt på varandra innan Google analytics-grafen har laddat klart. Sedan kastar de sig om varandras halsar i en gruppkram och öppnar champagnen som symboliskt har stått på kylning och som bara ska tas fram när ”det stora genombrottet kommer”. Nu finns det ingen tvekan längre. ”Red bricks” har lyssnats på av en miljon personer.

Men de glömde kolla en detalj. Det var nämligen bara en person i Stockholm, Sverige som hade lyssnat på den en miljon gånger. För hon kan ha drag av musikautism.

Orka bry sig om en kropp?

Har dragit på det i två månader nu. Ska prova om min bikini från förra sommaren passar fortfarande.

Jag har verkligen ingen kroppsuppfattning. Jag har ingen aning om det är så att jag är överviktigt, underviktig eller helt vanlig. Har jag gått upp 10 kilo sedan förra sommaren? Eller gått ner 10?

Det enda jag vet är att när jag jobbar väldigt mycket, äter jag knappt. Men när jag är ledig äter jag kanske sju gånger om dagen. Hela livet är en buffé. Sedan hatar jag att sporta.

Så har det varit i nästan hela mitt liv. När jag var tonåring tänkte jag då och då att jag kanske var tjock, eftersom alla andra sa sånt. Men då hade jag den näst minsta storleken så det lät långsökt. Sedan var man så indie så det hände ju inte att man höll på med gymping och skit. Man låtsades helt enkelt bry sig om vikt i sociala situationer fast man inte brydde sig överhuvudtaget. Ungefär som när ytliga bekanta pratar om vad de ska göra i helgen nu för tiden och man bara: ”Mmmm, vad härligt det låter…” *intresseklubben antecknar med snirklig skrivstil i Moleskine-anteckningsbok köpt på Barnes & Noble på Union square i New York*

Vet fortfarande inte om jag är tjock eller smal. Men jag håller kvar vid ointresset just för att det är ointressant. Orkar bara inte gå och köpa en ny ful bikini med palmer i pastell.

”Vad gör du?”

En okänd granne semesterfirar med onsdagsfest och spelar någon ”skön” hippiemusik. Jag öppnar köksfönstret och låtsas att jag är med på festen. En superdeal. Jag slipper bygga en mask av smink, dricka rumstempererat, billigt chardonnay från en bag in box och behöver heller inte konversera med någon obekant person samtidigt som jag balanserar på en soffkant. Ingen kommer att tjata på att jag ska ”komma upp och dansa” och sedan tvingas stå där och hasa i ett par nylonstrumpor på ett nyslipat fiskbensparkettgolv.

Usch, vad jag hatar Stockholmsfrågan: ”vad gör du?” som alltid är den första frågan som följer efter att man tagit i hand och sagt sitt namn på den där typen av fester.

Som att det spelar någon roll? Tänker alltid att jag ska säga ”brandman” bara för att få prata om något annat än kvällstidningsrubriker.

Tidigare i somras var jag långt ute på landet på ett jobb i ett par dagar. Där var det ingen som frågade vad någon ”gjorde”. Alla bara pratade om olika saker och ingen brydde sig om man gick på komvux, hade gått i pension eller monterade höger baklykta i en bilfabrik.

Ännu mindre brydde sig folk huruvida man skrev något skit i en tidning.

Har aldrig känt mig så bekväm.

Tidsfobi är också en fobi

Mitt nya körkort kom i går. Resultatet när jag sprättade upp kuvertet på det rekommenderade brevet var en så stark ångest att jag fick luta mig mot en husvägg på Rosenlundsgatan.

Jag minns när jag fick mitt förra körkort och tittade på siffrorna 2012-07-06. Det var den dagen körkortet skulle gå ut. 10 år fram i tiden.

Vem skulle jag vara då? En livstrött trebarnsmamma som åkte runt på djurparker och hyrde stugor på Öland om somrarna? En rockstjärna? En bitter singelkvinna i mellanstor stad?

Det var fullkomligt hisnande att inse att jag skulle finnas 2012 och att jag fortfarande skulle bära runt på det där kortet i plånboken då. Skulle händerna ha fått åldersfläckar redan då när jag tog fram kortet för att legitimera mig? Skulle jag ha slutat bita på naglarna?

Så stod jag plötsligt där i går. En man på posten klippte två hål i det gamla körkortet. Den tiden var plötsligt förbi.

Jag tittade på det nya körkortet. Det går ut 2022.

För mig låter det som science fiction. Kommer jag ha en flygande bil och skit då? Vem kommer jag att vara?

Det tog säkert fem minuter innan jag vågade ta bort handen från fasaden och fortsätta promenaden ut mot Hornsgatan. Men trycket över bröstet satt kvar hela kvällen.

