Påsk på egen hand

Nu packar min kille väska och en gigantisk kartong fylld med avancerad racercykel plus utrustning för att i natt åka mot Arlanda och sedan vidare till Mallorca för ett elva dagar långt cykel-boot camp. Jag blir kvar i Stockholm. Sedan är det påsk och mina systrar a.k.a best friends flyger till Helsingborg. Och jag blir kvar i Stockholm.

Det känns lite trist just nu. Inte för att jag är en sådan som alltid måste ha sällskap, jag njuter av ensamhet och kravlöst egenumgänge men jag vet inte, det känns ändå lite tomt.

Men å andra sidan har jag massor av saker som släpar efter och måste bli skrivna så det är ganska välbehövligt med fyra dagars ledighet. Dessutom ska jag tvinga över lite kompisar på middag. Kanske koka ett ägg? Vem vet, vad som helst kan hända. Kanske går jag ut?

På ett sätt känns det faktiskt lite mysigt att ha en påskhelg för sig själv.

Våffelbrunch med slagna hjältar

Idag var jag på våffelbrunch hos min syrra Anna vid Telefonplan. Det bjöds på allehanda bär, sylt, grädde och krossad choklad och i champagneglasen hälldes det upp Bellinis. Det var ett gäng slagna hjältar som delade brunchbordet med mig – Sanna som hade klubbat tre nätter i rad och satt där i lite rufsig frisyr efter en natt sovandes hemma hos Mia som menade att rödvin är en dålig idé på efterfester. Själv hade jag bara druckit Coca cola igår men var ändå lagom seg efter att ha sett färdigt hela Generation Kill plus alla special features till klockan slog halv tre (och då var hon ju helt plötsligt halv fyra).

När vi skulle ta tunnelbanan hem blev det såklart stopp i trafiken så jag, Sanna och Mia tog en buss i typ två minuter och sedan fick alla gå av och då stod vi någonstans i närheten av Midsommarkransen och såg ledsna ut. Mia kom då på en hurtiga idén att vi skulle promenera till Liljeholmen för att nå fungerande kollektivtrafik och det gjorde vi. Det var ungefär tio gånger längre än hon hade gett sken av.

Nu kom jag hem och ångrar lite att jag hade planerat en middag bestående av fiskfilé, tomatrisotto och basilikabuljong. Känner mig sugen på typ McDonald’s-take away. Men det är bara att kavla upp ärmarna och börja kocka. Sedan ska jag blondera rötterna i håret och kanske kolla på The Wire.

Nytt jobb!

IMG_0135.jpg

I går fick jag ett jobb på nöjesredaktionen på Aftonbladet så jag blev ungefär superglad och ställde till med skumpafest hemma hos mig. Först svepte jag och min kille champagne och sedan stack han i väg på fest och mina systrar, min fina kompis Katti och min extrasyster Sanna droppade förbi på mer bubbel. Jag fick fina blommor som transformerar lägenheten till en mer vuxen sådan. Sanna tänkte köpa en salami och en t-shirt på t-centralen men ändrade sig till Ben & Jerrys. Gud vad härliga vänner jag har. 

Here we go, I’m hanging out in Camden

När jag gick i tvåan i gymnasiet var jag fullständigt besatt av bandet Lush. Jag minns första gången jag hörde låten ”Ladykillers”. Det var på indiehaket numero uno i Helsingborg på den tiden – ”Bygget”. Jag hade självklart inte åldern inne men tog mig in varenda lördag med hjälp av Köpenhamnsköpta outfits och en air av självklarhet. Jag minns att jag sprang bort till DJ:n och bara skrek: ”vad är det här för lååååt?”. Sedan införskaffades skivan på stamskivbutiken (för på den tiden hade man sådana) och gick varm hemma i mitt och min syster Annas gigantiska tonårsrum.

