På väg ut i den spanska byn i fredags för drink kvällen innan årets bröllop.

Jacka: Zara. Byxor: *olika affärer som säljer trasor osv*

Fyra timmar senare: flygbolaget går i konkurs och man inser att man är strandsatt i Spanien samma vecka som Melodifestivalen börjar. Då tvingas man panikköpa nya biljetter med annat flygbolag mitt i natten.

Åtta timmar senare: man kräks i väldigt många timmar, får skyhög feber, allergiska utslag och svullnar upp i hela ansiktet.

Klockan 12 då bröllopet börjar: man ligger i en säng på ett hotell och yrar resten av dagen och kvällen.

Min syrra Anna kom in på hotellrummet på morgonen, festklädd till tänderna, slängde en snabb blick på mig och ställde diagnosen:

”Det är en svår matförgiftning du har fått. Målvakten Casillas fick exakt samma symptom för ett tag sedan och svullnade upp i hela ansiktet. Dåliga räkor tror jag. Jag läste det i en spansk skvallertidning”.

Jaja, alltid kul att prova på spansk vätskeersättning.

I går jobbade jag hela Guldbaggegalan inklusive efterfesten.

Den vackraste av dem alla på plats var Vera Vitali. Sedan jag såg ”Hinsehäxan” har jag varit ja, förhäxad av henne.

Ni vet när man då och då möter en överjordisk vacker varelse och man själv står bredvid och inte ens verkar tillhöra samma art?

Man påminner mer om en harlekinmönstrad liten trafikkon med holländska träskor med klack, ett munspel kopplat en lång orange näbb och en jättelik sombrero på ett Pinoccio-huvud. Så står man där och tutar i något instrument och steppar med klackarna, medan den överjordiska varelsen glider förbi sval och elegant.

Så kändes det när jag stod framför Vera Vitali i toalettkön på Berns i går kväll.

Så himla fint.

Hej hej,

Här rullar livet på och man gör lite olika saker. I torsdags skulle jag möta upp Zandra och äta middag efter sent Michael Nyqvist-jobb. Jag trodde att vi skulle ses på Babylon på Medborgarplatsen och när jag hetsade dit såg jag ingen krönikör i flikigt hår så jag ringde henne. Då stod hon på Stureplan och väntade på mig utanför Escalier, där vi tydligen hade ett bord bokat. Jag fick pinna vidare genom stan och sedan blev jag en medelålders rättsreporter med några tunga politiska avslöjanden i bagaget och beställde således en Biff Rydberg och en öl.

Herregud.

Men vem orkar vara en sushitjej ändå?

I går kastade jag mig i väg till radion lite sent och och pratade på, från 37 minuter och framåt. Här kan man lyssna på det.

Sedan taxi tillbaka till redaktionen och skriva lite krönika om ”The voice” och därefter musselmiddag på Morfar Ginko med Zandra och Mattias.

Tömde baren på bubbel. Så onödigt. Mitt livsmål är att man bara dricker ett glas bubbel under en kväll – två om man till exempel råkar gifta sig. Allt annat är orutinerat. Tog taxi hem med krispig huvudvärk.

Nu ska jag bygga om det här ansiktet för i kväll ska jag till Spy bar på någon fest med min syrra Anna. Hon ser ut så här och är liksom den söta i familjen:

I morgon måste jag vara fräsch och seriös för då ska jag titta på en drömlägenhet som kostar runt 127493 miljoner kronor. Ska bli kul att börja buda! *Lägger fyra miljarder*

Funderar på att börja skriva min självbiografi.

Den ska heta ”Malin och mikrorätterna” och främst skildra samtiden.

Man ska kunna ta del av hur jag mikrar olika färsrätter på 350 W fastän 750 W rekommenderas. Sedan varvar man det lite med någon textrad ur en bra låt som handlar om mikrovågor (typ denna), några tips om  hur man lägger eyeliner och en betygssättning på Sveriges bästa mikromat.

Ibland kanske jag sänker en halvflaska sött bubbel i ett kapitel och okynnesmikrar en fryspizza och gråter över livet så eyelinern smetas ut över kinderna.

Sedan träffar jag några tjejkompisar och pratar om ”relationer” över räkor och när de går hem blir jag galen och mikrar alla skalen på full effekt.

