In the loop-kväll

I dag är min sista lediga dag innan ett femnätters nattpass på tidningsfabriken. Jag har gjort ungefär ingenting. Nu har jag gett mig på att laga en maträtt som skulle kunna fungera som matlåda imorgon också. Min första av det slaget. Jag ogillar egentligen uppvärmd mat men något jag avskyr ännu mer är Ica Globens utbud av lättvärmd middag vareviga jobbkväll. Nu bara: kyckling och grönsaksexplosion i munnen imorgon.

Jag har också hyrt filmen ”In the loop” som jag enligt min vän UD-stjärnan Paola måste se. Det påminner mig om att jag en dag måste köpa DVD-boxen med ”West Wing”. Tror jag kommer att älska den.

200907_in-the-loop-movie-poster-thumb-400x593.jpg

Varför 80-talisterna vill bli lyxhemmafruar

Det här med att 70 procent av 80-talistkvinnorna skulle vilja bli lyxhemmafruar. Det finns så många bakomliggande orsaker till att svara ”ja” i en sådan undersökning. Lågkonjunktur, svårigheter att ta sig in på arbetsmarknaden, jakten på högstatusjobb vilket alla inte kan få, allmän hopplöshet, genomslagskraften av Hollywood-media de senaste fem, sex åren, suktande efter champagne och Louis Vuitton-livsstil och så vidare.

En annan orsak tror jag är gratislivsstilen. 80-talisterna är den första generationen som är uppvuxen på (illegal) gratismusik, gratisfilm, ja överhuvudtaget internet. Det har sedan lett till bloggvågen där helt plötsligt företagen fick upp ögonbrynen för unga tjejer och började skicka gratisprodukter och slutligen regnade det goodie-bags över unga kvinnor.

Se bara på de agiterade utbrotten som följde när Veckorevyn anordnade ”Blog Awards” förra helgen. Den här gången skulle flera lite mindre bloggare också bjudas in och Veckorevyn tog därför en entréavgift på 200 kronor för att kunna ordna en heldag och därefter en galakväll full av gratisfika, gratismat, gratisdrinkar och goodie-bags fyllda till bredden.

Storbloggaren Kenza bojkottade eventet och Facebook-sidor skapades där hundratals kränkta unga kvinnor som VÄGRADE betala gick med.

”Så här får det inte gå till!”, skanderade de. ”Vi ska få det gratis”, tyckte de.

Här kommer ”The wake up call”:

Tyvärr är livet inte det minsta gratis förutom för ett fåtal mycket, mycket framgångsrika personer. Resten av folket måste jobba, slita, kämpa och slåss för att nå någonstans. Man måste investera i dyra CSN-lån för att skaffa sig en utbildning och efter det måste man kämpa änu hårdare för att ta sig dit man vill. Och när man väl nått dit måste man kämpa för att hålla sig kvar eller förhoppningsvis klättra ännu högre.

Det låter inte direkt som en Pol Roger-doftande Upper East Side-dröm men så ser verkligeheten ut för de flesta.

Om man då inte orkar kämpa men ändå vill nå till det som vissa ser som samhällets toppskikt kan man alltid gifta sig med någon rik och slippa jobba.

I mina öron låter det som ren lättja.

Problemen med hemmfrulivet är väldigt många men det som jag reagerar på är hur värdelös man skulle känna sig i längden, säg efter ett par år av vinluncher och soffkuddsshoppande. Man är ingen alls. I bästa fall är man sin mans hustru, ett bihang som försörjs, en parasit på jorden som tar utan att ge.

Dessutom skulle man ju dö av tristess. Det är väl där någonstans som man köper fem småhundar som man pyntar likt en Barbie-julgran och börjar se sig om efter ett kontrakt med en tv-kanal som kan sända ens liv i tv-rutan en måndagkväll klockan 20.00.

”The Event” – med andan i halsen

Någon dag efter alla andra har jag också sett NBC-serien ”The Event” (går på SVT i Sverige). Det är svårt att bryta ner och djupanalysera en tv-serie efter bara ett pilotavsnitt och det jag brukar gå på då är hur sugen man är på att se ett avsnitt till.

Och det är jag. Något alldeles otroligt mycket.

