Kvinnor måste le på bild

Är man tjej måste man le på bild. 

Ja, det är ju bara så. Under lång tid har jag med flit haft en absurt ilsken bild på den här bloggen:

Skärmavbild 2011-02-27 kl. 03.18.45.png

Vi oräkneliga tillfällen har jag fått kommentarer om att ”jag inte borde se så sur ut” från okända människor. 

Samma sak gäller när man tar bylinebilder till tidningen när man är ute på jobb. I början såg jag alltid allvarlig ut. Herregud, tänk om kvällen skulle sluta med att någon TV4-kändis skadar sig illa och måste åka ambulans. Då ser det direkt hånfullt ut att stå och tindra med ögonen med ett gapflapp på bylinebilden.

Men sedan började folk pika mig. ”Oj, vad sur du ser ut”, ”Man blir nästan rädd när man ser dig”. 

Detaljen som glöms bort är att (de manliga) fotograferna som alltid poserar bredvid en på bylinebilderna, ständigt ser livsfarliga ut med sina blängande blickar och nedåtriktade mungipor. 

En dag började jag le. Jag överdrev hela grejen och tog i så att käkarna spände. Då var det ingen som sa något (utom min kollega Jon som är den typen som skickar sms och skriver: ”Bara så du vet ser det ut som det växer horn ur ditt huvud i dagens blaska” och liknande smicker).

byline1.pngbyline2.jpg

Nu har jag blivit stereotypen av den mjuka, kvinnliga klyschan på bild (om man nu bortser från en grav missbedömning av mängden rouge på en av bilderna – det kan visserligen bero på att fotografen har varit lite trigger-happy på kurvorna i Photoshop). Men jag ser vänlig och omhändertagande ut. Precis som samhället säger till mig att jag ska vara. 

Och så gick det med den feministiska kampen i det lilla.

Livet man levde när man var 19

Ibland önskar jag att jag var lite mer som när jag var 19.

Ett exempel på hur jag lade upp mitt liv då:

Jag bodde i södra Frankrike och hoppade på ett plan till Paris en helg. Utan att planera så mycket bestämdes det att jag kunde sova på en madrass hon en trist fransk ex-pojkvän. Eftersom han var så tråkig och jag var så rolig bestämde jag mig för ta Pariskvällen i egna händer. Jag drog på någon knallblå plastklänning, ett par skyhöga Buffalos, limmade fast några hekto löst silverglitter under ögonen och hoppade in i en taxi. 

”Les Bain-Douches”, sa jag och taxichaffören nickade. 

Då, i slutet av 90-talet hade den legendariska klubben Les Bain-Douches (Eller ”Les Bains” som det kallades i folkmun), fått något av ett uppsving på grund av house-haussen som pågick just då. Varenda modell, popstjärna och wannabe hängde där på helgerna och jag var helt enkelt tvungen att få beträda samma mark. 

När taxin stannade utanför gick jag förbi den långa kön, fram till vakten. Han tittade frågande på mig och jag lade på den där fantastiskt självsäkra uppsynen som man bara kan ha när man är 19 och iklädd latex i glad färg.

En sekunds tvekan och sedan lyfte han på repet och hälsade mig välkommen. 

När jag kom in såg jag att popstjärnorna gick uppför en trappa och resten av klientelet stannade kvar på nedervåningen. Vid trappan stod ännu en vakt och såg farlig ut. Jag ryckte på axlarna. Jag kände inte en människa på stället så jag kunde ju lika gärna leka att jag var något slags svenskt pophopp som de verkligen hade anledning att släppas upp i vip-rummet. 

Med samma övertygelse som tidigare gick jag fram till vakten, tittade uppför trappan, samtidigt som mitt glitterstänkta ansikte visade en uttråkad min, som att mina vänner var de som just hade släppts förbi och att jag hamnat på efterkälken. Vakten synade mig från topp till tå men eftersom jag aldrig riktigt stannade vid repet, utan fortsatte gå, hade han inte så mycket mer val än att släppa förbi mig. 

Sedan tillbringade jag resten av natten med att dansa och dricka drinkar med nyfunna vänner som var programpresentatörer i fransk tv, gitarrister i något obskyrt band och modeller som just gått någon Chanel-visning.

