Den orimliga glädjen i att köpa Ipren på mataffären

Igår gick jag till Åhléns via Hemköp här i Skanstull. Då såg jag hur Hemköp skyltade med att man snart kan köpa receptfria läkemedel i mataffären. Och uppe på Åhléns höll de på att bygga ett helt eget apotek i ett hörn.

Jag fick samma vibbar som på nittiotalet då Sverige lämnade DDR bakom sig. Nu ska jag inte ta någon politisk ställning när det gäller avregleringar i allmänhet här – däremot väcker ”Åhléns apotek”-skylten gamla minnen till liv.

Under min uppväxt fanns inte reklam-tv. Det var en av de roligaste sakerna med att gå på bio – att få se reklamen. Jag minns fortfarande när jag började gymnasiet och vi bara hade ettan och tvåan hemma och vi satt och analyserade Guldäggsnomineringarna på marknadsföringslektionerna. Då kunde jag inte föreställa mig ett annat jobb än något inom reklambranschen – enbart för att jag var så hungrig på att få se fler reklamfilmer.

Jag minns också när den första McDonald’s-restaurangen öppnade i Helsingborg. The joy of äta en Happy meal var något så fantastiskt och fick en att känna sig lite närmare New York än Östtyskland. Därför valde jag McDonald’s som praoplats i nian.

På den tiden fanns det också bara ett telefonbolag vilket gjorde att konkurrens inte existerade. Därför var långväga telefonsamtal lite av en lyx. Att ringa ”riks” var ju betydligt dyrare än lokalsamtal och därför fick man skriva brev till vänner utanför kommungränsen. Fatta lyckan när det helt plötsligt kostade 11 öre i minuten att ringa rikssamtal och nymodigheter som e-mail och mobiltelefoner underlättade kommunikationen.

Fortfarande känner jag en sådan otålighet inom mig att få tillhöra resten av världen liksom. Jag älskar mataffärer med amerikansk hylla full av importprodukter. Likaså välsorterade affärer med tusen olivoljor från hela sydeuropa. När Ben & Jerry-glassen lanserades i Sverige gick det rysningar genom ryggraden – inte bara för att glassen var god utan för att det helt plötsligt var möjligt att köpa den. Att den liksom låg i en frysdisk på ens egen matbutik.

Lite så känner jag inför tanken att köpa Ipren på Hemköp nu.

Första hellediga dagen på fem veckor

Jag börjar känna mig lite mör nu för tiden. De senaste fem veckorna har jag jobbat varje dag. Hela helgerna. Inte en ledig dag. Igår skickade jag in min sista artikel för veckan klockan 22.04 och bestämde mig för att den här lördagen som är idag ska vara LEDIG. Jag ska äta sen lunch på stan med min syrra Anna, strosa in i affärer och leta efter saker att sätta upp på önskelistan och inte göra något annat än att ta det lugn.

Tanken var att imorgon skulle jag och min kille till Ikea för att köpa en bokhylla. Sedan stuvades min killes planer om så Ikeabesöket skulle ske idag. Jag dog en smula inombords men han bara: gör något annat idag så åker jag till Ikea själv. Utan den minsta antydan till irritation i rösten, bara glad och snäll.

Oh, the love.

Om jag någonsin gifter mig kungligt

Är så satans sugen på att se om Marie Antoinette. Det är kanske den ultimata kostymfilmen från 00-talet. Om jag någonsin gifter mig kungligt (insert febrilt tänkande på vem det skulle kunna vara – Carl Philip känns inte så pompa och ståt om ni fattar hur jag tänker) så skulle jag också tåga ner för slottstrapporna till tonerna av The Cures Plainsong på absolut högsta volym. Och folkmassorna skulle stå där och vinka och kasta rosafrostade cupcakes.

Om att glömma blogga

Oj, jag har glömt att blogga idag! Jag har istället suttit och skrivit non stop från klockan nio till tio i sju med en sprängande huvudvärk som liksom bara eskalerade för varje timme. 18.51 sprang jag ner till Ringen och köpte mig tre små thairätter och slängde på två avsnitt av The Vampire Diaries.

Gosse, vad dålig den tv-serien är. Alla karaktärerna är felcastade, dialogen är vidrig då kärleksparet promt MÅSTE säga den andres namn i varje mening (hatar sånt) och den onde gör min hat-ond-grej ever: att med ett elakt leende smeka den som den hotar över kinden och stå alldeles för nära – ni vet ”ondsexig”-style. Får ångest av skam när jag ser sånt.

Nu har jag lite tråkigt för min kille drog iväg på killmiddag på Chutney (obs! vegetarisk restaurang på Söder). Det ger mig lite sådana här vibbar. *funderar på att steka på en bit kött som han kan ta när han trillar hem*

En ankdot som jag alltid börjar gapskratta åt så fort jag tänker på den

En grej jag tänker på ibland är en minianekdot som utspelade sig för ganska många år sedan. Min minsta syster Mia bodde hemma och gick i gymnasiet. Våra föräldrar bor mitt nere i centrala Helsingborg – just där alla barer och uteställen ligger så på helgkvällarna rör det sig mycket folk i kvarteret. Mia skulle åka på skolresa och båten till Danmark och anslutningståget mot Köpenhamn och Kastrup gick supertidigt på morgonen – kanske runt fyra. Hon hade packat sin resväska och handbagage och hade bestämt sig att traska den korta sträcka som är mellan hemmet och stationen/båtterminalen. För att inte väcka grannarna smyger hon tyst ut genom den stora grinden som skiljer gatan från fastigheten och rullar resväskan försiktigt. På gatan utanför står ett par killar som är på väg hem från krogen, lite berusade men på gott humör. Den ena killen tittar skeptiskt på Mia och vänder sig till sin kompis och säger på äkta bonnig helsingborgska: ”Titta, där rymmer hon”.

Alltså, jag vet inte om någon annan tycker att det är roligt men själv börjar jag gapskratta så fort jag tänker på det. Hahaha, ”där rymmer hon” – typ tonåring som packar väska och smyger ut mitt i natten. Sjukt kul.

Bloggmingel på lanseringsfest

Ikväll har jag hängt med lillasyster Mia. Vi gick först till blogg- och inköpsminglet på Vassa Eggen där Fashion by C bjöd in på Josefin Craafords lanseringsfest av sin minikollektion av väskor och skor. Där bjöds det på Champagne, snittar och bekanta ansikten. Mycket trevligt.

Sedan stack jag och Mia iväg till vårt bokade bord på Capri på Nybrogatan och åt bruschetta, frutti di mare och drack vin. Och snackade bort ett par timmar. Och nu kom jag just hem.

Det är min favorit med torsdagar – att gå ut och hänga, äta middag på trevlig restaurang och umgås men ändå komma hem innan halv tio och känna att man har haft en typ av helkväll.

Höst 2009.jpg

Ungefär såhär såg jag ut. Jobbar hårt på att få axelvaddar i stil med en amerikansk fotbollsspelare.

Min version av att vara en lyckad människa

Jag har önskat mig en fotvårdsbehandling i julklapp. Anledningen: jag får inte nog av att komma till en salong, ta av mig strumporna och damen som ska befria mig från potentiella förhårdnader utbrister: ”men gud vilka fantastiska fötter du har, ska vi inte skippa fotvården och bara köra lite zonterapi istället?”.

Min version av att känna mig som en ”lyckad människa”.