Det bästa i världshistorien

Man slentriangillar ju ofta så mycket popkultur ”just nu”, men det är inte alltid alla dessa verk håller över tid. 

Just nu försöker jag lista mina bästa grejer som jag aldrig någonsin tröttnar på. Det här är min arbetslista:

Tv-serie: ”Buffy the vampire slayer” för den har allt man kan önska och allt man inte visste att man ens kunde önska. Gråter bara av tanken på dess briljans. ”Stolthet och fördom” (BBC från 1995) för det är det bästa kostymdrama som någonsin har gjorts. 24 för att själva formatet är genialiskt och Jack Bauer en av tv-världens bästa karaktärer.

Låt: Det går ju i princip inte att lista men Don Henleys ”Boys of summer” är odödlig och ”So what” med The Cure för den får mig att baxna, trots att den handlar om typ kakdekorationer. Annars får jag hjärtflimmer varje gång jag lyssnar på ”Nightswimming” med REM, ”Living dead” med Suede och ”Standing here” med Stone roses. Och sedan tusen låtar till. 

Film: ”Almost famous”, inte bara för ”Tiny dancer”-scenen, men mycket därför. ”Marie Antoinette”, inte bara för ”Plainsong”-scenen, men mycket därför. ”Gremlins 2″ för att, hahaha, NEJ! 

Bok: ”Den hemliga historien” av Donna Tartt för det är bland det bästa som har skrivits i modern tid. Alla böcker av Dennis Lehane för han är ett geni när det gäller svärta, våld och musikreferenser. ”Middlesex” av Jeffrey Eugenides och ”Presidentens hustru” av Curtis Sittenfeld för deras underbara förmåga att berätta en historia.

Känn er välkomna att tipsa om era egna favoriter som funkar en hel livstid.

UPDATE: Okej, lovade mig själv att inte uppdatera det här inlägget för då slutar det med favoriter omfångsmässigt lika stort som Jan Guillous samlade verk. Men jag måste lägga till boken ”Svindlande höjder” av Emily Brontë och dess musiksvar Wuthering Heights” med Kate Bush. Så bra så man får yrsel.

En bok om inget speciellt?

Skärmavbild 2011-11-30 kl. 00.46.32.png

På Resume.se hittar jag den här puffen. Den första tanken är givetvis nyfikenhet på de spännande grejer Birro har att berätta som aldrig har skrivits tidigare. 

Med hög puls läser jag artikeln och hoppas på en teaser om hur Scherman tog in Birro i ett hemligt rum på TV4 och utförde kinesisk vattentortyr och hånläste Birros samlade dikter i den slamriga i lunchmatsalen under ”Kvällsöppet”-dramat i oktober. 

Men det verkar inte vara mer upphetsande än det här:

”Bland annat kommer han att skriva mer om det som hände när han fick lämna Kvällsöppet, och spelet bakom kulisserna när han medverkade i Let’s Dance.”

SÅ KLART!

Birro verkar ju vara en gullig människa, men att han nu uppenbarligen skriver en hel bok som bygger på hur snabbt skinkmackorna tog slut under ”Let’s dance”-repen och hur han helt enkelt fick nöja sig med en vanlig ostsmörgås är ju oförklarligt. 

Eller om den där gången då Tony Irving eventuellt inte hälsade på honom när de stod i toalettkö backstage i en längre reklampaus. Det måste ha svidit.

Men det smakigaste är säkert att Lennart Ekdahl en gång tog sig en kopp kaffe i något TV4-pentry och inte frågade Birro om han ville ha en påtår.

Så svinigt!

För allt annat har ju redan skrivits, vridits, vinklats och vänts på tusentals gånger i de båda kvällstidningarna och exakt överallt annars.

Man kan ju känna en viss ledsamhet inför träden som kommer att sätta livet till för det här.

Nittiotalsnostalgi

I fredags träffade jag min kompis Madeleine. Vårt första möte skedde på en Brainpoolkonsert i Svedala sommaren mellan nian och ettan i gymnasiet. Jag och min syrra Anna stod på ena sidan av den lilla scenen och hon, hennes tvillingsyster Susanne och bästis Sandy vid andra. Vi synade varandra uppifrån och ner och insåg direkt att vi såg lika indie-tingeltangliga ut alla fem så vi borde bli nära vänner direkt. 