När jag fick reda på att Lush skulle spela i Lund köpte jag biljett på stört och arrangerade en högtidlig nedräkning i min filofax. Varje dag satt jag och kryssade av ytterligare en dag och drömde om den där kvällen som komma skulle. Tre dagar innan spelningen på Mejeriet i Lund hängde trummisen i Lush sig. Det var ju givetvis en stor tragedi på alla sätt och fortfarande kan jag känna de där tårarna när jag gick till stamskivbutiken och löste in min biljett till den numera inställda konserten. Aldrig fick jag se Lush live.

Så fort jag hör den här låten ute så blir jag fortfarande helt tokigt lycklig.

Saker man gör och tänker på att göra

Den här veckan har jag mest försökt återhämta mig från blodbadet i söndags. Jag var tämligen svajig i några dagar men pallrade i alla fall i väg mig till jobbet i tisdags. I går grävde jag fram nyheten att Ola Salo tydligen hade gift sig och dessutom väntade barn.

Sedan gick jag hem och kollade på ”Generation Kill”. Jag borde skriva något intressant utifrån perspektiven krig, manlighet, aggressioner, homofobi, rasism och kvinnoförnedring men jag kom sedan på att hela världens skribenter antagligen gjorde den analysen när ”Generation Kill” gick på tv för ett par år sedan.

Sedan hade jag tänkt skriva en smart grej om gårkvällens ”Uppdrag granskning” men det hade i stället precis hela Sverige gjort i mitt ställe (och Lisa gjort det allra bäst) så jag känner inte att det känns så angeläget heller. Förutom att jag stör mig på alla människor som känner sig så satans bra och i stället startar en lynchmobb på andra hållet och tycker att folk i Bjästa ska brännas på bål och så vidare. Gud, kan folk bara vara normala och försöka föra en vettig debatt? Självklart blev man alldeles rasande, äcklad och ledsen när man såg gårkvällens ”Uppdrag granskning” men att agera på sina aggressiva impulser och föra diskussioner som bygger på dem är så meningslöst. Jag hatar verkligen hat. Inget är så äckligt som människor som går runt och pyr av hat och spyr ner internetforum med besinningslösa attacker. Väx upp, typ.

Annars då? Jo, jag körde Julia Tymosjenko-flätor i dag och min chef undrade om jag hade löshår. Och så åt jag en Key Lime-paj som Leilas Kök hade skickat över. Sedan åt jag lösgodis i Bingo Rimérs studio.

Nu har jag ätit en fryst broccolisoppa och ska se ytterligare ett avsnitt av vidriga krigsscener från Irak a.k.a ”Generation Kill”.

De futuristiska staden som byggdes på 41 månader

De senaste dagarna har jag blivit fullständigt besatt av Brasiliens huvudstad Brasilia och kanske främst av arkitekten bakom, Oscar Niemeyer. Brasilia byggdes nämligen på 41 månader mellan 1956-1960 efter att man hade kommit fram till att det vore praktiskt med en huvudstad belägen mitt i landet. Staden byggdes så att trafikljus inte skulle behövas genom Lúcio Costas smarta gatuplanering (idag finns det dock trafikljus eftersom staden har växt så mycket sedan den planerades men fortfarande ska det vara ovanligt smidigt att transportera sig). Titta här på den kändaste gatan, Eixo Monumental.

Arkitekten Oscar Niemeyer ritade också Brasilias Nationalkongress, Katedralen och Nationalmuseet. Jag blir nästan knäsvag av den här modernistiska arkitekturen. Den känns så futuristisk trots att den har över femtio år på nacken. Den lyser av framtidstro, millennieskifte, rymdfärder och storslagenhet. Det är omöjligt att inte bli smittad av hoppfullheten liksom.

Fatta också att Brasilia är byggt som en fjäril eller ett flygplan om man ser staden uppifrån. Bara en sådan sak.

En annan Niemeyer-byggnad jag gillar är Museu de Arte Contemporânea i Rio de Janeiro. Hur ufo-besatt är man inte om man ritar ihop en sådan grej 1996?

Nu ska jag bara spara lite pengar så jag kan få åka dit och se hela härligheten IRL.