Därefter tog jag en taxi tillbaka till den trista ex-pojkvännens lägenhet och tänkte: ”Nu har jag i alla fall varit där”.

Hela mitt liv på den tiden gick ut på att samla på historier. Jag var bara tvungen att testa allt för att det skulle vara roligt att har gjort det. 

Mitt liv nu: kollar lite på tv och läser någon blogg.

:(

Något sånt här såg jag väl ut (måste leta upp fler bilder på hur jag såg ut då – känner att jag återanvänder bildmaterial här):

Skärmavbild 2011-02-26 kl. 03.38.43.pngSkärmavbild 2011-02-26 kl. 03.39.23.png

Värre att kräkas i direktsändning än att svimma på restaurang

En gång var jag på dejt på en restaurang. Helt plötsligt kände jag mig yr och ursäktade mig från bordet. Sedan gick jag in på toaletten och svimmade. 

Det var så jobbigt och gjorde ett sådant psykologiskt avtryck att jag under något år svimmade på toaletten varenda gång jag gick ut på restaurang. En gång fick min bästa kompis bara ta notan och i princip bära mig ut från en toalett och in i en taxi. 

Sedan följde några år där jag i princip utvecklade en ”gå ut och äta på restaurang”-fobi, trots att det aldrig hände igen.

I går kväll stod Alexander Rybak i direktsändning under primetime på TV4 och fick ursäkta sig mitt under ett juryutlåtande för att springa i väg till toaletten och kräkas. Typ le in i kameran med en ursäktande min, alldeles grön i ansiktet och panikspringa med handen över magen.

Äntligen fick jag någon form av perspektiv på att livet alltid kan vara värre.

Hur är man ledig på vardagar?

Nu är jag ledig. Måndag till torsdag den här veckan. Problemet är att jag inte vet vad jag ska göra. Alla jag känner jobbar och min dygnsrytm är katastrofal, så någon lunch på stan är fullkomligt uteslutet.

Sedan har jag inte heller någon hobby. Det är inte så att jag kan gå på drejkurs tisdag eftermiddag vid halv fyra eller spela korgboll med mitt lag på onsdag innan lunch.

Det jag gillar att göra på fritiden är att kolla nätet, titta på tv-serier och lyssna på någon musik och det gör man ju hemma i soffan. Ingen spänning där inte.

För det är ju inte så att jag tar tunnelbanan helt ensam till Vasastan och halkar någon gata fram ”bara för att komma ut lite”.

Mvh

En som inte vet hur man är ledig i vardagen.

Om att gå målmedvetet i grupp

Om man kokar ner allt som berör mig, hamnar vi i en situation som alldeles för sällan händer i det verkliga livet. Jag talar om när en samling människor fattar ett viktigt beslut och går målmedvetet i grupp. Att gå målmedvetet i grupp är lyckligtvis desto mer frekvent förekommande i film- och tv-världen. 

Två favoriter är dessa:

Ur ”The West Wing”:

President Bartlet har just lidit alla helvetes kval och ingen, absolut ingen tror att han kommer att deklarera att han satsar på omval. Men något händer med honom i regnet utanför ovala rummet och det omöjliga beslutet är fattat. Ackompanjerad av Dire Straits supermästerverk ”Brothers in arms” går han med hela Secret Service och de närmaste medarbetarna i rask takt genom Vita huset, mot bilarna och talet som ska tv-sändas över hela USA. Jag ryser så mycket att jag brister ut i gråt bara jag tänker på det. Hela klippet går att se här.

Skärmavbild 2011-02-19 kl. 02.40.46.png

Ur ”Buffy the Vampire Slayer”:

Hjältinnan Buffy har dött men tvingats tillbaka till det vidriga livet på jorden igen. Det enda hon vill är att få dö ännu en gång, men det vågar hon inte berätta för någon. Hela världen vilar ju på hennes axlar, så det är bara att stå ut och alla vännerna är ju så glada att hon är tillbaka igen. Hon befinner sig i tv-historiens svåraste depression och är nästintill emotionellt apatisk. Ändå måste hon rädda sin syster från någon musikaldemon, utan hjälp av vännerna. De tror att hon ska skärpa till sig om hon tvingas göra det på egen hand (tvångssjungande dessutom). Men mitt i låten ändrar de sig. De tittar på varandra, reser sig upp samtidigt och går bestämt och målmedvetet mot faran. (Det här klippet, ja hela säsongen av Buffy kan jag i och för sig inte se alls utan att hulka mig igenom varenda sekund). Hela klippet går att se här.