Skärmavbild 2011-11-28 kl. 22.29.11.png

Här är jag och min syster Anna på väg till Svedala 1994.

Och vänner blev vi. Det var många pågatågsresor mellan Helsingborg och Malmö som följde efter den där konserten, och de får vi tacka Janne Kask för.

Skärmavbild 2011-11-28 kl. 22.27.56.png

Här hänger hela gänget under en Malmö-helg. Älskar Sandys hemgjorda Salad-tröja. Jag gjorde en liknande Ride-tröja åt min syster med textilpennor.

Men nu har det råkat gå 17 år och jag tar alltså en fika med Madeleine i Malmö.

Hon: Men Malin, du har ju exakt samma klädstil igen som du hade i gymnasiet.

Jag (tittar ner på några kängor och en svart päls): Eh, ja. Herregud.

Fatta att jag är exakt som de här Kikki Danielsson-kvinnorna som var urhippa på 80-talet i blonderad hockeyfrisyr och jeansjacka, som sedan fortsätter med samma stil i resten av sina liv. 

Det är då jag går och köper en klänning som jag skulle kunna ha haft vilken dag som helst mellan 1994-1998. Då var jag besatt av Björk och ville klä mig precis som henne. 

Nu finns det ingen återvändo. Jag kommer att gå runt i 90-talskläder i resten av mitt liv och återuppleva min storhetstid i sinnet fram tills döden skiljer oss åt.

Skärmavbild 2011-11-28 kl. 22.11.57.png

Vägrar köpa H&M:s smakfulla designersamarbeten. Tar Versace i stället. Herre. Gud.

Man orkar ju inte ens vara jag

Nu är jag i Malmö på ”Idol”-turnén. 

I går satt jag, vår eminenta krönikör Helena Trus och webbtv-Carro i baksätet på en taxi som tre fastspända småbarn med TV4:s exekutiva producent som en vänlig fadersgestalt i framsätet på väg från Sturup till hotellet.

Helena Trus tittar lite funderande på mig.

Helena: Malin, skulle du ens kunna åka på spa?

Jag: Va, hur menar du? Att jag tycker att det är obehagligt att okända personer penslar mig med lera?

Helena: Nja, jag tänker mer… äh, det var inget.

Jag: Menar du att jag skulle ha svårt att slappna av?

Helena: Ja, exakt så.

Jag: Så fick jag diagnosen ”stökigt lågstadiebarn” slängt i famnen på mig. Det är KLART JAG KAN SLAPPNA AV!

Sedan fortsatte jag kolla två telefoner, skriva något sms och samtidigt prata oavbrutet med alla i bilen i ett rasande tempo.

Nu googlar jag ADHD, men misstänker mer att jag har börjat lida av karpaltunnelsyndrom. Det är inte alls samma sak.

(For the record, jag är svinlat privat. Sitter bara i en soffa och stirrar i flera dygn i rad)

Skärmavbild 2011-11-19 kl. 01.22.51.png

Här står jag och håller låda inför en intervju med bästa Trusan.

Ställer fel person mot väggen

I går skulle jag ringa Christer Björkman och var lite snabbt i telefonlistan och råkade trycka på Christer Sandelin i stället. Turligt nog hann inga signaler gå fram förrän jag upptäckte mitt misstag. 

I vintras gick det inte riktigt lika bra. 

Jag satt i en bil på väg från ”Let’s dance”-studion till redaktionen. Då är stämningen stressig, man ska hinna skriva mycket innan tidningen skickas. 

Någon i pubilken hade, enligt Björn Ranelid, hånskrattat åt honom mitt under hans dansnummer, vilket gjorde den käre Ranelid väldigt sårad och upprörd,  så jag skulle ringa Magnus Karlsson Lamm som är exekutiv producent för programmet och ställa honom till svars för hur detta kunde hända.

Det där är mina favoritsamtal – allt som inkluderar orden ”ert ansvar” och ”nu svarar du inte på min fråga” gör mig lycklig.

Full av pepp och med myndig röst ringer jag producenten: 

Jag: Det gäller situationen som uppstod med Ranelid här i kväll. Är du insatt i vad som hände?

Producenten: Eh… ja, det är klart att jag är.