Här står man och fuskar lite

Har varit på turné hela helgen och kom hem i går kväll. I dag inser man att tekniken krånglade under ett väldigt viktigt 10-sekundersklipp. Lägger därför eftermiddagen på att klä ut mig till mig själv exakt som jag såg ut i går, för att spela in det igen. Det är svårare än vad man tror att återskapa ett rentvättat hår till smutsigt.

Djup tacksamhet här för att det bara var jag som var med i just det där klippet.

En tacksam kvinna i hatt

I bland är det overkligt att man kan jobba med något som inte innebär att flytta runt papper på ett skrivbord hela dagarna. Mitt sommargig i år går ut på att åka runt i Sverige med en massa band och leva livet som inbäddad reporter när de är på turné. Som pojken i filmen ”Almost famous” förutom att jag är en kvinna i hatt.

Första avsnittet i programserien hade premiär i dag, samtidigt som det gick ett uppslag i tidningen.

Det måste vara omöjligt att ha ett bättre liv än vad jag har just nu?

Här är tv-programmet ”På turné med Malin Collin”.

De som inte förstår

En oerhört irriterande grej är när man umgås med någon som inte är uppvuxen på exakt samma musikdiet som en själv och så sitter man där och dricker något riktigt torrt, friskt, vitt vin med tydlig mineralsmak och bara måste spela upp låtar som betyder precis allt för en själv och man ser en hel tidsepok utspela sig på näthinnan som en patetisk men ändå svart och romantisk film samtidigt som låten spelas med dåliga högtalare på Spotify. Så fattar personen man umgås med inget alls. Den kanske till och med börjar prata om något under tiden låten spelas. Eller kollar sin mobil.

Då vill man bara isolera sig i en stuga i vildmarken och aldrig mer prata med någon igen.

Marilyn

Ibland tror jag inte att jag ens kan få fram hur mycket jag avgudar Marilyn Monroe. Eller avgudade. Jag vet inte ens vilket tempus man använder när man talar om någon som dog innan man föddes.

Hon var så skör men stark, så beräknande men oskyldig, så fullständigt uppfuckad men såg ändå perfekt ut när man tittade på henne.

Tänker då och då att jag ska manifestera denna beundran på något sätt. Det enda jag har kommit på (förutom att googla henne nitton gånger i veckan) är att köpa en sådan där vit klänning som hon har i ”The seven year itch” som jag har sett i skyltfönstret på Buttricks.

Men det räknas nog mer in i kategorin ”hån”?

Världens bästa självhjälpsbok

Jag var och jobbade i Värmland i hela helgen och i bilen på väg tillbaka till Stockholm satt jag och fotografen och pratade så mycket om livet så det kändes som man hade gått i tre år av kognitiv beteendeterapi.  Vi började med att sammanfatta jobbhelgen och hon satte fingret på de värmlänningar vi hade levt väldigt tätt inpå ett par dygn.

”Varje dag går man runt och tänker flera gånger att man måste försöka vara lite mer positiv. De här människorna verkar aldrig ha funderat över det. De är positiva i grunden. Inget är ett problem och om det uppstår något, så löser man det utan att hetsa upp sig”, sa fotografen.

Och exakt så var det.

Ska börja leva så också. Kanske skriver en självhjälpsbok som heter ”Värmlandsmodellen” och blir vansinnigt rik. Då är det i alla fall lättare att ha en positiv grundsyn.

Nä, nu ska jag betala en räkning på 39474930200000 kronor för att rökgångarna i kakelugnen är upprenoverade och klara.

Precis.

Skrävlare

Försöker alltid leva mitt liv på detta sätt:

– Inte döma folk.

– Inte förakta någon.

– Inte störa mig på folk.

Man vet ju inte vad andra människor går runt och kämpar med och så länge man själv är en vanlig patetisk människa, kan man ju lika gärna fokusera på att bli en vettigare person än att lägga sig i andras liv.

MEN.

Jag satt och åt middag på en uteservering tidigare i kväll och på bordet bredvid satt en kille som skrävlade. Det tog tio sekunder innan jag rasade inombords.

Han pratade svengelska på en ljudnivå där socialstyrelsen hade rekommenderat sådana där festivalhörselkåpor om spädbarn varit i närheten. Jag kunde inte höra mina egna tankar.

Han skröt om alla investerare som han var i kontakt med och pengar som drogs in hit och dit.

Han höll en monolog i en halvtimme och hans sällskap satt helt tysta och storögda och hann inte ens inflika något.

Han mådde så gott av sig själv och riktigt njöt av att höra sin egen gallskrikande röst. Det var nästan erotiskt för honom.

Var en sekund från att gå fram och täppa till hans säljartrut med en taco och bara: ”GÅ, du är utvisad härifrån nu!” Typ jaga honom ut på gatan så som vallhundar gör när de ska flytta en skock får.

Men jag knöt näven i fickan som vanligt och hoppades att han skulle få en vattenläcka i sitt topprenoverade gästbadrum.