Allt är inte helt bestämt ännu, men där är väl synopsis färdigt?

Har tagit på mig jeans (dock utsvängda) den här morgonen. Normalt sett har jag alltid skinntajts och någon ”nordkoreansk” tröja.

Niklas: Oj, vad konstigt att se dig i ett par jeans!

Jag: Äh, jag måste gå på någon lunch i dag och pallar inte se ut som jag just har stigit av Dödsstjärnan.

Niklas: Nä, för det är ju alltid bättre att se ut som man just klev ur den hasch-inrökta folkabussen?

Jag har ju tidigare fått höra att jag ser ut som Morgan Pålsson.

Det hade jag lyckats förtränga fram till i går kväll då jag och ett gäng tjejkompisar möttes upp på Bar Brooklyn i Hornstull (vilket såg ut som maskinrummet på en mellanstor fabrik inom verkstadsindustrin i mysighetsfaktor).

Min kompis Katti hävdade att det visst fanns likheter mellan mig och Morgan Pålsson, men för att släta över det sa hon att hon alltid har tyckt att jag har varit lik Jennifer Anniston också.

I dag morphade jag dessa två personer och fick fram följande:

Det värsta? Det är ju inte jätteolikt mig. Jag är alltså ”Starke man” och Rachel i ”Vänners” tragiska avkomma?

I dag var jag tillbaka i radion och satt och skrek där i två timmar tillsammans med Zandra och Cissi. Nog för att jag kan prata mycket och länge, men två timmar i stället för en var ganska stor skillnad. Som att jag har något viktigt att säga liksom, haha!

Men roligt skrivet om programmet:

”Två vänner bredvid varandra, och två konkurrenter mot varandra – ja så ser det ut i veckans sista Cissi Wallin där nöjesreportrarna Zandra Lundberg och Malin Collin ställs i studion och ska sammanfatta nöjesveckan – och blicka fram emot helgen.”

Jag knäcker ett nytt tv-format, parar ihop drömkändispar och pratar om körsångsmålgruppen i tv.

Här kan man lyssna på det om man vill.

När jag hade sagt upp mig från Aftonbladet så pratade alla mina nu före detta kollegor om att jag ”skulle gå över till the dark side”.

Det skrämde mig givetvis. Herregud, vem vill inte hellre befinna sig i ett ljust paradis än i helveteselden där självaste Darth Vader flåsar fram order om att man ska åka och intervjua typ Sanna Nielsen?

Min första dag på Expressen tittade jag skyggt efter Imperial guards nere i receptionen och höll blicken riktad framåt för att inte förarga någon Stormtrooper-redigerare.

Vilken besvikelse/lättnad det var att inse att Expressen innehöll folk iklädda tröjor och några vanliga byxor. En del hade också rock.

Helvetet såg ut som vanlig redaktion, fast med några plastväxter som utsmycknad.

Och det första alla sa till mig var: ”Välkommen till Expressen. Hur känns det nu när du har lämnat the dark side?”

Kvällstidningar, alltså. Mycket ont och gott, svart och vitt.

Det är ju därför man älskar dem.

”Skriver du 1400 tecken på att Eric Saade och Molly Sandén har gjort slut?”

Det verkar som att jag har tagit någon typ av bloggpaus. Det är inte med flit. Har börjat på mitt nya jobb och lagt bloggtiden på att lära mig att hitta in, ut och till min plats inne på Expressen.

Att börja på ett nytt jobb är ju lite som att släppas ner på en dödsspelplan i ”Hungerspelen” minus att några tonåringar försöker slå ihjäl dig. Fast på ett bra sätt.

Men jag har manglat ur mig knäck, krönikor och lite annat och sedan stupat eftersom jag nu för tiden jobbar dagtid.

För en som har dygnsrytm som en kvällsarbetare är det lite som att jag stiger upp kl 03.30 och går till jobbet. Sminkar något svullet vattenlik, hänger på lite tygsjok i ren chock och fraktar en medvetslös kropp på bussar och annat vulgärt. Kvicknar till vid 14 och undrar förvirrat hur jag hamnade vid ett skrivbord.

Jaja, det är väl det man kallar livet? Ändå ett rätt bra liv.