Jag: Hur ser du på att en deltagare hånas under sitt framträdande och riskerar att tappa fokus?

Producenten: Nja, alltså jag tycker ju det var rätt taskigt att hålla på och hånskratta åt honom. Man tyckte ju synd om honom, men han är ju känslig också. Jag vet inte riktigt.

(Här börjar jag ana att något inte stämmer. Ingen exekutiv producent pratar på det där sättet)

Jag: Hur ser du på ert ansvar när det gäller publikens beteende? 

Producenten: Men Malin, vad är det med dig? Du låter ju helt galen? Som att jag har något ansvar? Jag fattar ingenting.

Jag: Eh… vem pratar jag med?

”Producenten”: Magnus Liam Karlsson!

Så är det min fotograf som är kvar i ”Let’s dance”-studion som jag har råkat ringa. Deras namn var alldeles för lika på en Iphone-display i en mörk bil. 

Gud, vad vi skrattade åt det sedan. Stackars fotografen trodde att jag hade genomgått en personlighetsförändring på tio minuter och blivit sinnessjuk.

(Och exekutiva producenten fortsätter väl att tro att min normalnivå är lätt psykos då han får liknande samtal varje fredag)

Här är förresten resultatet av den där kvällen.

En sådan som avbryter världsturnén och gör fansen besvikna

I bland dyker den här deprimerande tanken upp: Jag blev aldrig en rockstjärna och nu är det för sent.

Inga svarta scenkläder, ingen dyrkande publik, inget halsande ur dyra skumpabuteljer efter frukost och inget svineri mot musikjournalister.

Inte heller några långa världsturnéer.

Och TACK GODE GUD FÖR DET!

Just nu har jag nått halva ”Idol”-turnén och befinner mig på mellanlandning i Stockholm mellan Linköping och Malmö. 

Jag har fortfarande inte packat upp en enda väska. Smutsiga strumpor från Gävle-stoppet blandas med konstig shopping i Linköping (kostymbyxor?). Jag har inget balsam och de där träningskläderna som jag tar med mig har aldrig packats upp (eller använts).

Hela mitt liv är kaosartat.

Tänk om man dessutom skulle behöva stå på en scen varje kväll och sjunga en massa patetiska skitlåtar man skrev 1994 ”för att tjäna pengar på sina överåriga gamla fans”, tvingas hälla i sig vidrig starksprit ”för att upprätthålla sin image som rockstjärna” och behöva slå sönder gitarrer och tunna tv-apparater (och missa ”Bonde söker fru”) med dåliga benhinnor och svag rygg?

Nä nä nä.

Det är inte din mamma som jobbar här, Niklas

Min kollega Niklas Strömberg är ju på många sätt en fantastisk person, reporter och även någon typ av hiphopkonnässör.

Men det finns ett stort minus på resultaträkningen över hans gärningar.

Det är vanligtvis svårt att hitta en ren kaffekopp framåt kvällen i vårt pentry och nu har jag upptäckt vem som är skurken.

Jag räknar till 20 tomma kaffekoppar och ett par dricksglas som han har hamstrat den senaste månaden. Hans vanliga frukost, yoghurtglassen från 7eleven, har säsongsmässigt bytts ut mot en ensam burk julmust som fullbordar hans disk-stilleben.

Han är en sann rebell i kontorsmiljö som ändå – för ordningens skull – väljer att stapla allt på ett organiserat sätt.

bild.JPG

Finn en psykopat till exempel?

Saker man funderar på en söndag i november:

– Tv-reklamen för dejtingsajten E-darling. Deras usp är satsningen på ”sofistikerade och högutbildade singlar med höga anspråk”. Det kanske bara är jag, men känns det inte som att männen som sitter och surfar in där är potentiella Patrick Bateman? Man blir utbjuden på avsmakningsmeny på Franzén/Lindeberg och slutar med huvudet avkapat i en Gaggenau-frys, fortfarande med Dust it-volym i håret och en hint av Byredos Bal d’Afrique bakom örsnibbarna.

– Hur mycket sanning det verkar vara i spaningen som en taxichafför pitchade för mig under en väldigt lång taxiresa genom stan i rusning: ”Det känns som att Ove Sundberg som chefen i svenska ”The Office” kommer att vara exakt som kommunalrådet Lars-Göran Bengtsson i ”Starke man”.