Så har man gjort bort sig igen

Tredje natten på kvällspasset. Inser hur ovan jag är vid de här arbetstiderna. Det tar nog ett helt pass innan man har vänt dygnet ordentligt och känner att natten är det nya dagen. Snälla nyhetschefen lämnade en stor påse bullar till oss nattarbetare innan hon gick. 

Bild 2011-01-30 kl. 21.32 #2.jpg

Det var ju de här herrarna jag träffade i går: 

Skärmavbild 2011-01-30 kl. 21.34.28.png

Fredrik Lindström lekte ”gissa dialekten” på mig. Själv passade jag på att ”skämta” lite med Henrik Schyffert bara för att jag blev nervös. Föreställ er en mer tryckt stämning än när jag sitter kallsvettig och drar ”roliga” historier i en loge, ensam med Glenn Killing. Det där artiga, falska skrattet från honom kommer att förfölja mig i varenda mardröm framöver.

Utan smink försmäktar jag på denna arbetsplats

Det där med att gå till jobbet osminkad och i myskläder? Nej, det funkade inte så bra. Jag blev spontant ivägskickad på en intervju med en person som jag bara DRÖMT OCH FANTISERAT OM ATT FÅ TRÄFFA I 15 ÅR!

Jag var så ful så tårarna trillade av ilska när jag såg min spegelbild i ett fönster på väg dit. 

Aldrig mer ”den naturliga looken”.

(Måste förresten gå i KBT för att komma över min fåfänga). 

(Vill tillägga att tårarna trillade bildligt sett – inte bokstavligt).

Dagen efter

I natt vid kvart i tre frågade jag min nyhetschef om jag skulle ut på en massa jobb i dag. Hon trodde att jag mest skulle sitta på redaktionen och jobba. 

Då gör man segertecknet och går till jobbet osminkad iklädd myskläder. 

Yay!

Mvh

osexy_trott_tjej78

Bild 2011-01-29 kl. 14.25.jpg

Klockan 03.59: Blodbad, direktsändning och löp

Den här kvällen alltså. Kastade i mig lite spagetti i personalmatsalen på Aftonbladet inför ”Let’s dance”-jobb. Helt plötsligt drabbades jag av kaskadnäsblödning. Satt och läste konkurrentens Carola-knäck och plötsligt var Carola rödmålad. Fick fly in på en toalett där jag småsvimmade lite och blödde en liter eller två. Städarna som går in där i morgon kommer att få en chock och leta likdelar i papperskorgen.

Tittade på iPhonen och insåg att näsan hade åtta minuter på sig att sluta blöda för att jag skulle hinna till tv-studion. Den vägrade samarbeta. Skickade en stackars nyhetsreporter som vanligtvis sysslar med mord till en TV4-direktsändning. (Jag tror att mord aldrig kommer att locka mer efter den här kvällen för hans del).

När klockan var över 20.00, då programmet började, haltade jag bort till apoteket med en jättetuss i näsan och blicken i skyn. Behövde inte ens förklara vad jag behövde, personalen sträckte fram blodstoppande vadd. Fick till och med låna en sax och en spegel för att klippa till vadden så ”den satt snyggt” inför tv-jobbet.

Kastade mig in i en taxi och åkte till studion. Sprang in lagom i första reklampausen och började jobba. Önskade intensivt att någon av ”Let’s dance”-deltagarna hade drabbats av näsblod av samma proportioner, i stället för jag, för då hade jag redan haft ett knäck färdigt. 

Tyvärr måste hälften av mina hjärnceller ha försvunnit med blodet för det enda jag gjorde var att tappa bort saker; mitt block, diktafonen, kofta, mig själv etc. 

Sedan tog vi en på plats-byline. Riktigt härligt att ha en tuss i näsan på bild i Sveriges största tidning. Försökte få redigerarna att photoshoppa bort den, men de vägrade och sa att den knappt syntes. Jag hoppas det (för deras skull).

Trots att jag var en personlig katastrof, blev det nog ändå en bra tidning. Fint samarbete mellan mordreportern och direktsändningsreportern (jag) resulterade lördagens härliga löp. 

Drömväskan vs drömresan?

Louis Vuittons ”Brea MM” Epi Leather Bag. Så heter den – min drömväska just nu. Jag bildgooglar den en gång varje dag och drömmer mig bort. Tyvärr kostar den närmare 12 000 kronor, vilket känns löjligt onödigt. Det är ju två flygresor till New York eller fem flygresor till Paris eller en härlig Macbook som man kan surfa med. 

