Till alla er viktigpettrar som klagar på Facebook

En sak som irriterar mig är folk som är rädda för Facebook. I alla möjliga forum tycker en massa viktigpettrar att man ska vägra Facebook för annars får alla människor reda på allt om ditt privatliv. Inklusive din arbetsgivare. Jag säger att om man låter sin arbetsgivare snoka i ens Facebook-profil så är man dum i huvudet och det kan inte ens ett avslutat Facebook-konto råda bot på.

På Facebook kan man med ett enkelt litet klick ställa in sin profil på privat. Då kan bara dina vänner (som du själv har godkänt) se vad du skriver och lägger upp. Om du råkar ha några vänner som du har godkänt som du ändå inte vill ska kunna se allt du gör så kan du sätta deras tillgång till din egen profil på begränsad så de exempevis inte kan se dina foton. Och om du har en Facebook-profil och din chef av någon sjuk anledning skickar en förfrågan om vänskap så ignorerar du helt enkelt den.

Med andra ord: ingen kan se vad du skriver på Facebook om du inte vill att de ska kunna det. Du behöver inte skriva något eller lägga ut bilder bara för att du har ett konto. Däremot underlättar Facebook ditt sociala liv något oerhört eftersom alla dina vänner finns samlade där. Facebook-mailen har på många plan ersatt min vanliga mail och Facebook-chatten har i princip ersatt MSN. Dessutom sker ju alla inbjudningar till fester och events på Facebook.

Så ni folk som klagar: uppenbarligen har ni inte förstått något av Facebooks funktioner eller så är ni ungefär hundra år gamla och har missat hela web 2.0.

När man inser att det är dags för skilsmässa efter 17 år tillsammans

I ungefär 17 år har jag varit galen i The Cure och fullkomligt dödsförälskad i Robert Smith. När jag gick i högstadiet hade jag 56 planscher av honom på mina väggar. Min syrra vågade knappt släppa blicken från golvet av rädsla för mardrömmar. Men idag är hon ”vänlig” nog att skicka en nytagen bild på min stora kärlek. Och där kom jag ner på jorden. Säg att min dröm om att jag och Robert Smith skulle ha blivit i hop när jag var – säg 15 (vilket vore mer eller mindre olagligt rent åldersmässigt, men ändå) skulle ha gått i uppfyllelse, att vi hade gift oss och levt lyckliga i alla dessa år. Då hade jag haft en make som idag såg ut som nedan. Inte för att vara ytlig eller så men då hade jag tagit ut skilsmässa.

Sjuka vardagsanekdoter

Det finns en helt sjuk sajt som heter Vie de Merde och är på franska. Upptäckte nu att det även finns en engelsk version som heter Fuck My Life. Det är små anekdoter om vardagliga förargligheter som man kan sitta hur länge som helst och fnissa åt. Ett exempel:

Today, I had the cops called on me because I accidently texted ”I’m going to kill you and use your head as hood ornament” to my ex-fiance, instead of my best friend. I only texted that because he got a better grade on an exam than me. Now I have a court date. FML”

Shoppade en klänning för 19 kronor

Gjorde en liten shoppingrajd idag längs Götgatsbacken vid Slussen. Råkade komma över en klänning som var på halva, halva, halva reapriset eller något sånt. Den kostade 19 kronor. Sjukt va? Köper man en Cola på Pressbyrån så kostar den typ en krona mer. Sedan vet jag ju inte rikigt vad jag ska ha klänningen till eftersom den kanske inte egentligen var min stil eller så. Men herregud. 19 spänn. Då köper man vilket jäkla skit som helst bara för att få känna av fyndeuforin.

Vampyren och servitrisen är ihop på riktigt!

Åh, vad roligt att Anna Paquin och Stephen Moyer (alltså Sookie Stackhouse och Vampyr-Bill Compton) är tillsammans på riktigt. Jag kan liksom inte skilja på dem och tv-serien eftersom jag läser alla sju Sookie Stackhouse-böckerna sedan några veckor tillbaka. För mig blev den här nyheten verkligen som att Bill och Sookie var tillsammans. Längtar så mycket efter säsong två av True Blood nu. Jag och min kille var nära att spela in en egen säsong två för några veckor sedan – i stil med Jack Blacks Be Kind Rewind – för att vi inte stod ut med tanken på att vänta ända till sommaren.

Bild: justjared.buzznet.com