Galenskap inför fest

Galenhet på Ölandsgatan just nu. En syster lockar håret och kavlar smördeg på samma gång, nästa syster slår in födelsedagspresenter i sovrummet, undertecknad ordnar fetaoströra och klimakteriesvettas och min kille kollar på öppna kanalen där en präst står i en källarlokal och predikar på hög volym. Det vankas födelsedagsfest för syrran fast på vår adress ikväll. Vi bor lite centralare och mer privat än vad man kan uppnå i studentkorridor. Skumpa och vänner. Snittar och rosé. Det bådar gott.

När humor går för långt

Jag tycker att humor är i särklass den viktigaste egenskap en människa kan ha. Då menar jag inte personer som drar dåliga vitsar i tid och otid utan människor som behärskar den naturliga humorn som smälter in i samtalet. Att komma med kvicka comebacks gör en dialog så mycket bättre. Ett roligt samtal ska se ut som en bra ping-pongmatch då kommentarer studsar fram och tillbaka utan stopp. Själv tycker jag att jag själv är jätterolig. Jag skrattar ofta högt åt mina egna då och då briljanta tankar och anser att jag under en bättre dag kan höja glädjen i nästan alla personkonstellationer.

När vi var i vår spanska by lät jag dock humorn ta över allt i min personlighet. Eftersom min spanska i förhållande till mina systrars spanska suger ordentligt och min katalanska består av några osammanhängande meningar så förlorade jag möjligheten till att komma med kvicka kommentarer i alla samtal. Därför tog jag kroppen till hjälp. Det skulle jag aldrig ha gjort. En kväll satt vi på vår indiebar med ett gäng ytliga killkompisar och vi skämtade och skrattade. Eftersom jag vägrade hålla mig i bakgrunden i samtalet så började jag skämta ordentligt hardcore. Jag sa roliga ord på spanska och katalanska, jag ställde mig upp och utförde pantomimer och charadliknande serier, jag gjorde gummiansikteminspel och bjöd helt enkelt alldeles för mycket på mig själv. Killarna gapskrattade och jag kände mig ändå nöjd med min insats som ”den roliga svenskan” tills en av killarna frågade min syster om mitt yrke i Sverige var clown. Det var då jag insåg att jag hade gått för långt. Iskalla humoristiska comebacks hade bytts ut mot rödnäst slapstickhumor. Det är inte bättre att clown på spanska heter payaso – alltså pajas. Jag blev förminskad till en simpel pajas och satte mig således i ett hörn och drack min Estrella Damm och var ovanligt tyst resten av kvällen. Jag hade lärt mig en läxa.

Ensam mamma söker får mig att vilja dö

Jag sitter och kollar på Ensam mamma söker på tv 3 och håller på att dö av ångest. Hur har de lyckats casta så många Torsk-på-Tallin-Rolands på en och samma gång? Hur många socialt inkompetenta karlar finns det i Sverige? Jag måste springa ut i köket varannan minut. När någon snubbe började spela Knocking on heavens door på gitarr på picknicken så var jag tvungen att hålla för öronen. Alltså skammen! Eller när tio tjocka karlar dansar sexigt till dansband så var jag tvungen att ställa mig upp och hoppa av panik. Alltså är det här på riktigt? Finns sådana människor på allvar? Jag vill bara dö.

Det fick mig att gråta i 40 minuter

Om drygt en vecka fyller min kille 30 år. Jag har i månader försökt komma fram till en bra present. Det har varit ett näst intill omöjligt projekt fram tills den där dagen i april då det slog mig att vi har pratat mycket om Victor & Rolf-parfymen Antidote som inte har varit helt lätt att få tag i här i Sverige. Hela sommaren har jag myst över att presentångesten är ur världen och när jag kom till Barcelona i början av augusti hittade jag dessutom parfymen till ett bra pris. Jag bestämde mig för att köpa den under de sex dagarna i Barcelona som jag skulle avsluta semestern med tillsammans med min kille. Jag ringde från min spanska by och sa att han hade shoppingförbud fram till sin födelsedag – ingenting över 200 kronor fick han köpa. När vi förra onsdagen skulle mötas på vårt hotell i Barcelona efter tre veckor i olika länder så langar han upp det han har inhandlat på Arlanda och visar stolt upp sin nya parfym – Antidote. Jag började gråta. Sedan grät jag i 40 minuter för att det var min enda presentidé och för att jag nu står på noll igen. Så började vår romantiska semester.

Den där jävla parfymen

Hemköp vs American Apparel

Just nu sitter jag och funderar över om jag ska ströva upp till Götgatsbacken och spana in American Apparel-butiken som öppnade medan jag var i Spanien eller om jag ska gå ner på det nya Hemköp som öppnar idag i den gamla Vivo-lokalen. Jag ställer latextajts mot fläskfilé, snygga t-shirts med tryck mot färsk blomkål och miniklänningar mot filmjölk. Hemköp vinner. Utan tvekan.