Som många har skrivit kan man se vissa likheter med ”Lost”, i alla fall i den bemärkelsen att stora frågor väcks och karaktärerna kopplas ihop allt eftersom. ”24” har också dykt upp i diskussionen och likheterna där är väl klockslagen och den allmänna andfåddheten.

Sedan är det härligt att få återse ”24”:s ärkeskurkar General Juma (Tony Todd) och André Drazen (Zeljko Ivanek), snälle ”Gilmore Girls”-Luke (Scott Patterson), E.R-kultiga Dr. Kerry Weaver (Laura Innes) och Blair Underwood som USA:s president.

Än så länge vet man inte vad som är ”The Event”. Mycket talar för något oförklarligt, övernaturligt och givetvis urspännande. Om det är några aliens inblandade ser jag det bara som en bonus,

En sak är i alla fall säker – jag kommer att följa ”The Event” slaviskt så länge resten av säsongen lever upp till första avsnittets berg- och dalbanefärd.

Fackfest är lika med Fuckfest?

Det är natten till fredag och jag har nyss gått av kvällspasset. Fyra nätter av hårt slit, skratt, oräkneliga telefonsamtal och nya härliga artiklar i tidningen.

I morgon börjar fem dagars ledigt.

På kvällen är det fackfest – ordet som får vem som helst att haja till när någon på redaktionen frågar om man ska dit.

Fackfest. Det låter ju som Fuckfest.

Fast när man tänker en gång till så dras tankarna kring fackliga fester åt en trevligt ordnad samkväm med tipsrundor och kommunkickoff-stämning, Maud Olofsson-kvinnor i Gudrun Sjödén-kjolar och lågklackad Ecco-skor med några glas ljummet vitt för mycket innanför finblusen.

Men nu snackar vi kvällstidningsfackfest. Det kan ju sluta lite hur som helst. Hörde att några fellow nöjeskollegor skulle spela skivor så det kan nog bli poppigt. Det ska dessutom ske på en hipp lokal och Aftonbladet-medarbetare måste ju vara roligare rent festmässigt än säg, Vattenfall eller Flens kommuns fackfester.

Men förhoppningsvis inte Fuckfest.

Jag ska till min syrra på skumpamiddag. Om jag inte har fallit ihop av trötthet taxiåker jag nog dit efteråt och hojtar på några kollegor i alla fall.

Söta flickor behöver ingen utbildning – de kommer ändå att gifta sig rikt

Sitter i soffan och läser Tatler, som jag köpte i veckan. Artikeln som fick mig att öppna plånboken har just fått mig att gapskratta i tio minuter och sedan sätta skrattet i halsen.

Den handlar alltså om dilemmat som uppstår hos brittiska medelklassfamiljer när det gäller att välja skolform för sina barn. Efter finanskrisen har medelklassen svårt att betala privatskola åt båda barnen (för man utgår ifrån att alla har två barn, varav en son och en dotter).

Vem av barnen ska då få chansen att gå på privatskola, få förstklassig utbildning och ett kontaktnät bland Storbritanniens elit?

Självklart sonen.

Enligt författaren av artikeln är detta absolut inte sexistiskt, utan sunt förnuft.

Jag citerar anledningarna:

1. Det är mer troligt att pojkar kommer att försörja familjen, medan flickor – speciellt de som är söta – kan alltid gifta sig med någon rik, oavsett deras utbildning.

2. Flickor är mer nyanserade, sofistikerade, sociala och har bättre förutsättningar att ta sig an det statliga skolsystemet jämfört med pojkar.

3. Pojkar är genrellt latare och mer omogna än flickor och är därför i större behov av en ”arse-kicking”, disciplinerad privatskola.

4. Pojkar är mer fysiska och behöver regelbunden idrott vilket statliga skolor sällan erbjuder.

Artikeln avslutas så här:

”Jag hoppas på det här: Pojken går på frackklädd skola fylld med pojkar som är desperata att träffa attraktiva systrar med urban statlig skol-kredd. Flickan träffar en framtida hertig/hedgefond-mäklare och behöver aldrig jobba igen”.

Vad ska man säga? Tack Sverige för att vi har ett skolsystem där tanken är att alla ska få samma förutsättningar för att göra vad de vill av sina liv? Tack för att jag inte har föräldrar som bestämde att jag skulle giftas bort med en hertig och således kunde strunta i skolan eftersom jag ändå inte skulle jobba som vuxen?

