Så här såg körsbärsblommorna egentligen ut – och så här såg jag ut när jag skrev inlägget

Så här fina var körsbärsträden egentligen. De såg inte ut som burrig bomull som när jag fotade med mobilkameran. Här ser ni också eder bloggskribent som fastnat på bild när hon skriver förra blogginlägget från mobilen.

Foto: Niklas Jakobsen

Om du fick en tidsmaskin – vilket decennium skulle du besöka?


Jag är ju något av en historieromantiker. Påtagligt ofta föreställer jag mig att jag får en tidsmaskin och får välja ett årtionde som jag får besöka. Nästan alltid kommer jag fram till att det är 1920-talet jag vill åka till.

The Lost Generation. Smaka på Hemingways ord (visserligen stulet av Gertrude Stein, men ändå). De som slogs i första världskriget som artonåringar och sedan förlorade alla illusioner men med hjälp av lite pengar på fickan lyckades dra till Paris och tillbringa tjugotalet med att skriva, måla och bara vara kreativa – de var The Lost Generation.

Det är just deras liv jag vill dissekera. Jag vill ha en kappsäck full av franska Franc, en rymlig knälång klänning, ett hårband med en fjäder, bobbat hår, mörkrött läppstift och mycket svart spets. Med andra ord: jag vill se ut som en riktig Flapper. Sedan vill jag parkera min lilla tidsmaskin i korsningen Rue Vavin/Boulevard du Montparnasse och smita in på La Rotonde eller La Closerie de Lilas och hitta Hemingway med sina två pennor, sin pennvässare och skrivblock sittandes vid sitt bord, glad över att ingen stör honom. Bakom honom sitter Modigliani och Faulkner och smågnabbas om lunchnotan medan Peggy Guggenheim låter sig övertalas av Man Ray att bli fotograferad i tjusig huvudbonad nästa vecka.

Jag ställer mig vid bardisken, lite vid sidan och iakttar. Beställer in ett glas billigt rött. Glaset är smutsigt men jag säger inget. Dricker ändå. Helt plötsligt ser jag att Kay Boyle står bredvid mig. Det tar inte lång tid förrän hon på en amerikanska som vittnar om privatskola säger något dräpande om den tjusige Faulkner borta vid bordet. Hennes tonfall rimmar illa med den längtan jag ser i hennes blick. Hon mumlar något om att det är svårt för en kvinna att veta var man hör hemma – hur man ska vara för att få något att fungera. Inom ett par minuter är Kay Boyle och jag inne i en djup jämställdhetsdiskussion som faktiskt inte avslöjar vilket år jag egentligen kommer från.

Efter en promenad med Kay ända upp till Place St Sulpice går vi in på en liten matbutik och köper bröd, ost och skinka och några flaskor vin. Sedan promenerar vi bort till Rue Notre-Dame-Des-Champs och hem till Hemingway som är värd för kvällens get-together. Alla de utblottade bohemerna som bara druckit en café crème på hela dagen hurrar när vi kommer med mat. Jag köper så att säga min väg in i Montparnasse-gänget. Det går över förväntan och innan midnatt dansar vi alla charleston till en knastrig skiva – ingen lika bra som Josephine Baker, men det gör inget.

Tidigt, tidigt på morgonen, innan butiksägarna på gatan ens börjat spola trottaren smyger jag iväg från lägenheten. Jag lämnar tjugotalets kulturella elit, kommande nobelpristagare, författare och konstnärer bakom mig och springer bort till min parkerade tidsmaskin. Med ett knapptryck är jag tillbaka i Stockhom och det är 2009. Efterfesthemsläntrarna på Södermalm tittar på mig och jag kan se att de tror att jag har varit på maskerad. Och det har jag ju på ett sätt.

Säg det med ett ord

Titta vad vilket bra blogginlägg Mymlan har skrivt om Nanoblogg.se (om ni har missat Bloggvärldsbloggen så har ni mycket bra läsning framför er – det finns nog inte någon i Sverige som är så uppdaterad i bloggvärlden och dessutom sammanfattar varenda trend och samtalsämne som pågår just nu som just Mymlan). Och sedan är det kul att läsa om det projekt (Nanoblogg.se) som min kille faktiskt har kommit på, byggt och utvecklat (vilket har inneburit många kvällar där jag ställer en fråga som besvaras tre timmar senare eftersom han är uppslukad i enordsbloggens värld). Om ni inte har ett Nanobloggskonto så kan ni enkelt skaffa det för det är lite kul att klura ut vad man kan säga med ett enda ord. Mina nanoblogginlägg hittar ni HÄR.