Hur man manipulerar sin kille

Vårt sovrumsfönster står öppet under natten vilket får mig att frysa ihjäl. I natt, med en manipulativ plan i bakhuvudet, satte jag på mig en t-shirt, en collegetröja, ett par pyjamasbyxor, ett par frottésockor, ett täcke och en varm filt och sov på detta sätt hela natten. I förmiddags slängde min kille en blick på mig i sängen och sa: ”i natt stänger vi fönstret”. Och jag vann igen!

Det finns både dåliga och bra saker i mitt liv

Negativ:

Förr var jag en sån tjej som sprang runt i klackar, iklädd tajta jeans och snajdiga toppar och pyntade mig själv med några kilo falska långa vita pärlhalsband och sminkade mig sotigt och dramatiskt. Nu har jag totalt sunkat ner mig och dressar mig ständigt i en grå munkjacka och basketskor och går runt på stan osminkad och klimakteriesvettas medan jag väser otrevligheter åt folk som går för nära/för sakta/för fort/precis bakom – som en sån där galen tant man ofta brukar finna utanför systembolaget på förmiddagen. Hårdrockstofs har jag också. Det är den fulaste frisyr man kan ha som långhårig. Blänger gör jag också. På alla som väsnas, knuffas eller bara är fula.

Positivt:

Jag har tappat aptiten. Nu ska jag hålla mig till måltider små som vindruvor för att behålla denna fina storlek på magsäcken. Man kan säga att jag genomgår en gastric by-pass utan kirurgi. Nästa vecka kommer också min Barcelona-shoppade trenchcoat med vippig kjol och brett knytskärp. Då kan jag se välvårdad ut.

Ingen polygami för min del!

Jag och min kille har nu hunnit se klart även säsong två av HBO-serien Big Love som handlar om en familj som består av man och tre fruar och sju barn. De är polygamistiska mormoner och lever ett smusslande förortsliv i Utah.

Efter två säsonger med denna familj har polygami nästan normaliserats för mig och när eftertexterna till säsongsavslutningen kom frågade jag min kille om han hade planer på att ta in en second wife i vårt förhållande. Han mumlade något om third wife innan han gick och borstade tänderna. Förfasad såg jag mig omkring i lägenheten och insåg snart att det inte under några omständigheter skulle få plats en second wife på dessa 46 kvadratmeterna och andades ut. Men för säkerhets skull kollade jag av med min kille att jag i vilket fall som helst alltid skulle få vara first wife vilket innebär vissa fördelar rent maktmässigt. Skönt att ha klarat ut det!

Den legendariska indie-baren i byn

I vår spanska by finns en legendarisk indiebar. Vi har besökt denna bar sedan urminnes tider då Blur-tröjor och old school-Pumas var vanliga och man dansade till James och Elastica. Fortfarande står den där – gamla fina Subway – med trasiga toaletter som en bättre kväll luktar lik, samma klientel som alltid bara några år äldre och den finaste blandningen av alternativmusik. Varje kväll brukar ägaren slänga på en Kentlåt på svenska bara för att hylla de svenska trogna blondinerna som varje år kommer tillbaka. Denna sommar spenderade vi självklart många kvällar med bra musik och Estrella-öl.

Jag, Anna och Sanna är på väg till Subway

Här sitter vi i trappan för att värmen nere i källaren kräver avsvalkning

En annan kväll på fina Subway; jag, Anna och Mia

Ibland försökte vi se heta ut

Och ibland varierade vi oss med att se fula ut

Mia vid Subways ägares grafittiporträtt

Drinkar på en restaurang byggd på pålar mitt i medelhavet

Vår lilla spanska by ligger vid medelhavet, just där den stora Ebrofloden rinner ut i havet. Strax intill byn ligger således ett enormt deltaområde där det odlas ris och konstiga naturliga stränder går att finna om man har en båt att nå dem med. Långt ut i bukten mellan byn och deltaområdet ligger en restaurang som är byggd på pålar rakt ner i havet. Restaurangen kan bara nås med båt och har inte någon kontakt med land. Vi älskar att åka dit och normalt sett brukar vi ta en lördag eller söndag och äta långlunch med paella och fideuà och avsluta med ankring mitt i havet och bada. Denna sommar var alla dock sjukligt sugna på hummer så vi tog en hummerlunch på land och sedan hoppade vi i båten för en eftermiddagsdrink på restaurangen mitt i vattnet. Här är länken till ställets hemsida och nedan följer några foton från årets båttur.

På väg från byn. Mia kör båten och jag och Anna tar det lugnt

Anna verkar nöjd

Hela gänget dricker drinkar på restaurangen byggd på pålar i medelhavet

Sanna och jag njuter av solen med byn och bergen i bakgrunden

Sanna efter ett dopp med deltaområdet i bakgrunden