Middag med Z

I går mötte jag upp den mörkhåriga i vår duo ”Malin & Zandra” (ett eklektiskt dansband med inslag av etnotrummor och visselpipa).

Vi ska ju egentligen ses på middag en kväll i veckan, men på grund av Melodifestivalen blir det allt för sällan just nu. Då ställs den här typen av frågor, trots att vi sågs förra veckan:

”Herregud Zandra, vad du har fått starka armar! Men vilken gullig frisyr! Brukar du ha den i vardagen nu för tiden?”

Vi åt dumplings, vårrullar, pilgrimsmusslor, sjögrässallad, friterad sushi, edamamerbönor och drack vin. Sedan gick till Indigo och jag råkade ta en öl och blev offentligt hånad.

Sjuk grej: en ensam kille stod i baren och sökte kontakt. Så fort vi skrattade åt något som vi pratade om, brast han också ut i gapskratt. Vem orkar ens göra sånt? Så ska man få dåligt samvete för att man inte erbjuder en plats vid bordet till en okänd människa. Nä nä nä. Gå hem och chatta på internet (tips).

Konstig grej: strax innan middagen gick jag och köpte en knytblus! Alltså, jag kunde ju lika gärna ha köpt en trehjuling för det passar min ålder lika bra. Kommer aldrig att orka med mig själv.

Blur

I dag blev det klart att Blur kommer till Way out west i sommar.

Jag har säkert sett dem femtontusen gånger i mitt liv då de fungerade som någon typ av husband i mitt tonårsrum.

Första gången var på Mejeriet i Lund, ett pyttelitet ställe om man jämför med var det började spela bara något halvår senare. Jag var 16 år och stod som förhäxad med Blur någon meter framför mig. Bredvid mig stod Skånes stoltheter Eggstone och Brainpool och de var väl lika imponerade som jag.

Spelningen slutade med att Alex James kastade ut sin Lyle & Scott-lammullströja i publiken och jag grämer mig än i dag att det inte var jag som fångade den.

Därefter började man pendla till Köpenhamn för Blur kom alltid dit och spelade. Jag såg dem även på Hultsfred -96, men det var en rätt kass spelning.

Nu för tiden är det egentligen rätt sällan man sätter på en Blur-låt, särskilt de glada trallpoplåtarna, men de där riktigt melankoliska bär jag ändå med mig.

Varje vår när jag fyller år lyssnar på på ”Birthday” och känner mig lite vemodig, en kvarleva från när jag fyllde 15 eller 16.

Sedan kommer en av mina favoriter alltid att vara ”Miss America”.

Och ”Sing” får jag jämt ont i magen av och det är ju ett tecken på att den fortfarande funkar.

Antar att jag måste åka till Göteborg i augusti då?

Här är jag och min syster Anna på väg till Köpenhamn för att se Blur för tvåhundrade gången. Just den gången var The Cardigans förband. Mycket lysande kväll.

Det här är första dagen i gymnasiet och då var det viktigt att alla på den nya skolan skulle fatta vilket band man gillade osv.

Så här såg man ut tydligen ut på den tiden.

Anledningen till varför jag absolut inte ska fotoblogga:

Så var den tredje Melodifestivalveckan avklarad. Leksand/Tällberg den här gången. Gulligt som en filmkuliss rent utseendemässigt. Blodsmak i munnen jobbmässigt. Jaja, här kommer lite kassa bilder på det (varning för mycket bilder på utomhusmiljöer).

Man dog av utsikten ungefär hela tiden.

Gulligt hotellrum.

Sparkar utanför hotellet. Provade att stå på en två minuter innan vi åkte hem. Det gick dåligt.

Gullighetsdöden på det här hotellet? Orkar aldrig mer med överdesignade boutique hotels.

Utsikt från mitt hotellrumsfönster. Blev kanske religiös under dessa dagar osv.

Världens bästa fotograf-Sven jobbar från hotellrumsgolvet.

Min lysande reporterpartner in crime Therese en mycket sen natt efter lämning.

Therese och jag på genrepet i fredags. Här var vi slut. Efter finalnatten var vi små spillror av människor. Men vi gjorde bra tidning.

Finalkvällen, två minuter innan A-press får tillträde till green room. Två miljoner journalister står som galopphästar i startfållan. Haha, att man är den människan ändå? Börja armbåga nån? USCH!

Finalkvällens efterfest. Här dansar Love generation till sitt eget bidrag tillsammans med Youngblood. Mycket roligt. Försökte hetsa bakåtvoltspojken i Youngblood att göra en reprisvolt på dansgolvet. Han blev eld och lågor, men övertalades tyvärr att avstå.

Bilresa med Sven och Nunstedt hem till Stockholm. Jag var barnet i baksätet som bara sa saker som: ”Höj volymen”, ”Stanna, jag måste kissa”, ”Stanna igen, jag är så himla hungrig” osv osv.

Ja, ni ser ju. Det här måste vara det sorgligaste fotoblogginlägget i världshistorien. Stort självförakt här.

Turnélivet osv.

Herregud, för mig är det Melodifestivalen varje dag och natt i veckan känns det som.

Jag kuskar runt Sverige, äter dålig mat, skriver femton miljoner tecken om dagen och sover nästan inget. Men det är ett jobb det med.

Min fotograf stiger upp tidigt och går och tränar. Jag är Keith Richards i gänget och ramlar in på frukosten i otvättat hår och gormar. Gud, trillar väl snart ner från en kokosnötspalm och börjar slå på Markus Larsson också?

Sedan sist har jag:

– Råkat klippa av mitt hår så jag ser ut som en ful liten pojk. Köper väl ett par snickarbyxor så får jag en helt ny ”stil”?

– Ätit i ett skjul i ett industriområde utanför Sala. De hade en lunchmeny. Orkar inte säga något mer om det.

– Råkat fråga om Ulrik Munther har en pojkvän (jag skulle fråga om flickvän, men var mycket stressad). (Han tog det med värdighet).

– Fått veta lite mer om Björn Ranelids pigment.

Trist frisyr.

Roliga rykten

De här mellan Melodifestivalturné-dagarna? Man bara faller ihop och ligger i en soffa. Några hembiträden som fläktar mig med solfjädrar och jag hade varit en deppigare version av Marie Antoinette (fast med plattare hår).

Hade ambitionen att lämna in ett par skor för omklackning och gå och klippa mig. I stället sätter jag kökssaxen i min egen lugg och går och köper nya skor för det känns lite mindre ansträngande.

Det påminner mig om de rykten som florerade i Helsingborg när jag var tonåring, just när E-type hade slagit igenom. Det sades att han hade 40 miljoner kronor på sitt Minutenkort (haha, Minuten?! Det finns inte längre va?) och vägrade investera sina pengar för det kändes härligt att lämna kvar saldobeskedet i maskinen så personen bakom fick en chock. Det sades också att han aldrig bokade tvättid, utan köpte nya strumpor och Björn Borg-kalsonger varje dag (haha, Björn Borg?!).

Gud, orka med tonåringar som startar den typen av rykten i Stockholm och ett år senare har de nått Skåne för det fanns inget internet som kunde skynda på det.