När man tappar bloggsuget på grund av trista kommentarer

Sedan jag kom tillbaka från Spanien har jag känt mig tämligen oinspirerad och inte gett bloggen den tid den kanske förtjänar. Ibland måste man gå på kreativt lågvarv för att samla ny inspiration, liksom. När man känner sig lite oengagerad men samtidigt lider av dåligt samvete för att man prioriterar bort bloggskrivandet så brukar det kännas upplyftande att få lite positiv feedback. Det har jag visserligen fått, men av någon anledning har jag också råkat ut för ganska oförtjänta påhopp den senaste veckan. Ett foto på min fredagsmiddag slutade i utskällning för att jag tydligen körde vår planet i botten. Sedan har jag fått en hel del sådana här typer av kommentarer (och då har jag inte ens skrivit en provokativ mening!):
#6 Kommentar från Jan (svar):

Du är inte rolig, du är det närmaste man kan komma utan att vara idiot.
Eftersom du likt alla andra ekon upprepar vad andra sagt.

#3 Kommentar från Lillan (svar):

Säger hon med långsnoken.

Well, man får väl vara tacksam för att folk orkar läsa och sedan bemöda sig med att skriva en kommentar oavsett om det är för att kommentera ens utseende eller intelligens. Eller?

Dags för fest

Nu vankas det fest. Det märker man främst på att ens kille blandar en giftgrön drink i ett martiniglas. Man kan inget annat än att älska killar som dricker tantsprit. Present är inpackad i knallrött papper men jag kom på att mitt svarta snöre är slut så det ser lite fattigt ut. Jag är iklädd knallgröna strumpbyxor och finskor. Fejjan är sminkad men frillan är lite mesig. Snart drar vi på 30-årsfest hos en av mina bästa vänner.

Mamma, ge mig hundra pesetas så jag kan dra till Amerika

När jag och min syrra Anna var typ 7 respektive 5 år gamla var vi galna i den här låten. Vi köpte kassetten i vår spanska by och spelade sedan den på vår kassettbandspelare varje dag typ hundra gånger och sjöng med i varenda ord (det vi inte kunde hittade vi bara på). Vi gjorde uppträdanden med deoflaskor och dans och jag tror till och med min syrra körde den på en cabaret på lekis iklädd traditionell katalansk folkdräkt. Those memories.

Oxfilémiddag

Dagens middag: Oxfilé medium/rare, rödvinsås gjord på morötter, schalottenlök, vitlök som fräst i smör, sedan på med lite vatten, kalvbuljong, balsamvinäger, rödvin, tomatpuré, socker och peppar – reducera till hälften – sila av och sjud upp med en rejäl klick smör. Sedan bakade potatisar som halveras, gröps ur och blandas med grädde, massor av parmesan, smör, två äggulor, smörstekta kantareller med finhackad schalottenlök och en finhackad vitlöksklyfta, salt, peppar och massor av färsk hackad timjan. Sedan lägger man tillbaka potatisblandningen i de urgröpta skalen och gratinerar dem i ugn tills de fått lite färg. Mycket gott!

Popagandaproblem

Eftersom jag enbart är 90% återställd sedan min magåkomma bestämde jag mig för att inte gå på Popaganda trots att området ligger oförsvarbart nära mitt hem. Istället bestämde jag mig för att laga oxfilé, rödvinssås från scratch och ett par favoritpotatisar och dricka gott rödvin med min kille (som på grund av knäckta revben också stannade hemma). När jag hade rensat kantarellerna började telefonen gå varm och efter några minuter dök Katti, Anna och Mia upp med pizza, sushi och bad om vodka. De behövde värma sig och äta lite innan de återvände till festivalandet. Mia klagade lite på att hon hade hemskt ont i halsen och på skoj tog hon tempen och då framkom det att hon även hade 39 graders feber. Då började hon gråta eftersom hon hade sett fram emot Popaganda i flera månader. Vi skickade henne till Rosenlunds närakut där hon fick penicillin mot halsfluss. Stackarn. Efter middagen släpade jag och min kille ner henne till festivalområdet och övertalade henne att gå in och se Säkert! som hon hade sett framemot. Med hjälp av mången ipren gick febern ner och hon kunde möta upp de andra. Jag och min kille som båda vill se konserten gjorde som fjortisarna och smög över koloniområdet och klättrade genom medelsvår terräng och fann sedan en suberb plats där vi såg scenen mellan lövverket och dessutom hörde mycket bra. Sedan gick vi hem. Nu ska vi nog fortsätta dricka rödvin och krypa ner under filt i soffan för att värma oss lite.

Köpslå med självdisciplinen

Tänkte igår att jag skulle ge mig ut på en snabb promenad (HATAR ordet powerwalk) runt hela Södermalm. Det är en mil och det skulle ju varit fin motion. När jag vaknade idag började jag köpslå med mig själv och tänkte att halva Södermalm skulle ju också vara en bra runda. Just nu funderar jag på att gå ett varv runt kvarteret. Det är ju också motion.

Dags för en diktatursemester

Min senaste grej som jag inte kan sluta tänka på är att packa mina väskor och resa till Nordkorea. Herregud, säger jag bara. Jag har hört helt sjuka historier från folk som har varit där vilka inkluderar tjänstemän utklädda till bönder och statister i ett vanligtvis stängt köpcentrum. Allt är liksom kulisser för besökarna. När man kommer dit får man två guider som i själva verket är vakter. Man får inte gå ett steg utan dem. Jag kan tänka mig att om man försöker skaka av sig dem så tar de fram kulsprutor och pepprar en i ryggen.
 På nätterna stängs elektriciteten av (se här för satellitbild över Nordkoreas minimala elkonsumtion jämfört med grannländerna) och man bör ta med sig en ficklampa även om man bor på det femstjärniga (trestjärniga med västmått mätt) Koryo Hotel. Huvudstaden Pyongyang blir knäpptyst när solen gått ner och man kan tydligen höra bebisskrik långt bort från andra sidan floden.
Det finns massor av riktigt läskiga kommunistboulevarder (ni vet sådana superbreda som används när det ska marscheras) men inga bilar i princip. Längs restauranggatan står tomma bås utan mat. På den finaste restaurangen blir man ofta serverad ett stekt ägg i ett hamburgerbröd. Jag typ dööör av spänning. Turista i den sista ordentliga diktaturen. Som en film. Synd bara att det är så politiskt inkorrekt att som västerlänning hänföras av diktatursemester medan stackarna som bor där svälter. Tänk – det finns inte ens något internet i landet. Jag är helt darrig av spänning. Synd bara att det kostar typ 17 000 kronor för att resa dit i några dagar. Och då ingår inte ens flygbiljetten mellan Stockholm och Peking tur och retur. Måste spara. (Fast när jag väl har sparat ihop till resan har väl diktaturen fallit och hela grejen är too late).

Pyongyangs flygplats