Skärmavbild 2011-02-19 kl. 02.40.07.png

Jag önskar att det riktiga livet bestod av fler ”gå målmedvetet i grupp”-tillfällen. Det finns inget starkare eller rysigare än att fatta svåra beslut på ett synkroniserat sätt och sedan gå i takt med mäktig musik mot utmaningen.

Jag är verkligen inte gjord för den här bleka, vanliga världen.

Inte för att jag är någon kvalitetskontroll men…

Jag tjejlyssnar för tillfället på Kleerups projekt Me and my army. Jag satt och trängdes i sextiofyra timmar på inspelningen av ”Skavlan” i torsdags och då spelade de ”The only one” inte bara en, utan två gånger på grund av tekniska problem. 

Dessutom är den gubbig nog att fungera som en språngbräda ur mitt gubbrocksslaveri som jag inte verkar kunna ta mig ur utan hjälp av professionellt utbildad musikgenrebytar-terapeut.

Me and my army är ju åtminstone ett modernt band. 

Men ta det här musiktipset med en nypa salt. I höstas någon gång satt jag på ”Skavlan” när Carola skulle sjunga en kristen gudsduett med Sissel Kyrkjebö och de fick också ta om låten några gånger. 

Den fastnade som ett mardrömslim i min hjärna någon vecka. Var kanske två dygn från att gå in i väggen alternativt betala medlemsavgift i valfri frikyrka efter det där.

Den stora skillnaden är dock att jag valde att inte ha med gudslåten på någon Spotify-lista. 

Fredagens formkurva

Formkurvan i dag har väl varit lite upp och ner.

Inledde dagen starkt med att titta på ett klipp från journalist-”Big Brother” där min kollega Kris rappar hela ”Glassigt” med Mange Schmidt och liksom ”tar kameror” under tiden. Insåg att livet inte blir så mycket bättre än så.

Åt sedan en frukostbaguette som fanns kvar från ett morgonmöte. Brödet var sumpigt av tomat. Blev ledsen.

Skrev något knäck. Medelbra stämning på det. 

Upptäckte att Henrik Schyffert hånade mig öppet inför 20 000 followers på Twitter. Där dök formkurvan ner i källaren, kan man säga.

Åkte till ”Let’s dance”-direktsändning. Åt stora mängder godis. Godkänd stämning.

Lekte lite webb-tv-reporter och kände mig mikrofonovan. Förlorade en del självförtroende.

Åkte till redaktionen och skrev. Randade huvudknäcket på typ 20 minuter. Erhöll hybris.

Tog en taxi hem och insåg att det var -20 grader. Blev nedslagen och kall.

Åt några chips. Blev glad.

Coolaste lillasystern

I lördags fyllde min minsta lillasyster 25 år. Vi firade hela natten lång med kannor fulla av Pimms och Sangria de Cava. Jag har fortfarande svårt att ta in att den yngsta personen i vår familj har nått 25-årsstrecket. För bara några år sedan såg jag just den åldern som porten in i vuxenlivet (utan återvändo). Det betyder att jag är ännu äldre och sådant vill jag inte ens tänka på.

Här nedanför är Mia i alla fall bara åtta år gammal och jag klädde ut henne till min dåvarande idol Björk som hon såg ut i ”Venus as a boy”-videon. Till och med tauteringen är ditmålad med en gammal kajalpenna.

Mia har alltid varit coolast i världen.

miabjork.jpgbjork.jpg

Den tredje statsmakten

I dag är jag ledig. Eftersom det är någon typ av apokalypsväder, kan jag inte gå utanför dörren (när jag åkte taxi hem från jobbet i natt kanade vi genom hela Stockholm som två oskickliga bobsleigh-åkare).

Planerar i stället följande:

– Vara ful.

– Laga hamburgare.

– Dricka flasköl. 

– Se film där folk skjuter varandra alt. ett kostymdrama.

Förresten – i bland när jag skriver en notis om Charlie Sheen, så tänker jag att jag faktiskt tillhör den tredje statsmakten. Det är en fin känsla.