Med andra ord är man dum i huvudet om man köper en patetisk väska för den summan. 

Jag köpte förresten en ny väska i dag. Den var svart, skitful och införskaffades på Åhléns. Jag hatar den redan.

Men jag har de där flygresorna kvar på kontot i alla fall.

lvbreaepi.jpg

Hur man INTE imponerar på en läkare

Jag var på återbesök hos läkaren i dag efter min hysteriska bältros i december. För ett par veckor sedan åkte jag på en katastrofal förkylning dessutom, så den senaste tiden har jag mest varit sjuk och jobbat på att bli piggare. 

Läkaren: Det låter som du har en hög stressnivå, med tanke på att ditt immunförsvar säger i från.

Jag: Ja, det var väldigt mycket jobb fram till mitten av december. Ett par dagar senare slog ju bältrosen till. Men nu känns det bättre.

Läkaren: Du är journalist och det är ett stressigt yrke, vad var det som var så stressigt just då?

(Här lutar han sig fram, tar av sig glasögonen och tittar allvarligt på mig. Jag kan riktigt se framför mig hur hans tankar letar sig tillbaka till de stora nyhetshändelserna under december. Man ser hur det klickar till när han kommer på självmordsbombaren i julruschen och föreställer sig hetsiga kvällstidningsteam ute i fält som jagar Säpo).

Jag: Ja, det var ju ”Idol” då…

Läkaren: Eh…. okej.

”Solsidan” är den nya ”Melodifestivalen”

Det känns som att jag aldrig kommer att bli mentalt äldre än, säg 14 år. Så fort ett fenomen blir mainstream börjar jag tonårsrevoltera och hittar genast tusen anledningar till varför det är löjligt. Eller egentligen är det väl så här: Om ett helt folk kollektivt börjar älska en viss sak tyder det väl på att något med just den saken är skevt.

Jag har alltid varit allergisk mot masskärlek. Tänk Ace of Base 1993, Foppatoffeln, Allsång på Skansen, falukorv, dansband och ”Svensson, Svensson”. 

Därför är det trist när varenda medborgare nu för tiden ska älska saker som egentligen är helt okej.

Två och en halv miljon svenskar har funnit ”Solsidan”. Det är en lika stor snackis vid innerstadsreklambyråns hippa kaffeautomat, som på servicehemmets bryggkaffefika i Gislaved. Man kan kortfattat säga att ”Solsidan” är den nya ”Melodifestivalen”. 

Samma sak med Robyn. Trots väteperoxiderad hipsterfrisyr och dancebeats, har svenskan och hennes musik blivit lika älskade som Carola. Eller, vid närmare eftertanke älskar nog svenskarna Robyn mer – de unnar ju henne all framgång, till skillnad från Carola som folk mest snackar om när hon har slängt någon blomkruka på publiken.

Man skulle kunna säga att jag får ångest i blick när fler än 300 000 svenskar gillar samma sak. Det är för mig en kvalitetsstämpel som säger att det är dåligt.

Då är det tråkigt när halva befolkningen helt plötsligt ska gilla trevlig subkultur-tv som ”Mad men” och prata om det som de gjorde om ”Tre kronor” på 90-talet. 

Att vara vuxenindie har aldrig varit så svårt som nu.

solsidan_758414c.jpg

Frisyrinspiration av brittisk stjärna

Jag intervjuade Duffy nu i veckan (går att läsa i dagens tidning) och blev frisyrinspirerad. Hon hade stigit upp typ halv fem på morgonen men hade värsta tuperade 60-talspuffen på huvudet. Nu tömde jag just en flaska hårspray och hoppas att det håller hela kvällen. 

Nu ska jag steka några grejer och sedan kommer mina systrar hit på middag. Sedan ska vi gå ut. Hurra!

Bild 2011-01-22 kl. 18.03.jpg

Mimartisten jobbar kväll

Bild 2011-01-21 kl. 18.44 #2.jpg

Ska just dra till ”Let’s dance”-studion för att jobba hela kvällen. Slänger på mig lite rött läppstift och vänder mig till min kollega Martin.

Jag: Helt ärligt, ser jag ut som en clown?

Martin: Nja, mer som en mimartist. 

Nu är det jag som under tystnad smyger runt bland Bagge, Ranelid och resten av gänget och gör ”boxen” eller vad den där gamla mimklassikern nu kallas.