Idag såg jag min drömkjol


Idag såg jag kjolen jag har drömt om i hela mitt liv. Det är (som ni kanske förstår) den som visas på bild men SVART istället för fult gammelrosa. Gud, jag har alltid velat ha en svart tyllkjol som är så hård så den kan står rakt ut. Tänk med svart tajt linne och höga klackar. Precis så har jag föreställt att min stil egentligen ser ut i ungefär 15 år. Kanske är det Monki som kommer att ta mig från dröm till verklighet.

Efter snart tre års bloggande har jag redan hunnit skriva allt – är jag slut som bloggare?

Har kommit till en tråkig insikt: så fort jag bildgooglar något eller någon som jag gillar (det kan vara artist, klädesplagg, bok, film, tv-serie, historisk epok eller ett krig) så kommer jag alltid tillbaka till min egen blogg. Det vill säga: jag har någon gång under dessa snart tre åren av bloggande redan skrivit något om just den där grejen och bilden ligger bland de första google-träffarna. Betyder detta att jag är slut som bloggare? Att allt redan är sagt? Måste jag skaffa nya intressen?

Gemene man kan inte skilja på en krönika, en artikel eller ett blogginlägg

Jag har upptäckt en sak. Många människor verkar inte förstå skillnaden på en krönika och en artikel. Ännu mindre förstår folk skillnaden mellan ett blogginlägg och en artikel. Jag förstod detta efter lite läsning av de där snackkommentarerna under Aftonbladets artiklar. Där får ”vanligt folk” skriva sina intressanta åsikter om artikeln/krönikan. Obehagligt ofta blir folk riktigt uppretade när de har läst en krönika och skriver saker som: ”vad är det här för jävla artikel? Du ska väl inte komma och säga att det är så. Var är den objektiva journalistiken på väg?”. (Fast tänk mer särskrivningar, fler felstavningar och väldigt många kommentarer i samma stil).

Jag inser att jag trodde bättre om folk. Jag var helt övertygad om att människor förstod att en artikel helst skrivs utan hela journalistens personliga åsikter inflätade i texten och att krönikan är lite motsatsen, det vill säga en journalist drar en åsikt långt och skriver en ganska svartvit text för att röra om lite i grytan. Men folk har tydligen inte koll. De tror att krönikören har skrivit en dålig artikel helt enkelt.

Samma sak gäller i bloggvärlden (vilket jag dock kan tolerera då bloggar är något av en nymodighet i många läger och bloggvärldens trovärdighet ständigt är en källa till diskussion). Jag har flera gånger fått upprörda kommentarer från folk som anser att jag bryter mot journalistisk etik i mina blogginlägg. Det blir ju lite skruvat. Den här bloggen skriver jag som privatperson och jag har aldrig försökt få den att framstå som en seriös gräv-blogg direkt. Här ska vi ha kul. Fnissa åt Tom Cruise, äta snittar och dansa till Blur. Varken mer eller mindre.

Världens mest bedårande hemmafru

Jag har blivit alldeles tokig i karaktären Betty Draper i den fantastiska tv-serien Mad Men. January Jones heter skådespelerskan och bara namnet gör att jag smälter och blir grön av avund. Jag vill också heta January och vara så oerhört tjusig. Betty Draper är hemmafru i en välbärgad förort till New York. Året är 1960 och hennes man är en höjdare i reklamvärlden inne på Manhattan. Hon går runt och pysslar i hemmet, lagar mat som hinner kallna innan hennes man kommer hem, tar hand som sina barn och ser flawless ut oavsett tidpunkt på dygnet. Ibland blir hon lite labil och krockar bilen, slår en grannfru på käften i mataffären och skjuter ner en annan grannes duvor med ett gevär med en cig i mungipan. Då får hon gå i psykoterapi – ligga på divan med hjärnskrynklaren bakom sig. Hon är helt enkelt underbar. Likaså hela hennes garderob och hennes hem.

Collage-bilden kommer härifrån

Tom Cruises dotter rymmer

Den här bilden har jag fnissat åt i fem minuter nu. Det är lilla Suri Cruise som tar tillfället i akt att rymma från sin galna scientologpappa. Just när han vände sig bort en sekund tog hon chansen och liksom bara kutade. Tre år och redan trött på predikan om aliens. Fast det skulle väl vem som helst vara.

Bild från: justjared.buzznet.com