Mer verklighetsfrånvänt och absurt får man leta efter.

Sammanfattning: Det senaste numret av Tatler kunde lika gärna ha varit en ”best of-” sammanställning av roliga artiklar från 1800-talets Tatler. Tyvärr var fallet inte så.

Update: Journalisten bakom artikeln heter James Delingpole, har skrivit en bok som heter ”How to be right” och avskyr bland annat skatter och den ”global uppvärmnings”-myten. Här kan man läsa mer.

Parisbilder

Parishelgen var ju såklart fantastisk. Lördagen bjöd exempelvis på 31 grader och sol. Vi blandade vintageshops med matmarknad på rue Mouffetard, sminkbonanza och öl på La Perle för spaning efter rockstjärneaspirerande fransmän.

paris1.jpg

Hotellet var väldigt fint. Lobbyn var rosa och färgglatt lösgodis bjöds när man ville. På frukostbuffén fanns även vitaminer i lösvikt för den som var sugen.

paris2.jpg

Lite häng utanför Notre Dame.

paris6.jpg

Ett av Notre Dames magnifika fönster.

paris3.jpg

På fredagen fyllde min kille år. Då gick vi till Chez Paul och åt filé, potatisgratäng och crème brûlée och drack champagne och rödvin.

paris4.jpg

Här kollar vi på pilgrimsmusslor, choklad, ankbröst och macarons på rue Mouffetard på vänstra stranden.

paris7.jpg

Här väntar vi på tunnelbanan.

paris5.jpg

Här står min killes bror och är hipp på Rue Tiquetonne utanför utmärkta vintagebutiken Kiliwatch med en Colette-påse i handen.

Sedan gjorde vi en massa andra saker förstås men det här är en glimt av en fantastisk weekend.

Överklassmagasin

Köpte senaste Tatler i dag för ett fyndpris. Det finns inget mer världsfrånvänt än detta brittiska överklassmagasin och det är just därför man inte kan låta bli att köpa.

Det jag föll för i detta numret var ettapuffen: ”A middle class dilemma: State school daughters, public school sons? Haha, kan ett reportage locka mer?

Annars skulle drömrepet vara ”Boarding school anechdotes: Inside Eton”.

Bild 2010-09-14 kl. 23.53.jpg

Mot Paris – och några härliga strejkminnen på det

paris.jpg

Guess what! På torsdag morgon är det jag som flyger till Paris. Om nu inte den sedvanliga franska strejken fortsätter vill säga. Fick ett psykbryt när jag vaknade i dag och läste om dagens franska masstrejk i Le Figaro. Kastade mig på luren och ringde upp Luftfartsverket. De bara: ”Detta är en nyhet för oss. Vi vet inte mer än det du berättar för oss just nu”. Ringde sedan till SAS och kopplades runt tre gånger innan jag pratade med en trevlig men ungefär lika oinsatt person. Hon bara: ”Du kan ju ringa på onsdag och dubbelkolla”. Funderar på att ringa upp Sarkozy och bara: ”#%&!C#?%, va te faire foutre!”

Franska strejker är inget man leker med. När jag bodde i Frankrike var det något som inte fungerade varje dag på grund av fransmännens odödliga kärlek till uppror. En gång blockerade lastbilarna alla gränser – typ ställde sig rakt över körbanan i gränsstaden La Jonquera och släppte inte förbi en enda färskvara till Frankrike i nästan två veckor. Det tog fem timmar, sedan var alla grönsaker slut i affärerna och fransmännen började vant hamstra konserver. Vi förstod ingenting men köpte en burk kastanjekräm och lite tomatsås och åt påvert under några dagar.

Kommer för övrigt aldrig att glömma den där gången när jag bodde i Frankrike och en kompis skulle åka till Spanien över helgen (där det också var strejk på tågen den här gången). Hennes franska var medelmåttig och istället för att ställa frågan ”Il ya encore une grève en Espagne?” (Är det fortfarande strejk i Spanien?) så frågaden hon ”Il ya encore une guerre en Espange? Vilket betyder ” Är det fortfarande krig i Spanien?”. Kvinnan i biljettluckan på tågstationen bara: ”Nej, kriget tog slut 1939 så det lugnt”. Dör på det.