När man är helt dum i huvudet

Jag vaknade ”i morse” och sprang med stressade hjärtslag in i badrummet och borstade tänderna och gjorde en raggardusch. På med deo, kamma håret och ut i vardagsrummet där jag tömde tvättkorgen med ren tvätt och letade fram strumpor och underkläder. Sedan slängde jag på mig kläder, satte upp håret och tittade ut genom fönstret. Det var becksvart. Då började jag ana oråd och tittade på klockan. Hon visade 03.40.

Jag hade alltså gått upp mitt i natten och gjort mig i ordning för en dag full av artikelskrivande. Det är liksom ett tecken på att det är ”lite stressigt”. Tänkte ett tag bara vila lite på sängen med kläderna på men ändrade mig sen och bytte om till pyjamas och somnade om.

Herregud.

Igår träffade jag en av mina största tonårsidoler

Igår gjorde jag en intervju med Brett Anderson – sångaren i det nedlagda men legendariska bandet Suede. 1993 när jag var 15 och min syrra var 13 släpptes Suedes första skiva och vi lämnade postpunk, depprock och allt annat bakom oss för den brittiska indiemusiken.

Frontmannen Brett var det absolut coolaste som gick runt i ett par Dr. Martens på den där tiden. Han hade lång, mörk snedlugg som hängde över ena ögat, uppträdde med ovanligt androgyna maneer som inte setts till sedan Bowies storhetstid och skrev låtar som talade till varenda tonåring med glitter från hobbyaffär fastklistrat under ögonen.

På min sjuttonårsdag spelade Suede på Olympen i Lund och jag och min syster mötte upp våra indievapendragarsystrar Madeleine, Susanne och Sandy från Malmö fem timmar innan konserten började. Vi köade och peppade. Sedan dog vi av lycka under konserten.

Efter spelningen var slut stod jag och min syrra och väntade på våra föräldrar som skulle hämta oss i bil. Detta var innan mobiltelefonerna så vi hade bara bestämt ett visst klockslag. Olympen avfolkades och snart var det bara vi två, en turnébuss och fem, sex fans som knackade på turnébussens dörr. Den öppnades och Simon Gilbert och Richard Oakes skrev autografer. Jag och min syrra smög oss bort till bussen och bad också om autografer på darrande engelska. Vi fick allas utom Brett, som inte syntes till vid bussdörren. Jag frågade Simon Gilbert om vi inte kunde få Bretts autograf också. Han svarade att Brett vilade bak i bussen.

– But it’s my birthday, sa jag.

– Wait here, svarade Simon Gilbert.

Ett par minuter senare dök Simon Gilbert upp i dörröppningen igen, den här gången med ett papper i handen.

– Where’s the birthday girl, sa han.

– Over here, sa jag och mottog Bretts autograf tillsammans med en födelsedagshälsning. Den hängde uppnålad på min vägg i säkert ett år.

Och igår fick jag 25 minuter i en soffa med Brett Anderson. Nästan exakt 15 år senare. Sekunden innan jag klev in i rummet som jag visste innehöll nittiotalets indiegud kändes marken lite gungig. När dörren väl öppnades och Brett log, sträckte fram handen och sa: ”Welcome, you must be Malin” släppte den initiala nervositeten.

Brett Anderson var helt enkelt en människa han också. En tjusig, välbevarad 42-åring som jag en gång dyrkade visserligen, men ändå – en hygglig karl som snackade på och erbjöd mig en inplastad kaka och var trött efter en lång bussresa.

Det värsta med att bli vuxen är kanske att tonårseufori dör. Att man aldrig kan känna så starkt för saker som man gjorde då.

Idag har jag tänkt hur kul det hade varit om vuxen-jag hade åkt tillbaka till tonårs-jag och bara sagt: ”By the way, du kommer att få sitta i en soffa och intervjua Brett, prata lite om ditten och datten en dag i framtiden, bara så du vet”.

Då hade tonårs-jag svimmat på fläcken.

Skärmavbild 2010-01-26 kl. 22.11.17.png

Dagen innan intervjun blev gamla tonårsindiegänget från Helsingborg och Malmö till oss i trasorna ett tag

Om att ha en främmande karls händer i munnen en timme

I fredag var jag på något så absurt som en en och en kvartstimmes käkledsbehandling. Det innebär i korta drag att en pigg kille i tjugoårsåldern masserar en både utanpå och inne i munnen. Inga konstigheter med det. Innan the magic happened frågade pigga killen om jag hade en tendens att smälla ihop käkarna när hand stoppades in. Jag svarade att min erfarenhet av andra människors händer i min mun var något begränsad men jag trodde inte det skulle vara någon fara. Sedan påpekade han att mina käkmuskler var så spända så det kändes som att han masserade ben istället för muskel. *tufft*

Sedan sov jag en hel natt utan att pressa sönder min käke för första gången på nio år.

Härliga tider.

Radioskugga på grund av sjukdom

Det är lite radioskugga här för mig. Har drabbats av en svårartad förkylning och kan därmed varken tänka eller skriva ordentligt. Ligger i soffan och tittar vidare på en av de bästa tv-serierna någonsin: 24 (kör rakt igenom ännu en gång, säsong ett och framåt). Just nu plågar jag mig igenom ett av de värsta avsnitten av de alla: avsnitt 18 i säsong tre. När Ryan Chappelle får offras för den större sakens skull och han inte har någon familj eller några vänner som Jack Bauer ska hälsa till. Så fruktansvärt sorgligt.